Köksfönstret står öppet och katten Tigris kommer in efter en utflykt. I vanliga fall gör hon inte mycket väsen av sig, men när hon kommer in vill hon att vi ska veta det.
– Mjau! Mjau! Mjau! Hon går runt i alla rum och jamar högljutt tills vi visar att vi har sett henne och är glada att hon är tillbaka. Julle, gammelkatten, hälsar inte när hon kommer in. Hon sätter sig bara vid matskålen och fixerar en med blicken. Om hon inte får mat då jamar hon uppfordrande: ”Jag har varit ute länge och är faktiskt jättehungrig!”
Men är det ett språk? Det beror på vad vi menar att språk är. I Wikipedia och Nationalencyklopedin definieras det som ett medel för mänsklig kommunikation, medan Nordisk familjebok, som kan läsas på runeberg.org i 1920 års upplaga, har ett vidare perspektiv. ”Språk i detta ords allra vidsträcktaste betydelse är en gemensam benämning för alla sinnesförnimmelser, genom hvilka en idé väckes till liv” – så börjar en lång artikel som ger en översikt över språkhistoria och lingvistik för hundra år sedan.
Men även där smalnar definitionen så småningom av till ”alla afsiktligt använda tecken, genom hvilka människor meddela hvarandra sina tankar och föreställningar”.
Talltitan ljuger
På den tiden tänkte man sig inte att djur gjorde något avsiktligt, och deras kommunikation kunde därmed inte vara språk. Bara ljud som kom ut ur dem ganska mekaniskt vid vissa tillfällen. Än i dag anser lingvisten Mikael Parkvall att andra djurs kommunikationssystem är för begränsade för att kallas språk. Deras läten är för få och rör för begränsade områden, de kan bara ”prata” om det som finns här och nu, troligen inte heller ljuga eller avsiktligt förtiga något, menar han.
Om det kan man ställa många frågor. Kan vi bedöma andra arters kommunikation efter vad vi själva kan uppfatta och förstå av den?
Och är revir, mat, relationer och fortplantning verkligen för begränsade ämnen för att kommunikationen ska kallas språk? I så fall är många människor också språklösa.
Å andra sidan har ett djur med ett enkelt nervsystem inte nödvändigtvis ett språk för att det till exempel ändrar färg vid parningsdags. Och hur är det med kroppsspråk? Definitionen av ordet språk verkar inte kunna bli knivskarp och får ibland bestämmas av vad det är vi vill tala om. Men det finns i alla fall forskare som anser att andra arter har språk och även forskar om dem.
Talgoxar, till exempel, kvittrar i långa, komplicerade sekvenser där olika läten har olika funktioner. Forskare vid Uppsala universitet har studerat dem tillsammans med schweiziska och japanska forskare, och det visade sig att talgoxarna bildar meningar som har en sorts grammatik.
De kan till exempel varna sina ungar för att det kommer en kråka, och då kryper ungarna ihop i boet. Andra fåglar förstår också varandras varningar, och ibland använder de varningsrop för att luras.
Talltitor brukar dra omkring tillsammans med talgoxar och andra mesfåglar, och ibland när de hittar något extra gott ropar de ut en varning för hök. Då försvinner alla de andra fåglarna och talltitorna kan ta godiset själva.
Bara tamkatter jamar
Katter spinner, fräser och morrar, och på vårkanten kan de yla, råma eller till och med sjunga för att locka till sig en partner på vårkanten. De har också ett ljud som låter som om de hackar tänder och som betyder ungefär ”den där musen vill jag verkligen, verkligen fånga”.
De kommunicerar mycket med dofter, de känner igen varandra på doften och sätter speciella doftmärken på sina revir.
I pannan har de körtlar som avger ett doftämne som de gnuggar in i allt som de anser är deras. Människor, till exempel. När en katt gnuggar pannan mot ditt ben är det inte bara för att gosa. Du får en doftskylt på benet: ”Tillhör Tigris”.
Dofter spelar en roll också för oss, men vi kan inte lukta oss till vad katten vill säga. Därför har katterna genom alla våra årtusenden tillsammans utvecklat ett annat sätt att kommunicera med oss. Det bygger på kattungarnas pipanden.
Vuxna vildkatter jamar nämligen inte, det är bara kattungarna som gör. Men eftersom vuxna tamkatter är mer eller mindre beroende av människor hela livet jamar de med oss – och vi med dem. Fonetikern Susanne Schötz, som forskar i kattspråk, säger att katter och människor härmar varandra i sin kommunikation och faktiskt har utvecklat ett slags pidginspråk.
Ett pidginspråk är ett enkelt kommunikationssystem som är sammansatt av två (eller flera) olika språk för ett visst syfte, till exempel handel. Pidginspråket är ingens modersmål och det räcker inte för att uttrycka allt. Man kan till exempel förhandla om priset på en båt eller, om man är en katt, säga att det vore gott med en rå strömming. Men man kanske inte kan berätta om sina drömmar.
Ibland kan ett pidginspråk med tiden utvecklas till ett riktigt språk med ett större ordförråd och en utvecklad grammatik, som människor har som modersmål. Kreolspråk kallas det. Det vore spännande med ett kattkreol – äntligen skulle vi få veta vad katterna egentligen tänker! Men har det inte hänt under de 9 000 år som vi har levt tillsammans stannar det nog vid en fantasi.
