De är en spretig grupp som kräver skräddarsydda lösningar för att komma in i samhället.

Gruppen ungdomar som varken arbetar eller studerar, kallad uvas, har varit ungefär lika stor, någonstans mellan 140 000 och 170 000 sedan man började mäta den för 15 år sedan.

Den här gruppen har varit ungefär så här stor under lång tid och därför finns det ett stort intresse för att försöka möta gruppens behov. Det är dels mycket individuellt lidande – socialt, psykiskt och ekonomiskt – men också en stor samhällskostnad, säger Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

– Det gör att det är jätteviktigt att få de här ungdomarna att komma ut i studier eller på arbetsmarknaden.

Gruppen rymmer såväl ungdomar med NPF-diagnoser som funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller utländsk bakgrund.

– En gemensam nämnare är ofta att man inte är klar med sina gymnasiestudier, så det brukar vara vårt grundläggande budskap – se till att unga slutför gymnasiestudierna.

Skräddarsydda lösningar

Trots att gruppen är så pass stor har det forskats relativt lite på den. Frida Jonsson, forskare vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet, arbetar med ett projekt om hur olika kommuner arbetar för att stötta ungdomarna till en meningsfull sysselsättning och vad som är viktigt för att öka deras möjligheter att försörja sig själv.

Att gruppen är så spretig gör att man måste fokusera på skräddarsydda lösningar snarare än standardiserade. Flexibilitet och följsamhet är ledord för att nå resultat.

– Man behöver vara känslig och öppen för att ungdomarna kommer in med olika förutsättningar. Det finns en heterogenitet i vilka utmaningar man har och vart man vill.

De som jobbar med den här gruppen ungdomar bör också vara medvetna om, och förberedda på, att mycket kan ändra sig. En ung person som suttit hemma och har flera års erfarenhet av misslyckanden i bagaget kanske inte alls vet vad den vill.

– Man behöver en verksamhet där man kan vara flexibel med att någon först vill en sak och sedan kan få upp ögonen för något annat. Man måste vara följsam och kunna byta spår.

Personalen central

Personalen i de verksamheter som arbetar med ungdomarna spelar också en oerhört viktig roll.

– Något vi ser som är otroligt centralt är personalen och hur de knyter an till deltagarna och bygger upp ett förtroende. Hur de bemöter dem, hur de tror på dem oavsett vad, hur allt sker i samspel med deltagaren.

Ofta tar personalen över ett ansvar som vilat tungt på ungdomarna och deras föräldrar.

– Personalen blir ofta spindeln i ett välfärdsnät som är otroligt fragmenterat.

Frida Jonsson pekar på det närmast oöverstigliga för en ung person som inte slutfört gymnasiet, har någon form av NPF-problematik, psykisk ohälsa och massor av misslyckanden bakom sig att på egen hand kontakta Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller socialtjänsten, lyckas ta sig till psykiatrin, ta reda på vilket ekonomiskt stöd man har rätt till och hur man får det.

– De här sakerna behöver ofta lösas för att deltagarna ska kunna ta sig framåt.

Tunga myndighetskontakter

Det finns ingen statistik, men bostadsmarknaden är tuff för unga människor utan försörjning och många blir kvar hemma hos sina föräldrar, som i sin tur får dra ett tungt lass, inte minst i kontakten med myndigheter.

– Ofta när ungdomarna kommer in verksamheterna vi tittat på tar kommunen över ett ansvar, en last, som föräldrarna släpat under lång tid och känner sig ofta ganska utbrända.

– Då kan föräldrarna ha sin föräldraroll, för den behövs fortfarande, men de behöver inte vara samordnare.

En stor och spretig grupp som kräver skräddarsydda lösningar som både kan ändras och ta tid är kostsam. Men både MUCF och Frida Jonsson anser att den måste få kosta.

– Det är ännu mer kostsamt om vi har den här gruppen sittandes hemma och inte arbetar. Det blir en enorm samhällskostnad säger Lena Nyberg på MUCF och får medhåll av Frida Jonsson.

– Det är ett problem i den tajta budgeten kommunerna jobbar under. Jag vet inte om man har så mycket val, det är också väldigt kostsamt att inte få dem i meningsfull sysselsättning. Problemet är då det kortsiktiga ekonomiska tänkandet från många aktörer, man ser inte de långsiktiga kostnaderna och konsekvenserna.

Även om gruppens storlek varit relativt konstant har man sett att den påverkas av hög- och lågkonjunktur. Vid en lågkonjunktur hamnar de som står långt från arbetsmarknaden ännu längre ifrån och det gör det än angelägnare att med skräddarsydda lösningar få fler ungdomar i sysselsättning. Frida Jonsson lyfter fram kompetensförsörjningen som beroende även av de ungdomar som i dag står utanför arbetsmarknaden.

– Hur ska vi kunna säkra upp välfärden med personal? Hur ska vi säkra upp omställningen till gröna industrier? Då behöver alla som kan jobba. Varken ur ett medmänskligt eller ett samhällsekonomiskt perspektiv har vi råd att lämna 140 000 ungdomar utanför.