Vi har sett upptrappningarna förut. Man har ökat övervakningsmöjligheterna och strafflängderna hela tiden. Därför är det ju inget egentligt nytt, det som nuvarande regering vill införa.
Det är så klart oerhört naivt att tro att man får ner mängden brott genom att förklara krig med hela stadsdelar. Som bland annat införandet av visitationszoner och dubbla straff. Att avgöra om någon är medlem i ett gäng är svårt, tyvärr kommer det inte med en medlemspin mot en årsavgift. Så när man talar om hårdare straff för gängkriminella innebär det i princip att man inför högre straff för människor beroende på vilka de umgås med.
Vi har redan givit polisen rätt att övervaka personer som känner personer misstänkta för brott med förväntad strafflängd på två år eller mer. Vi har också fått en blåljuslag där straffen för att hindra polisen är upp till fyra år. Det kommer skruvas upp ett steg nu. Man inleder en utredning för att ska polisen få rätt att övervaka redan innan det finns någon konkret misstanke. Preventivt, ”för att förhindra och upptäcka brottslig verksamhet i kriminella nätverk”. Samtidigt som man vill skärpa straffen för att hindra poliser, och återinföra ”missfirmelse mot tjänsteman”. Alltså. Vi ska förbjudas att förolämpa tjänstemän.
Om ni funderar ett slag på det där kriget, krigsförklaringen mot stadsdelar. Så ser det ut som andra sidan av samma mynt. Men bilden är större än så. En del av överenskommelsen lyder: ”Förslag till grundlagsändringar tas fram för att möjliggöra en kriminalisering av deltagande i, och samröre med, kriminella organisationer”.
Det är klart att vi förstår att allt det här i sig kommer leda till mer brott, fler gängkriminella. Fler skjutningar. Hårdare tag, fler och längre fängelsestraff, som i sin tur leder till fler som är fast i sin kriminalitet. Det kommer också innebära att människor som trampat lite snett, kommer hamna i situationer där de trampar mycket fel. Där en misstro mot staten leder till en förolämpning som leder till en dom. Som leder till större misstro mot staten, och att de personerna binder sig allt tätare till dem som redan gjort den resan. De som är kriminella på riktigt.
Men även om den här stora underliggande historien finns där går det att skaka av sig farorna med alla integritetskränkande ingrepp och den kränkta hårdare polisen med att det i grunden är en kamp mot gäng med oerhört våldskapital. I en liberal demokrati känns det inte lika allvarligt med auktoritära lagar som det gör i till exempel Ungern, Polen, Ryssland eller Iran. Men så var det det där med att förbjuda kriminella organisationer. Hur liberal är vår demokrati egentligen?
Hur långt borta är det att de här lagarna används mot andra än drogkarteller i förorten? När en 16-åring ska utvisas för att hen legat runt. För sin tveksamma vandel. Då blir blåljussabotaget plötsligt att hindra dem att genomföra utvisningen, missfirmelsen att man svär åt den polis som slåss. När polisens metoder används för att kartlägga den som försöker skydda samhällets allra svagaste. Och den organisation som kriminaliseras, det är Ingen människa är illegal. När de blåbruna avtalet är genomfört. Då lever vi inte längre i en liberal demokrati.
Elnaz Rekabi, den iranska klättraren som klättrade i Asiatiska mästerskapen utan slöja, väl medveten om riskerna.
Iranska regimen.
