Skogen ser ut som en skog gör mest. Fårade trädstammar skjuter upp ur ett tjockt mosstäcke som rullar över stockar och stenar. Från björkar singlar enstaka- löv ned och pyntar marken. En ridå av granris rispar mot Ingemar Södergren blåa jacka när han rör sig djupare in i skogen med blicken fäst på marken. Stövlarna sjunker ljudlöst ned i mossan när han kliver över en punkterad björkstam, vars smutsvita näver kamoufleras av barr och mossa.

Intill stammen sticker fyra små blad upp. De är inte mer märkvärdiga än groblad på en fotbollsplan, men till våren blommar den ovanliga orkidén med vita små blommor. Det är ofta dessa små fynd som berättar om skogens stora värde.

– Hittar vi knärot rapporterar vi in den i artportalen. Den här arten måste- skyddas enligt lagen, säger Ingemar Södergren och sträcker varsamt fram handen för att borsta bort några barr som fallit på bladen.

Beroende av tjock mossa

Orkidén, som är skyddad av artskyddsförordningen, är en av många arter som är beroende av det tjocka lagret mossa för att växa, en mossa som bara finns i skogar som stått orörda av mänsklig aktivitet under längre tid. Knäroten fungerar därmed som en signalart – en art som signalerar att skogen omkring den har höga naturvärden.

När Ingemar Södergren och hans kollegor i Naturskyddsföreningen frivilligt inventerar arter i skogen på rapporterar de in vilka arter de hittat och var de hittat dem till Artportalen, Sveriges största artobservationsbank som förvaltas av Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Artportalen innehåller över 88 miljoner fynd från hela landet, som allmänheten har hjälpt till att rapportera in. Medborgarforskningen hjälper forskare och beslutsfattare att se hur skogarna mår, och vilka områden som kan vara viktiga att skydda. Att hitta arter som indikerar att ett område har höga naturvärden kräver ett tränat öga.

– Om vi inte vet om en skog har höga naturvärden så går vi ut och samlar ledtrådar. Det är inte så många pandor som traskar runt i skogen, utan ofta är det små saker vi letar efter, säger Ingemar Södergren och håller upp sin lupp, ett litet förstoringsglas, mot barken av en trädstam där signalarten granbarkgnagare bor.

Samlas i en databas

Men det är inte bara frivilliga inventerare som är intresserade av att inventera arter i skogen. För att få en bättre bild av var det finns skogar med höga naturvärden började Skogsstyrelsen för knappt 30 år sedan att inventera och registrera nyckelbiotoper: skogsområden med särskilt stor betydelse för växt och djurliv. Nyckelbiotoper har inget formellt skydd utan syftar till att fungera som ett kunskapsunderlag för markägare, myndigheter och forskare.

I en databas samlas information om fler än hundratusen kända nyckelbiotoper och objekt med naturvärden runt om i Sverige. Skogsstyrelsen som förvaltar databasen använder den bland annat för att hitta områden som är lämpliga att skydda med statliga medel.

– Om vi misstänker att det finns höga naturvärden har vi brukat skicka ut någon som har nyckelbiotopskompetens för att bedöma områdets naturvärden. I samband med det har man tidigare registrerat nyckelbiotoper, förklarar Helena Dehlin, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen.

I omgångar har satsningar gjorts på myndigheten för att inventera nyckelbiotoper i hela Sverige. Den senaste inventeringen påbörjades 2018 och skulle pågå i tio år för att ge en sammanhängande bild av höga naturvärden i Sverige. Men som en följd av januariöverenskommelsen avbröts inventeringen redan året därpå, något Helena Dehlin ser som en förlust eftersom det försvårar arbetet att hitta skog som passar för att skapa nya områdesskydd.

– Målet med inventeringen var att få ett bättre kunskapsunderlag om var höga naturvärden finns i skogen, något som behövs för att ta strategiska beslut för att göra områdesskydd. För att skydda de bästa områdena så måste man veta vad som finns.

Osäkert rättsläge

Att inventeringen avbröts påverkade inte bara förutsättningarna för att samla ny kunskap, det har även gett utrymme att ifrågasätta hela nyckelbiotopernas lagliga grund. Under hösten överklagades flera nyckelbiotopsregistreringar till domstolar runt om i Sverige. Majoriteten av de kammarrätter som prövat fallen ansåg att registreringen av nyckelbiotoper är ett beslut av en myndighet, som därmed ska gå att överklaga.

Kammarrätten i Stockholm menar dessutom att Skogsstyrelsen saknar stöd i lagen att överhuvudtaget registrera nyckelbiotoper sedan inventeringsuppdraget drogs tillbaka 2019. På grund av det oklara rättsläget beslutade Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist i slutet av december 2021 att myndigheten helt ska sluta registrera nyckelbiotoper.

