I början av 2019 rasade slutstriden mot IS i Baghouz i nordöstra Syrien. Gruppen hade då gått från att kontrollera flera viktiga provinshuvudstäder och stora landområden till att stegvis förlora sina tidigare erövringar. En stor seger för de arabisk-kurdiska styrkor som kämpat mot IS, med stöd från USA och andra västländer.

Men även om terrorsekten i dag saknar territoriell kontroll är de inte helt uträknade, menar Michael Jonsson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut. Han menar att IS har gått igenom minst tre faser som man har kunnat följa: från att ha varit en del av al-Qaida i Irak, via expansionen in i Syrien och namnbytet till Islamska staten. Under den perioden kontrollerade de stora landområden, vilka de stegvis förlorade fram till 2019. Idén om en stat – som varit gruppens fokus – gick i stöpet när Baghouz föll. Michael Jonsson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, har följt IS uppgång och fall noga.

– Det var ganska tydligt att IS hade stora resurser redan sedan tidigare. Omkring 2014 och 2015 i Syrien var det vad som kan kallas för en kapplöpning om makten. En mångfald av väpnade grupper slogs mot al-Assads regim och tävlade om vem som skulle bli den starkaste terroristgruppen, säger Michael Jonsson.

Vid den här tidpunkten blev det tydligt att IS var en mycket välfinansierad terrorgrupp, jämfört med flera av de övriga grupperna. Ett exempel på en annan stark grupp i Syrien vid den här tidpunkten är al-Nusra. Men i motsats till IS var det svårare för utlänningar att gå med i al-Nusra. IS var inte lika selektiva med vilka de släppte in – utländska krigare anslöt sig i stor skala, och många kunde utnyttjas som kanonmat. IS propagandamaskin saknar motstycke. Men också deras finanser.

Pengar inte en tillräcklig förutsättning

IS grundades efter Iraks sammanfall 2003, när USA invaderade och avsatte Saddam Husseins regim. Tidigare högt uppsatta tjänstemän inom säkerhetstjänsten förbjöds från att vara en del av den nya regimen. Många av dessa var sedan en del i att IS kunde grundas. Den absoluta majoriteten av IS högsta ledning har varit irakier, tidigare högt uppsatta tjänstemän och officerare samt ur armén.

IS har varit välorganiserade – mycket tack vare att det grundades av före detta irakiska officerare och tjänstemän. Något som gjort att de tidigt lyckades bygga upp en stabil ekonomi. Tidiga rapporter handlade om kidnappningar av rika invånare i de städer som man kontrollerade, som Raqqa i Syrien och Mosul i Irak. Man tog också kontroll över oljeresurser. Michael Jonsson menar dock att pengar inte är det enda som krävs för att lyckas bygga upp en framgångsrik terrororganisation.

– För väpnade grupper är pengar en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att de ska kunna bedriva en storskalig och effektiv väpnad kamp mot centralmakten. När man funderar på det är det ganska självklart – vissa grupper, som IS, behöver betala löner, mutor och skaffa vapen. Det är också ganska vanligt att man betalar ut någon slags pension till familjen till någon som blir dödad eller fängslad, men det här ser olika ut. Men finansiella resurser är viktigt för att bli en mer effektiv rebellgrupp.

I IS fall sammanföll det att man effektivt lyckades skapa sig en god ekonomi, och statens sammanfall i Irak. När den arabiska våren sedan hände lyckades man utnyttja den nya instabiliteten och avancera in i Syrien, där inbördeskriget var ett faktum. En rad olika faktorer ligger därmed bakom IS framgångar. I Irak finns det också rapporter om att IS kunnat betala sina medlemmar mer i lön än andra grupper, enligt Michael Jonsson. Olika sunnimilisers lojalitet kunde därmed köpas för pengar – mer eller mindre. Men i och med att IS tog kontroll över mer och mer mark ökade också behovet av pengar.

– När man är en klandestin rebellgrupp som inte kontrollerar ett territorium, då bär man inte heller ansvar för att fungera som en alternativ statsmakt. Men under 2014 och 2015, när IS till exempel tog över Mosul i Irak, tog man också ansvar över att sköta en i alla fall grundläggande nivå av samhällsservice: man behövde se till att det fanns el, sjukvård, vatten och sådana saker. Så under den här perioden hade man också ganska stora utgifter.

