Jag ser den svenska klassklyftan i vitögat när jag åker Stockholms röda tunnelbanelinje mot Norsborg. Tåget förändras från en station i norr till en annan i söder. Portföljerna kliver av i Mälarhöjden, kvar i vagnen sitter invandrare och arbetarklassen i skrikgula bygg- och servicekläder.

Detta är det svenska svaret på väggen i São Paulo som skiljer favelan från dess rika grannars tennisplaner, en vägg som symboliserar det brasilianska gapet mellan deras rika och fattiga. I Sverige byggs inga väggar, vi är mjukare än så. För den mjuka gränspassagen mellan Bredäng och Mälarhöjden heter Bredängsvägen.

Här på tåget funderar jag på vilka radikala förslag för ekonomisk jämlikhet som i dag finns på bordet. Ointresset för att öka vanligt folks livskvalitet genom att att minska inkomstskillnaderna är nästan totalt. Politiken försvarar subventionerna av Mälarhöjdens höga levnadsomkostnader men inte de fattiga grannarnas levnadsvillkor.

21 000 människor dör varje dag av ojämlikheten, enligt Oxfams senaste rapport. Det är hela Västervik, varje dag. Sedan början på 90-talet har Sveriges rikaste tiondel fördubblat sin inkomst, medianinkomsten ökat med över 50 procent samtidigt som inkomsterna för den nedersta tiondelen ökat avsevärt mindre.

Den svenska drömmen, där vem som helst kan bli vad som helst, är alltså en saga uppdiktad av dem som gynnas av ojämlikheten. Den bygger på att den som är fattigare måste arbeta mer. Den personen är fast i ett nollsummespel och har inte tid att studera eller engagera sig i sin politiska situation eller ens hinna odla den kritiska och politiska medvetenhet som krävs för att förändra sin egen situation.

Enbart med ett postnummer kan vi i dag ganska tillförlitligt avgöra var någon hamnar i livet. Det är inte bara ett tydligt problem för ett land som Sverige som vill vara en meritokrati, det är ett problem för hela den meritokratiska ideologin. Det är ingen slump att det medianinkomsten i den välmående trädgårdsstaden Mälarhöjden är dubbelt så stor som i miljonprogramsgrannen Bredäng, för det är inbyggt i systemet att det ska se ut så här. När meritokratins belöning är olika privilegier som vi kan lämna i arv så dör idéen om meritokrati. 73 procent av Sveriges rikaste har ärvt sin förmögenhet, men vi tror fortfarande att hårt arbete och ambitioner är det som skiljer Wallenbergarna från Hassan med golvmoppen.

Det är inget fel på meriter eller att stimulera utvecklingen av folks kompetens och intressen. Det är den djupt odemokratiska meritokratin det är fel på. Individer tvingas tävla i riggade system. Det går inte att skapa en jämn spelplan i ett partiskt system. Det behövs en rättvisare fördelning av resurser och en demokratisering av ekonomin där alla ges lika rätt att ha något att säga till om de beslut som påverkar oss alla om vi vill undkomma orättvisa sociala strukturer.

En bra fråga att ställa när man ska ta ställning till politiska förslag är: Vilken klass tjänar på detta?