Glöd · Under ytan

En nästansvensk tiger inte

”Min plattform i livet är större än enkom den svenska.

Det talas mycket om att vara svensk nu för tiden. Riktigt svensk, med båda föräldrarna födda i Sverige. Kurt Nurmi är född i Sverige, men hans mamma föddes i Finland. På senare tid har han allt oftare hört att han därför inte är svensk – inte riktigt. Tankar som påminner om Tyskland för hundra år sedan.

Det har hänt, och händer, att jag undrar hur det skulle vara att vara svensk. Alltså att vara riktig svensk. Hur det skulle kunna kännas att kunna hänvisa till en släkttavla med en obruten linje av förmödrar och förfäder tillräckligt långt tillbaka i tiden så att jag odiskutabelt faktiskt är svensk, enligt precis alla möjliga parametrar som kan läggas in i sammanhanget. Ja, vara så där svensk som somliga säger och uppfattar sig vara.

Men du är svensk, säger då somliga till mig. Du är född i Sverige och har aldrig bott någon annanstans i världen. Du är svensk medborgare. Jamen, säger jag, men det verkar inte räcka enligt somlig retorik. För enligt sådan är jag andra generationens invandrare, eftersom jag har finsk härkomst på mödernesidan. Jo, det förstås, men det spelar ingen roll juridiskt, du är svensk medborgare. Det är det enda betydelsefulla, det är det som är att vara svensk.

Är det? frågar jag då. Att jag frågar så beror på att det hela inte riktigt är så enkelt. I en del människors ögon. När jag var liten tillmättes min mammas svenska medborgarskap, vilket hon fick i början av 1950-talet, en juridisk betydelse. Men av många titulerades hon ändå som finskan. Och att ha finsk härkomst var under min uppväxt något som särskilde mig från andra som inte hade det i sin historia.

En form av urskiljbarhet

Det var lite B att ha koppling till Finland. Det uttalades långt ifrån alltid öppet, men fanns där ändå, alltså en sorts synsätt att hade man en förälder från Finland, så var man inte riktigt precis likadan som sådana som kunde visa på svenska släktskaper. Något skilde ut oss från det som kallades svenskar. Riktigt hur denna skillnad var reddes aldrig ut, den bara fanns där. En form av urskiljbarhet påminnande om det som gällde barn som hade skilsmässor i familjen. Något som uppfattades som en avvikelse från normen. Och saken tillmättes relativt stor betydelse i bedömningen av personen. I en sorts mer eller mindre synlig undertext.

Nyligen fyllde jag 67 år. En sak som är tydlig kring mig är alltså att jag är född i Sverige och alltid har bott i Sverige, som jag nämnde ovan. Jag har levt hela mitt vuxna liv på att använda svenska språket i mitt yrke. Jag kan nog säga att jag har hyggliga kunskaper vad gäller rätt många områden, för är man journalist leder det till att man helt enkelt i jobbet allmänbildar sig på arbetstid. Så mina medborgarkunskaper är nog rätt så okej.

Men nu är det det att jag har en mamma som invandrat till Sverige för ett 70-tal år sedan. Och det väger tungt i mångas ögon. För den saken gör att jag bara nästan är svensk. Under min uppväxt märkte jag alltså att den finska kopplingen var av ett slags betydelse. Sedan följde en lång period när jag inte märkte av detta som en, kalla det stämpling av mig. Jag tyckte att jag uppfattades som svensk. Men så har jag upptäckt att något har hänt senaste, säg tio åren. Åter har härkomsten börjat vägas in kring mig som person.

Inte då i meningen att det givetvis inte är betydelselöst ur en individs synvinkel att ha en förälder född i ett annat land. Det är omvittnat att det kan väcka frågor hos individen omkring härkomsten. Skapa en grogrund för funderingar om den egna identiteten. Som kan bilda en känsla av en oklar kluvenhet. Kombinerat med nyfikenhet på landet och människorna och historien, i mitt fall i landet öster om Sverige. Av skälet att man har en personlig förbindelse med det. Och faktumet att man har släkt i det landet.

”Men inte riktigt”

Vad som framträtt senare år tydligare för mig är att det tilltagande talet om betydelse av svenskhet har förstärkt detta sökande utanför Sveriges gränser, efter något.