Han fortsätter:

– Detta är något man brukar prata om. Enskilda terroristdåd som de i Madrid 2004 eller i London 2005 är inte så dyra, 10 000 dollar respektive 14 000 dollar. Att fungera som en alternativ statsmakt är desto kostsammare, det är en viktig distinktion.

Initiativ för att strypa finansieringen

Det internationella samfundet har enats om flera initiativ för att få stopp på finansieringen till terrorgrupper. Dessa regleringar rör främst officiella finansiella system. IS har mestadels finansierats lokalt. Dessa åtgärder biter därför inte på gruppen. Rent generellt brukar terrorgrupper snabbt hitta sätt att kringgå sådana regleringar och kontrollfunktioner, menar Michael Jonsson.

För IS har de enskilt största inkomstkällorna varit oljesmuggling och olika typer av tvångsmässiga beskattningar och stöld. De tog över gränsövergångar, stal från bankvalv, sålde antikviteter på svarta marknaden, tvingade kristna att betala en religiös ”skatt”, kidnappade samt krävde in zaqat, ”allmosor”, från muslimer. Men det stora inslaget av tvång och hot gör att detta egentligen har mer gemensamt med utpressning och stöld än beskattning. Att bomba oljekällor som man har vetat har kontrollerats av IS har varit en effektiv åtgärd för att strypa IS tillgångar, något som har kunnat göras efter att man vid olika tillslag lyckats hitta värdefull information. Exempelvis bombades 200 av 250 oljekällor som IS kontrollerade under 2015, efter ett tillslag mot en IS-ledare där man hittat en USB-sticka. Lokaler där kontanter förvarats förstördes också. IS har även ägnat sig åt kidnappningar och utpressning. Att IS finansierats lokalt – och enligt en många-bäckar-små-princip – är ett medvetet val. På så vis har man skyddat sig från att vara beroende av en enda utländsk huvudfinansiär, och riskerna har kunnat spridas ut.

– Det finns exempel på andra terrororganisationer som har varit beroende av en utländsk finansiär och därför är mer sårbara. Så IS har medvetet utformat sin finansieringsstrategi på det här sättet. Dels genom att inte vara beroende av utländska finansiärer, och dels genom att sprida ut sina inkomstkällor. Det finns även rapporter om de svenskar och utländska krigare som har åkt ner. En del av dem har bidragit med små summor pengar, bilar eller utrustning. Man har exempelvis tagit studielån för att plugga utomlands – och dessa pengar har sedan hamnat hos IS, säger Michael Jonsson.

Den rikaste terrorgruppen?

Under 2014 och 2015 talade man ofta om att IS var den rikaste terrorgruppen någonsin. Michael Jonsson talar ogärna om exakta siffror – de får ofta ben och kommer att betraktas som absoluta sanningar istället för kvalificerade uppskattningar. Men under den period som IS kan ha varit den bäst finansierade terrororganisationen i världen hade de också stora utgifter.

– Efter kalifatets fysiska fall finns det dels tecken på att man har sparat resurser, att man till viss del har investerat i den legala ekonomin i Irak, möjligen fört ut vissa resurser –  men det är omöjligt att veta exakt vilka summor det rör sig om. Men i alla fall en del av de stora resurser man har haft har sparats och förvaltats, och kan användas för att driva gruppen vidare. Och i takt med att man inte har kontroll över territorium så har man inte lika stora utgifter som tidigare.

– Så långt som jag vågar säga med någon säkerhet så har finansieringskällorna minskat radikalt. Men det har också finanseringskraven. Ganska mycket tyder på att IS har investerat delar av sina tillgångar i den legala ekonomin. I vilken mån de fortfarande genererar pengar är oklart, men i någon utsträckning gör de med stor säkerhet fortfarande det med tanke på hur välorganiserade de tidigare har varit. I dagsläget ser det sannolikt ut så att de har återgått till de finansieringskällor som fanns innan kalifatet. Exempelvis utpressning, stölder och möjligen bankrån. Det vill säga lokala, kriminella aktiviteter men inte i den skala som när man hade territoriell makt.

Storbritannien och Rwanda har undertecknat ett nytt avtal i ett försök att blåsa nytt liv i ett kontroversiellt brittiskt förslag om att deportera människor som söker asyl i Storbritannien till det östafrikanska landet.

