Under en kvällspromenad vid Magelungen får Ante syn på en person som kommer emot honom med pannlampa. Det visar sig vara Canberra, som har fått höra att Ante joggar där nere ibland. Frågan är vad Canberra gör där och då – senast Ante träffade dem hade han och Noor varit på väg till doktor Bambu.
Viskande, för att inte skrämma mötande joggare och hundpromenerare med sin skällande neandertalröst, började Canberra berätta medan de gick. Det var Noors idé att de skulle använda Timebanditen för att komma nånstans där det fanns hjälp med en komplicerad förlossning. Det var inte säkert att de skulle hinna fram i tid annars. De skulle inte väcka Ante, bara genomföra transfern.
– Ni är inte kloka, var tänkte ni att ni skulle hamna?
– Vi alla tre skulle hamna på en plats med människor. Alla skulle se att vi behövde hjälp.
– För att vi skulle ligga i koma på gatan i värsta fall. Jo, det verkar ju smart. Ni kunde väckt mig och frågat.
Han tystnade när han såg Canberras leende. Vad tänkte han? Kanske att Noor inte skulle ha velat riskera att hamna i en diskussion utan bara dra. Det kunde han tänka sig. Men sen hade det inte fungerat och displayen som visade batteriets status hade slocknat. Då ville Noor prova med bara två personer – och den tredje var Ante.
– Och lämna mig kvar med för lite laddning? Tack …
Ante gjorde en grimas i halvmörkret och Canberra svarade med en annan. Ante kunde gissa, han hade hört så pass mycket av deras samtal den kvällen för att förstå att det måste ha handlat om chansen att de skulle hinna fram till doktor Bambu i tid. Canberra var lugn, han hade erfarenhet av ganska svåra förlossningar i fårhagen utanför Oasen. Noor hade inte ens velat tänka på ett kejsarsnitt med flintkniv och utan bedövning. Så hon hade sett till att de kom iväg.
Det var som det var och det verkade inte ha slutat med katastrof i alla fall. Inte för Ante och inte för dem. De hade hamnat i någons svinkalla trädgårdsskjul, brutit sig ut och vandrat runt bland villaträdgårdar tills de kom till en järnväg som de följde tills de kom till stationen. Där stod ett tåg till Stockholm, och tydligen hade de precis missat biljettkontrollen, för de klarade sig ända fram.
Nästan för bra för att vara sant. Ända tills de hamnade i en stor folkmassa som ropade i takt. Då hade det börjat forsa vatten ur Noor och de hade fått hjälp till ett sjukhus. Nu bodde de … här framme bara. Ante vågade inte fråga om barnet. Det kunde ha hänt något hemskt – men då hade inte Canberra sett så glad ut.
De hade vänt och närmade sig raden av villor vid sjön, och när de passerade Mos vita hus sa Ante i förbigående att här bodde han. Det lyste på Mos kontor och han syntes i siluett där han satt med lurar på sig och lyssnade på … Ante hade inte lärt sig vad musiken hette än. Av någon obegriplig anledning gjorde den Mo på gott humör.
Kollektivet där Ellis och Harriet hade bott låg i andra änden av raden med gamla villor. Ida hade pekat ut det, det var på den verandan Harriet hade suttit gömd när hon fick syn på Timebandit 1 i en hög med grejer som skulle slängas.
Två av kollektivmedlemmarna stod i köket och diskade efter middagen. Det luktade kryddigt och gott, kanske var det något indiskt. Och så kom Noor ut från ett av rummen på nedre våningen med ett sovande bylte hängande på magen. Byltet hette Ada efter världens första datorprogrammerare Ada Lovelace och mådde bra, sa Noor.
Canberra satte på tevatten. Noor och Ante gick in i vardagsrummet. Hon satte sig långsamt ner i soffan och höll sig i armstödet – han visste inte om det berodde på såret i magen eller barnet i selen.
– Så du bor här i närheten? frågade hon.
– Där borta, det andra vita huset. Sen ett par månader bara.
– Ungefär lika länge som vi har bott här.
De hade hittat kollektivet med hjälp av tjejen som tog dem till sjukhuset, de hade tagit kontakt på Facebook och hon kände nån som kände nån. Första månaden bodde de gratis mot att Canberra skulle måla om fönsterbågarna till sommaren.
– Jag frågade om hon visste hur man fixade bostad, sa Noor. Om man bara kunde flytta in i ett tomt hus eller om man skulle ansöka någonstans. Hon trodde jag skojade …
Han såg bara näsan av Ada, en miniatyr av Canberras, och en tott rött hår. Men enligt Noor hade hon hennes mörkbruna ögon. Canberra kom in med vita temuggar på en bricka, tepåsar med underliga visdomsord på små lappar. Som om Peter Kaminski i originalversion hade startat tefabrik, tänkte Ante.
– Jaha, har du blivit forskningsledare? sa Noor. Jag såg på virtun.
– Teven. Ja, jag tror det kan bli bra. Vi ska i stort sett verifiera mina testresultat och försöka göra samma sak i nanoteknik med en bråkdel av energiåtgången.
– Ja, jag såg annonsen också. Vi finns här om du behöver oss!
Noor som alltid hade varit emot hans experiment. Egentligen var det konstigt att hon frivilligt hade använt Timebanditen. Eller inte så konstigt, kanske, vid närmare eftertanke. Men ville hon verkligen vara med i ett forskningsprojekt?
Hon behövde nog jobb, tänkte Ante. Han borde helt enkelt ta hem dem till Mo, och dessutom skicka ett sms till Penny och fråga om det fanns utrymme för mer specialkompetens.
Malin Bergendal
