Krig lämnar ingen oberörd. I takt med att rapporterna om alla de miljoner människor som är på flykt blir allt fler dyker det också upp ett och annat reportage om krigets icke-mänskliga flyktingar. Bilder visar människor som flyr med sina hundar, katter, hamstrar och fåglar. Hästvärlden samlas i Facebookgrupper för att koordinera transporter av mat och bränsle, erbjuda stallplatser och hästtransporter och djurrättsaktivister världen över organiserar sig för att på olika sätt hjälpa de djur som drabbas av kriget i Ukraina.
Det är dock inte helt enkelt att fly med sina husdjur, i synnerhet inte så stora djur som hästar och åsnor. Som om det inte var nog att bränslet som finns kvar i bilen knappt räcker för att rädda sitt eget liv konsumerar en hästtransport oerhört mycket mer. Att sedan passera gränsen innebär ett nytt hinder om inte alla papper och vaccinationer stämmer och finns med – det räcker alltså inte att bara se till att ha dina egna papper i ordning, dina husdjurs papper måste också både finnas och vara med. Väl vid gränsen väntar sedan inte sällan karantän i dagar eller veckor.
Men människors vilja att inte lämna sina djur i krigszonen visar också på att vår förmåga till kärlek och empati sträcker sig över artgränserna i denna kris. Att medvetet lämna sin hund kvar att dö är för många likställt med att lämna en familjemedlem, som dessutom i många fall inte har någon möjlighet att försörja sig själv efter tusentals år av domesticering.
Något som däremot också blir tydligt i rapporteringen om krigets djuroffer är, som alltid, hur stor skillnad människor gör mellan djur och djur. I kontrast till de hjärtskärande reportagen, fyllda med bilder av intima band mellan människa och djur, rapporteras det känslokallt om djuren i industrin. Där beskrivs istället hur bönder inte har mat till sina hundratals djur och tvingas slakta dem. Naturligtvis måste varje människa som drabbas av ett krig göra vad de kan för att överleva. Men vi kan samtidigt inte blunda för att det är stor skillnad på hur vi väljer att se på en krigsdrabbad hund och en krigsdrabbad gris.
Det är inte heller bara ukrainska djur som drabbas. I samband med att exporten av djurfoder från Ukraina avstannat, och dess grannländer därmed också valt att minska sin export, stiger priserna på djurfoder världen över. Att bränslepriserna dessutom också stigit gör naturligtvis inte saken enklare för bönderna. Den som äger ett husdjur kan alltid sälja sitt djur till någon som har råd, men en bonde med 2 000 kor kan inte sälja sina djur utan att också bli av med hela sin försörjning. Förutsatt då att det finns en intresserad köpare. Ofta är alternativen antingen svält eller slakt.
Det är på tiden att vi funderar över hur olika vi värderar olika liv, i synnerhet i en krissituation. Det är också på tiden att fundera över om inte detta är en god chans att skifta matproduktion och -konsumtion till något som inte involverar exploatering av andra varelsers liv. Låt alla de djur som oundvikligen offrar sina liv i detta krig göra det för en framtid där vi väljer att se djurs liv och lidande på ett nytt sätt, för en mer empatisk och human värld där alla liv räknas.
En eloge till alla som bidrar för att hjälpa alla djurflyktingar.
Menar Sveriges grisföretagare verkligen att köttkonsumtion minskar av köttkonsumtion ...?
