I lurarna dånar en låt om att vara på väg igen. Det är helg och det är valrörelse. Jag står inte på någon lista. Men kan inte tänka mig att stå på valnatten och känna att jag inte gjorde vad jag kunde.
Jag gissar att det är därför jag blir nedstämd av att läsa Jonas Gardells drapa där alla partier skåpas ut som värdelösa, en omöjlig rad bokstäver i Wordfeud som man är beredd att böta poäng för att få byta ut.
Jag håller ju inte med. Ser slitet. Skillnaderna. Vill svara att det bara finns ett sätt att få bättre politiker, och det är att bli en själv. Att alla har en demokratisk värnplikt att utföra.
Men jag vet ju att även om Jonas Gardell inte kämpat i ett parti, så har hans kamp för demokratin varit minst lika viktig som den mest engagerade partigängarens.
Så jag håller tyst och beger mig mot nästa valmöte, men inser att lite av Gardells känsla blivit min. Jag gör inte det här av lust.
Inte heller plikt, det finns inte längre någon som förväntar sig något sådant av mig. Min värnplikt är utförd och förbi.
Jag kämpar för att jag är rädd.
Förändringen går snabbt nu.
På en vecka har partier lyckats lova att det ska bo färre med fel etnicitet i förorterna (S), att tvååringar ska språktestas och tas från sina föräldrar (L) och att nioåringar ska förnedras inför sina kompisar (SD). Alla med adhd har angetts som sannolika brottslingar, i vart fall om de bor i fel område (M). Lokalvårdare har arbetsuppgifter som till sin natur är förnedrande (SD). Fler med fel hårfärg ska kollas i inre utlänningskontroller, med obligatoriskt dna-test (KD). Och ett tåg i Stockholms lokaltrafik ska bära människor som har all rätt att vara här tillbaka till talibanernas Afghanistan (SD).
Dessutom avslöjade Kalla fakta att alla partier ovan, från S till SD, som utåt kräver hårdare straff mot alla brott de kan komma på, gärna hittar fiffiga sätt för att kringgå lagen som ska göra privata bidrag till partier offentliga.
I en buss åker ”liberaler” tillsammans med sverigedemokrater på gemensam turné. ”Vi är ett tydligt alternativ för väljarna”, säger SD. ”Vi har samlat fyra partier”, säger M på sina valaffischer. Från Liberalerna, där en gång oppositionen mot det här var stark, hörs inte mycket.
SVT:s mätningar gör SD större än M. Varför skulle SD gå med på något annat än att sitta i regering? För att Ulf Kristersson lovat det? Hur har han tidigare förhållit sig till sina löften om SD? Fråga Hédi Fried.
Om tre veckor kan Jimmie Åkesson sitta och förhandla om ministerposter. SD:s kandidat till justitieministerposten är Tobias Andersson, han som skrev tweeten om återvandringståg till Kabul.
Det här valet är på riktigt.
Jag längtar efter att politik kan få handla om drömmar igen, om visioner och framtiden. Om att bygga ett bättre samhälle.
Men till dess gör jag ett valmöte till.
Alla lokalt engagerade. Som fortsätter kämpa för det de tror på, även när det blåser snålt.
Allt hat och hot som skrämmer människor från att engagera sig.
