Den dag historien ska plitas ned om hur världen tacklade klimatkrisen, kommer den 4 april 2022 vara ett givet datum. Då samlades världens ledande klimatforskare, för att åter igen ge en ödesdiger varning.

– Det är nu eller aldrig om vi vill begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Utan omedelbara och stora utsläppsminskningar inom alla sektorer kommer det att vara omöjligt, sa Jim Skea som var ordförande i IPCC-arbetsgruppen bakom rapporten.

För att ha en rimlig chans att klara 1,5-gradersmålet skulle koldioxidutsläppen behöva minska med 43 procent till 2030 jämfört med 2019. Det i sig lät som ett eko från en liknande varning från 2018, då utsläppen behövde minska med 45 procent de närmsta tio åren – men då jämfört med 2010, ett år då utsläppen var betydligt lägre än 2019. Koldioxidkranen hade alltså fortsatt att vridas upp mellan de två varningarna – och behovet av utsläppsminskningar ökat än mer.

Att de närmsta åren är så viktiga, är för att klimatutsläppen ackumuleras i atmosfären. Med en kran som inte dras åt snabbt blir det därför omöjligt att klara Parisavtalet.

Insatserna är svåra att överblicka, förutom fler och värre klimatkatastrofer ökar risken att utlösa irreversibla förändringar i klimatsystemet – så som att Amazonas förvandlas till en savann. Något som i sin tur skulle försvåra möjligheten att tygla klimatkrisen ytterligare.

Det vill säga, tiden rinner ut.

Men budskapet från IPCC var som bortblåst i regeringsförklaringen. Krutet för att klara klimatomställningen ligger på ny kärnkraft. Ett kraftslag som kan få betydelse på lång sikt men betyder noll och intet för IPCC:s uppmaning att kraftigt minska utsläppen det här årtiondet.

Som Syre skriver idag spår Pär Olsson, professor vid KTH, att småskalig modulära reaktorer blir först ut. I teorin skulle det vara möjligt att ha ett sådant kärnkraftverk på plats till 2030 – men en mer realistisk bedömning är någon gång före 2035, enligt professorn. Det finns också stora osäkerheter kring hur snabbt tekniken sedan skulle kunna rullas ut – och om den kommer att visa sig ekonomisk bärkraftig.

– Det är ändå så att vindkraft växer som sjutton idag – men det började byggas på 1980-talet. Och det är ganska typiskt de tidslinjer som vi pratar om, att det tar ett gäng årtionden från att det börjar – till dess att det tar fart, säger Fredrik Hedenus, biträdande professor, institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, fysisk resursteori vid Chalmers.

Samtidigt växer kritiken mot att regeringen parallellt med satsningen på kärnkraft väljer att kraftigt sänka reduktionsplikten, vilket kommer att öka utsläppen i närtid, om regeringen inte lyckas ersätta det med något lika kraftfullt verktyg. Några svar finns varken i regeringsförklaringen eller Tidöavtalet. Romina Pourmokhtari har återkommande ställts till svar för det sedan hon tillträdde för en dryg vecka sedan. Än så länge har hon gett glidande svar, utan konkretion.

– Vi kommer att arbeta jättehårt med att se vilka smååtgärder vi kan göra för att få både industrin och människor att ställa om i den takt vi vill, var svaret hon gav TT i samband med EU:s miljörådsmöte häromdagen, samtidigt som hon garanterade att målet till 2030 låg fast.

Vad det är för smååtgärder hon syftar på kommer att visa sig i budgeten. Den väntas också innehålla en klimatredovisning med bland annat de viktigaste besluten inom klimatpolitiken och vad dessa beslut kan betyda för utsläppsutvecklingen, samt en bedömning av behov av ytterligare åtgärder.

Om utsläppen då bedöms öka på grund av regeringens beslut istället för att minska i linje med 2030-målen – om hon då vill sitta kvar – lär frågan om hur Sverige ska fullfölja sin del av Parisavtalet förfölja henne. Inte minst under de internationella klimatförhandlingar där utvecklingsländer ska uppmanas att snabbt minska sina utsläpp.

Läs mer: Då kan Sverige ha ny kärnkraft

Läs mer: Koldioxidutsläppen beräknas öka under mandatperioden