”Måste följa lagen”

– Ingången för myndigheten har hela tiden varit att vi har sett nyckelbiotoper som ett kunskapsunderlag, men begreppet har över tid fått större innebörd än så. Domstolar menar att vi inte har lagligt stöd för att registrera nyckelbiotoper efter att regeringsuppdraget drogs tillbaka 2019. Vi som myndighet måste ju följa lagen och drog då konsekvenserna av det oklara rättsläget genom att med omedelbar verkan sluta registrera nyckelbiotoper, säger Herman Sundqvist.

Under senare år har viljan att avveckla nyckelbiotoperna vuxit bland flera skogsägarföreningar på grund av att klassningen med tiden har fått en annan funktion än den från början var tänkta att fylla. När staten vill skydda ett skogsområde mot mänsklig aktivitet kan de köpa området av skogsägaren för 125 procent av marknadspriset, eller ge ersättningsskog någon annanstans. 

Men det finns fler områden som lämpar sig för skydd än ekonomiska medel att skydda dem med. Nyckelbiotoper har ofta registrerats på områden som inte prioriteras för formellt skydd, vilket innebär att skogsägaren inte har några restriktioner på sig från staten, och därmed inte heller får någon ersättning. 

Problem för skogsägare

Men trots att nyckelbiotoperna inte innebär ett avverkningsförbud enligt lag, har biotopsklassningen i praktiken inneburit komplikationer för många skogsägare som vill avverka sin skog.

Skogsägare som är certifierade enligt certifieringsorganen FSC eller PEFC får i regel inte avverka skog klassade som nyckelbiotoper, för att garantera virkesköpare att virket inte hämtats från områden med höga naturvärden.

De fem procent av skogen som har högst naturvärden ska enligt certifieringen bli frivilliga avsättningar. Men om en skogsägare får nyckelbiotoper som utgör mer än fem procent av sin mark, har det inneburit en ekonomisk förlust för skogsägaren som inte kunnat avverka sin skog.

Det är skogsägaren själv som har ansvaret att veta om det finns höga naturvärden i skogen som ska avverkas. I en skogsbruksplan ska skogsägaren peka ut områden som prioriteras för annat än produktion, såsom naturvård. Men att se höga naturvärden kräver ett tränat öga, och kan vara lätt att missa.

Stoppade avverkningen

Leif Öster äger skog i Mellansverige och anmälde med sin familj en avverkning som skulle ge uppemot en halv miljon kronor. Men trots att de nyligen tagit fram en ny skogsbruksplan, var det först när virkesköparens ekolog tittade på skogen som de upptäckte att det fanns en skyddsvärd granskog i området. En upptäckt som stoppade avverkningen.

– Jag tyckte det var pinsamt, för vi skogsägare har enligt miljöbalken ett kunskapskrav på oss när vi ska avverka. Men när jag kollade med -andra skogsägare hade flera andra hamnat i samma sits. Man har tänkt göra ett arvskifte, bygga en ny ladugård, amortera ett lån eller köpa ny skog, och så står man där med väldigt lång näsa och utan ersättning av någon, säger Leif Öster.

Förlorat sitt ändamål

Gunnar Lindén, naturvårdsexpert på Lantbrukarnas riksförbund, ser positivt på beslutet som ger skogsägare starkare rätt att bruka sin skog. Han menar att nyckelbiotoperna har förlorat sitt ändamål som kunskapsunderlag, och istället har kunnat användas för att stoppa avverkningar utan att ersätta skogsägare. När skogsägarna inte kan få betalt för att ha skogar med höga naturvärden blir nyckelbiotoperna därför istället en brännmärkning för skogsägare menar Gunnar Lindén.

– Det är klart att vi ska ha som mål att bevara de skogar som har högst naturvärden, och det målet tycker jag att man redan jobbar utifrån.

Problemet blir när naturvärdena blir ett hot för skogsägare, och när den som har stora naturvärden inte får extra betalt för det. Eftersom du inte kan sälja virke från höga naturvärden så är det ingen som vill ha höga naturvärden. Det är ett problematiskt system som snarast driver på att markägaren inte gynnas av att höga naturvärden får utvecklas.

Gunnar Lindén pekar på att problemet i grunden ligger i att skogsbolagen inte vill köpa virke från nyckelbiotoper. Men eftersom staten pekar ut nyckelbiotoperna, som i praktiken innebär att många skogsägare inte kan avverka sin skog, anser han att det är statens ansvar att ersätta skogsägarna om biotoperna ska finnas kvar.

– De nyckelbiotoper som skogsägarna inte själva har åtagit sig att bevara i certifieringen, måste staten ta ansvar att ersätta skogsägare för om man vill bevara dem. Det är skogsägaren som har rätt att avverka skogen, och som måste få fortsätta att ha rätt att avverka skogen när inte staten tycker att den är skyddsvärd, säger Gunnar Lindén.

