Den samiska dansaren Liv Aira protesterar mot planerna på en gruva i Kallak genom att dansa i snön på platsen för järnmalmsfyndigheten. Filmen sprids på sociala medier och hon uppmanar fler att delta i protesten mot det snart förestående beslutet om gruvans existens.
När fossila bränslen ska bytas ut mot mer hållbara alternativ i exempelvis eldrivna fordon ökar behovet av metall, och det handlar inte bara om kobolt eller litium, även järn och koppar efterfrågas. I tio år har järnfyndigheten i Kallak – eller Gállok på Lulesamiska – varit föremål för en rättslig kamp, där den samiska rennäringen, naturen och kulturen ställs mot de intressen som vill börja utvinna järnmalm på platsen, och som lyfter fram klimatomställning och arbetstillfällen som starka skäl för sin sak.
Berättar genom konst
Det är det brittiska gruvföretaget Beowulf som har ansökt om tillstånd för att påbörja utvinningen, som beräknas pågå i 14 år, och Jokkmokks kommun ställer sig positiva till en spirande gruvnäring. I början av februari ska regeringen fatta sitt beslut. Processen har kantats av protester och demonstrationer, men motståndet tar sig också uttryck i konsten. Liv Aira är same och dansare och hennes film där hon dansar i snön på platsen för den påtänkta gruvan har hunnit få stor spridning i sociala medier under de senaste dagarna.
– Jag skapar mycket konst baserat på mitt hem och min kärlek till den samiska kulturen. Jag vet att det har legat ett förslag om gruvan i många år och nu när beslutet närmar sig kände jag, vad kan jag göra? Jag är ofta bortrest på turné och kan inte alltid vara här när det är demonstrationer, så jag tänkte att jag kanske bara kan berätta vad jag känner genom konst och göra det på en plats där jag annars spenderar mycket tid här kring Jokkmokk och där de vill bygga gruvan, säger hon.
Kortsiktigt
Liv Aira gjorde en improvisation i det halvmeterhöga snötäcket utifrån sina känslor om platsen, och filmen ackompanjeras av hennes röst som framför budskapet att en gruva vore ödesdiger för platsen och för jorden.
– De som är för gruvan pratar om långsiktighet, men det handlar om 14 år, det är ju inte ens ett halvt liv. Och vill vi ge jobb i vår kommun till gruvindustrin, när man vet genom forskning att det är arbeten som förkortar ens liv? Och efter de 14 åren har man förstört naturen, man har bokstavligen grävt ur en själ ur marken.
Större fråga
Genom att använda ett annat medium och uttryck kan man nå andra målgrupper, tror Liv Aira, och flera av hennes dansande kollegor har följt hennes exempel och gjort sina egna filmer.
– Det kan vara svårt att ta till sig information när den hela tiden förmedlas på samma sätt. Många tittar till exempel på videos utan ljud och när man ser något som gör intryck tar man sig tid att lyssna, det kan komma från ett intresse i det konstnärliga. Jag har fått gensvar från bekanta och icke-bekanta i andra delar av Sverige som kanske inte visste om att konflikten existerade och som frågar om de kan hjälpa till, om de kan göra en dansfilm utan att vara same, och det kan de såklart.
Liv Aira poängterar att frågan är större än bara Kallak.
– Bara att Sverige inte erkänner sitt eget urfolk, att det är så låg respekt uppifrån för det kulturella arvet och kulturen. Att så många har uttryckt sig i den här långa kampen visar att det är en viktig plats, men jag tror inte det bara är platsen utan det är en större fråga både för den samiska kulturen och hela miljöaspekten, säger hon.
Läs mer:
Grönt ljus i Kallak kan få oanade följder
Samisk oro över Gállokgruvan: ”Blir svårare stå emot andra satsningar”