Avtalet undertecknades av den brittiske inrikesministern James Cleverly och Rwandas utrikesminister Vincent Biruta i Rwandas huvudstad Kigali.

I november stoppade Högsta domstolen i Storbritannien förslaget, och hänvisade då till såväl brittisk som internationell lagstiftning.

Premiärminister Rishi Sunak meddelade kort efter beslutet att han skulle söka en ny överenskommelse med Rwanda.

I genomsnitt dog åtta personer varje dag längs den centrala Medelhavsrutten under årets nio första månader, vilket redan nu gör år 2023 till det dödligaste året sedan 2017. Samtidigt utsätts även de som överlever resan för en rad brott mot sina mänskliga rättigheter.

Läkare utan gränser, MSF, har i sin rapport ”No one came to our rescue” sammanställt data från räddningsinsatser, vittnesmål från räddade personer och medicinsk data. Den visar hur många som har utsatts för våld eller sexuellt våld, eller på andra sätt tagit fysisk eller psykisk skada av de många utmaningar och knappa levnadsförhållanden som de upplevt längs vägen. 

– Patienternas sår och berättelser speglar omfattningen av det våld som de utsatts för i sitt ursprungsland och under sin resa, inklusive i Libyen och Tunisien, säger Juan Matias Gil, sök- och räddningsrepresentant på Läkare utan gränser, i ett pressmeddelande. 

EU avtalar bort ansvaret

Rapporten lyfter också hur EU:s politik de senaste åren rört sig allt mer mot att undvika att ta ett ansvar för att rädda och ta hand om de människor som söker sig hit. Bland annat genom avtal med tredje länder som Libyen, Tunisien (i somras) och Albanien (nyligen). Under sina räddningsoperationer har MSF:s personal kontinuerligt kunnat vittna om hur libysk kustbevakning tvingar tillbaka båtar med migranter till Libyen, där det upprepade gånger rapporterats om fruktansvärda förhållanden, där migranter riskerar att mödas eller utsättas för tortyr, misshandel, godtyckligt frihetsberövande och våldtäkt.

– Återigen prioriteras avskräckning och instängning framför människors rättigheter och liv, säger Juan Matias Gil.

Läkare utan gränser har i rapporten också sammanfattat hur Italiens nya, hårdare regler för räddningsfartyg som infördes vid årsskiftet har påverkat deras verksamhet. De har räknat ut att de sex fartyg som tillfälligt beslagtagits av italienska myndigheter varit borta från operativ verksamhet i totalt 160 dagar – tid då fartygen hade kunnat rädda liv. 

Hålls borta från att hjälpa

Dessutom har den nya praxisen att hänvisa räddningsfartyg till mer avlägsna hamnar i norr istället för den närmsta hamnen lett till att fartygen behövt färdas 28 000 kilometer mer än vad som hade varit nödvändigt – totalt 70 dagars extra resväg. 

– Utöver att försena överlevandes tillgång till adekvat medicinsk hjälp, skydd och mottagningstjänster på land, var det dagar som vi medvetet hölls borta från att hjälpa människor i nöd till sjöss, säger Juan Matias Gil i pressmeddelandet.

Från ombord på sitt fartyg Geo Barents så har MFS också kunnat vittna om hur Italien och Malta misslyckats med att koordinera räddningsinsatser, vilket lett till försenade räddningar eller inga räddningar alls. Vid flera tillfällen har italienska myndigheter också instruerat frivilliga räddningsbåtar att inte ingripa och hjälpa båtar i nöd, utan att istället direkt bege sig mot tilldelad hamn (de nya reglerna innebär även att endast en räddning får genomföras innan man beger sig till hamnen). I juni i år kunde MSF dokumentera minst ett dödsfall som ett direkt resultat av Maltas systematiska policy för ”icke-bistånd” till sjöss.

– Hur många fler dödsfall i centrala Medelhavet kommer de europeiska staterna att invänta innan de stoppar sin fientliga och omänskliga strategi? säger Juan Matias Gil och fortsätter: 

– Vi uppmanar EU och dess medlemsländer, särskilt Italien och Malta, att omedelbart ändra kurs för att prioritera säkerheten för dem som söker fristad vid europeiska kuster.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.