För vad som har hänt är att min så kallade svenskhet ifrågasätts på ett nygammalt vis. Indirekt sker det genom ett allt oftare förekommande tal om att det anses på sina håll att svenskar är speciella på något sätt. Och att det är något man måste kvalificera sig till, för att kunna bli och få vara. Det pratas om språktester och medborgarkunskapsprov exempelvis.

Då tänker jag så här: skulle jag nu kanske, sent omsider i livet göra ett sådant där tänkt språktest och även få mina medborgerliga kunskaper prövade. Visserligen har jag redan svenskt medborgarskap, sedan 67 år, men kanske vore det bra att för säkerhets skull genomgå denna prövning – och en gång för alla få fastställt om jag är värdig svenskt medborgarskap eller ej.

Om jag nu får godkänt i de där proven det snackas om, är jag då svensk?
Njae, riktigt så enkelt är det inte, har jag förstått. För kvar finns faktumet att min mamma kom från Finland. Och enligt somligas bedömning kan jag hur jag än testas ändå inte bli svensk. Inte riktig svensk.

För enligt stundvis använd retorik är trots allt härkomsten den helt avgörande, vilka tester man än gör och lyckas klara av. Jag möter denna inställning dagligdags när jag följer olika diskussionstrådar på sociala medier och jag hör det uttalas i den politiska debatten. Har man härkomst på något vis bortom Sveriges gränser kan man bara bli nästan-svensk. Jo, medborgerliga rättigheter kan man möjligen få, sådana som följer med medborgarskapet. Och passet blir svenskt. Efter prövning.

Men, men ändå, riktig svensk, njae … För riktig svensk är den som kan hänvisa till generationer bakåt i tiden som är födda inom Sveriges gränser.

Jag förblir halvfinne, eller möjligen kvartsfinne, eller nåt sånt, beroende på vilka måttstockar som används. Lite hur jag än gör. Så är det faktiskt. Och det är faktiskt också så att betoningen av härkomsten som en markör för svenskheten har tilltagit på senare år, tycker jag.

Det har hänt mera än en gång senaste decenniet att jag i samtal med människor har upptäckt att de tycker att det är av stor betydelse att jag har en finsk mamma. Inte av intresse för henne eller min historia, utan för att kunna kategorisera mig, värdera mig.

Aha, du är inte svensk då, har det sagts mig vid en del tillfällen. Men jag har alltid varit svensk medborgare och jag är född här. Jo, det förstås, men jag menade att vara helsvensk, att båda föräldrarna är från Sverige och sånt, har jag då fått veta. Okej, säger jag, spelar det någon roll? Jo, litet grand spelar det roll, har det då förklarats för mig. Ja, för hur mycket svensk man är. Aha, svarar jag. Så jag är inte riktigt svensk då? Jo, på sätt och vis, men ändå inte riktigt, blir det svävande svaret.

Är du svensk? har jag då ibland ställt som motfråga. Jo, det är jag, båda mina föräldrar är från Sverige och också äldre generationer. Hm, så du är svensk då och jag inte riktigt det? Ja, åt det hållet. Men jag har papper på att jag är svensk. Det förstås, men det är liksom lite som en annan sak.

Kan omfamna mera

Jag brukar lägga ner diskussionen här. För egentligen spelar det mig ingen roll hur jag uppfattas. Vill någon diskvalificera mig vad avser svenskheten, så får det vara så. Inser att vad jag än säger, så kommer den jag mött inte att ändra sig. Det där svåråtkomliga med att vara riktig svensk kommer jag ändå inte att erövra i den personens ögon.

Det är heller inget jag vill uppnå, inte i den begränsade uppfattning om medmänniskor som kommit till uttryck i vårt samtal. Och jag har heller inget emot att ha finskt ursprung. Snarare är det så att det sannolikt har medfört att mina vyer har vidgats. På så vis att jag inser att jag erbjudits erfarenheter som sträcker sig utanför det som på ett papper markeras av några linjer. Min plattform i livet är större än enbart den svenska. Jag kan dessutom heja på Finland i hockey precis som jag vill, eller på Sverige om jag det önskar. Jag kunde till och med, när det begav sig, heja mera på Nokia än Ericsson. Om det var tecken på gungiga svenska värderingar låter jag vara osagt.

