Ledarskribenter och kultursidor med den läggningen gnuggar händer åt högervågen bland unga. Allt snack om att unga bryr sig om jämställdhet och klimat, sådant kan vi lägga åt sidan nu.
Vi andra söker efter förklaringar. Var kom orkanen från höger ifrån?
Vi påpekar försiktigt att den inte är jämnt fördelad. Det är bland de unga männen som dominansen från höger är total. Det är också männens prioriteringar som präglat valdebatten. ”Det är en tydlig seger för den manliga agendan”, som statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson uttryckte det efter att ha studerat vad män respektive kvinnor prioriterat som viktigast i valet och sedan jämfört med vad partierna pratat om. ”Om vi hypotetiskt tänker oss att valet handlat om sjukvården och klimatet istället, ja då hade Magdalena Andersson suttit kvar”, fyllde Sören Holmberg i.
Vi konstaterar också att SD:s övervikt bland unga i förhållande till väljarkåren som helhet inte är så dramatisk, en dryg procent högre stöd i skolvalet respektive bland förstagångsväljarna i Valu. Det är istället M som går rejält mycket bättre bland de unga.
Men där tynar också vår vanligaste snuttefilt till bortförklaring bort. SD:s enorma satsning på Tiktok och sociala medier räcker inte för att förklara högervågen bland unga. Det var ju M som växte.
Och jag tänker att det hela kan vara obehagligt enkelt.
Sedan 1990-talet har politiken, och i synnerhet partipolitiken, monterats ner som arena för hopp och förändring. Först var det krishantering, sedan administration och nu röstar man på vem som helst som står för något. Eller oftare, står upp mot något. Att politiken faktiskt skulle lyckas förändra mitt liv till det bättre är det få som tror. Gemensamma problem görs till individuella tillkortakommanden. Den som är fattig, har svårt i skolan eller inte hittar en bostad anses ha valt fel och borde vara tyst, kamma sig och skaffa ett jobb.
Samtidigt blir världen oroligare. Ojämlikheten gör ravinerna brantare, fallen djupare. Segregationen är vår karta, skiljer lyckad från misslyckad. Utanför våra gränser har murens fall och demokratins framgång förbytts i krig och auktoritära ledares frammarsch. Klimathotet är inte längre en framtida risk utan konsekvenserna syns här och nu. Unga som växer upp förstår att de gör det med sämre förutsättningar än deras föräldrar en gång fick.
Om man känner oro, men inte tror att politiken kan göra något åt det – vad blir man då? Höger.
Om vi inte kan lösa något tillsammans, måste jag göra vad jag kan själv. Så jag vill betala så lite skatt som möjligt. Ingen tillåts sticka hål på illusionen om att jag välja rätt för mig och mina barn. Jag vill ombilda min bostad och köra min bil fort härifrån.
Jag upprepar ekvationen: Otrygghet minus tilltro till politiken ger högervåg.
I miljörörelsen har en trösterik profetia länge varit att när miljöproblemens konsekvenser blir uppenbara för människor kommer vi vilja göra något åt miljöproblemen. Men det där gäller ju bara om vi tror att det går att göra något. Annars är flykt och skydda-mig-själv rimligare mänskliga reaktioner.
Annie Lööf och Anna König Jerlmyr får mer tid för allt annat än politik som är viktigt i livet.
Sverige behöver liberala ledare som tror på en annan strategi för borgerligheten än att svassa efter högerextremismen.