På sätt och vis ökar den mina möjligheter att omfatta, att omfamna, mera, om jag vill. När jag inte slaviskt måste bekänna mig till det sällsynt grumliga begreppet svenskhet. Och jag kan hålla mig till värderingar som är mina egna. Och inte till flummigheter som svenska värderingar. Min frihet att vara världsmedborgare ökar. Om andra vill lägga den avgörande skillnaden vid härkomsten, så behöver inte jag nödvändigtvis göra detsamma.

Härkomst och utseende

Men det är jag, det. Jag är trots allt endast i marginalen av den diskussion som förs intensivt om svenskheten. Jag är ju i alla fall nästan riktig svensk. I mitt fall saknas enligt kritikerna för människor med invandrarbakgrund endast någon liten del för att jag ska vara svensk. Dessutom är det så att invandrare från Finland har fått en uppgradering genom åren. Nu är invandrare från Finland nästan lika bra som så kallade svenskar. De är nästan inte invandrare längre. Och pratet om till exempel att finnar drar kniv och super som fan, dom är såna, har nästan försvunnit. Annat var det när jag växte upp.

Samtidigt vet jag inte om det anses att kraven på invandrare från Finland också bör skärpas, ifall de vill bli nästan-svenskar. Kanske borde även de genomgå språktester och kunskapstester innan de beviljas medborgarskap om de önskar sådant. För att undvika att det blev som när min mamma kom till Sverige, att ingen kontrollerade att hon kunde svenska i tillräcklig omfattning, eller om hon hade så kallade svenska värderingar och kunskaper nog om Sverige för att vara kvalificerad för att erhålla svenskt medborgarskap.

Men jag antar att finländare inte uppfattas som det stora problemet numera. För det fungerar så att i takt med att gränserna vidgas för mänsklighetens förflyttningar, så förflyttas också synen på människor i omvärlden.

Det är en mycket långsam process när insikten kommer om att geografin inte spelar någon avgörande roll för vilka individer man hör samman med. Utan att det handlar om mänskliga kvaliteter som flyter ovanpå nationsgränserna. När det till exempel kan visa sig att ens värderingar överensstämmer mera med någon som har sin härkomst långt bortifrån, mycket längre ifrån än grannen man har haft sedan barndomen, som visserligen har samma härkomst som en själv, men har förfärande uppfattningar i alla möjliga frågor.

På nationaldagen välkomnades ungefär tiotusen nya svenskar välkomnades då, de har fått medborgarskap i Sverige. Fint att de får medborgerliga rättigheter i detta land.

Men är då dessa hjärtligt välkomnade av alla andra så kallade svenskar? Icke, istället uppfattas en hel del av de nya svenskarna som inte ens nästansvenskar av somliga. Inte heller som kvartssvenskar, de är noll- eller minussvenskar.

Ty så ser rasismen ut, att den är blind för mänskliga kvaliteter, den utgår från det enkla. Ja, att människornas värde och kvalitet kan avgöras av härkomst. Och/eller utseende.

Förfärande ådra

Jag blir i stunder alldeles matt av hur det kan låta. Och hur lite och illa man hör hur det kan ges röst åt åsikter från en förfärande åsiktsådra, den som allra tydligast formulerades i ett partiprogram från 1921, NSDAP:s, alltså nazisternas som i alla stycken lade grunden till synen på människor vid härkomsten, eller tillhörigheten i fel grupp. Som bokstavligen sa så här i sitt partiprogram för 100 år sedan:

• Medborgare kan endast den bli, som är en del av folket. Del av folket kan bara den vara, som är av tyskt blod, utan hänsyn till religion. Ingen jude kan vara del av folket. Den som inte är medborgare kan endast bo i Tyskland som gäst, och måste då stå under utlänningslag.

• Vi kräver att staten förbinder sig att i första hand sörja för försörjnings- och levnadsbetingelserna för sina medborgare. När det inte är möjligt att försörja alla invånare ska medborgare i främmande stater (icke-medborgare) utvisas ur riket.

• Varje vidare invandring av icketyskar ska förhindras. Vi kräver att samtliga icketyskar som sedan 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omgående ska tvingas lämna riket.

Allt som låter i den här riktningen borde stämma till förskräckelse.