Mer ansvar

Skogsägaren Leif Öster håller med om att det nuvarande certifieringssystemet har brister, men menar att det är den certifierade skogsindustrin, som tjänar pengarna på certifieringen, som måste ta mer ansvar genom att ersätta skogsägare när de plötsligt står utan en inkomst de räknat med.

– Vattenkraftbolagen har en fond som de använder för att återställa skador som vattenkraften har gjort. Något liknande tycker jag att skogsbolagen också borde ha, så att inte enskilda personer hamnar i kläm.

Rätt att avregistrera

Men det är inte bara registreringen av nya nyckelbiotoper som slopas. Om en nyckelbiotop är registrerad efter att Skogsstyrelsens uppdrag att inventera nyckelbiotoper drogs tillbaka den 26 juni 2019, har skogsägaren rätt att få nyckelbiotoper på sin mark avregistrerade.

Gäller det en registrering innan dess måste skogsägaren överklaga registreringsbeslutet hos förvaltningsrätten, eftersom skogsstyrelsen menar att det fram tills juni 2019 fanns rättsligt stöd i regleringsbrev och regeringsbeslut till Skogsstyrelsen.

Höja tröskeln

Gunnar Lindén ser positivt på möjligheten att avregistrera nyckelbiotoper eftersom det tvingar staten att göra en bedömning om huruvida marken är värd att skydda formellt eller inte. Han menar att staten därmed får avgöra vilka områden som bör prioriteras för de medel som finns avsatta för naturvård.

– Möjligheten att avregistrera nyckelbiotoper fyller den funktionen att staten får ta ställning till informationen – tycker vi att det här är värt att skydda? Tycker man att det är värt pengarna att skydda det, då kan man skapa formellt skydd. Tycker man inte att det är värt att skydda, då kanske det inte är en nyckelbiotop heller. Då får man höja tröskeln lite.

Men för skogsägaren Leif Öster är avvecklingen av nyckelbiotopsinventeringen inte svaret. Han anser att det måste till mer kunskap så att skogsägare i ett tidigare skede får kunskap om var de har nyckelbiotoper i sin skog.

– Jag tycker det är oerhört angeläget att man inte lägger ned nyckelbiotopsinventeringar, tvärtom måste man kunna utveckla dem så att man som skogsägare inte hamnar i den här situationen. Nu föreslår man att den kunskapen ska raderas. Det är förfärligt, det är nästan som ett bokbål.

I Västerbotten, där Skogsstyrelsens naturvårdsspecialist Helena Dehlin tidigare arbetat med att sätta ut områdesskydd, har det än så länge funnits gott om kända nyckelbiotoper som kan bli formellt skyddade områden. Men framöver befarar Helena Dehlin att det kan bli mer ont om information om var det finns områden att skydda när färre nyckelbiotoper pekas ut. Att markägare själva är engagerade för att skapa frivilligt skydd kommer därför bli en viktig del av arbetet framöver tror Helena Dehlin.

– Än så länge finns underlag för gamla nyckelbiotoper men vi kommer inte kunna hitta lika mycket av de akuta områdena med höga naturvärden där det finns en aktuell avverkningsanmälan, eftersom vi inte kan åka ut på samma sätt tidigare och bedöma naturvärden. Vi får hoppas att det kommer in många intresseanmälningar från markägare om frivilligt skydd framöver eftersom de också är en viktig källa för områdesskydd!

Nya metoder

För att nyckelbiotopsregistreringen skulle bli aktuell framöver menar Skogsstyrelsen generaldirektör Herman Sundqvist att regeringen behöver klara ut om det överhuvudtaget finns lagstöd att ge myndigheten ett fortsatt uppdrag att registrera nyckel-biotoper. Men hellre än att återuppta nyckelbiotopsregistreringen ser han att myndigheten utvecklar nya metoder att få ökad kunskap om biologisk mångfald och skogsområden med höga naturvärden.

Skogsstyrelsen undersöker bland annat möjligheten att använda AI-förstärkta fjärranalyser i högre utsträckning för att kunna identifiera områden med potentiellt höga värden ur naturvårdssynpunkt. Herman Sundqvist menar att ny digital teknik som kan identifiera strukturer i skogen som är viktiga för biologisk mångfald, kan visa sig vara bättre än inventeringar i fält som sällan hinner uppdateras.

– Vi vill ha pengar för ett antal aktiviteter för att stärka miljövärden. En sådan aktivitet är att utveckla ett övergripande kunskapsunderlag för naturvärden som bygger på digitalt framtagna sannolikhetskartor och AI-teknik. Istället för att gå i skogen och leta arter så vill vi utgå från strukturer där vi kan konstatera att det finns stor sannolikhet att hitta höga naturvärden.

Nyckelbiotopsbegreppet verkar vara på väg in i historien, men vi behöver fortfarande övergripande kunskaper om naturvärden i skogen och det här är ju en utveckling som är ostoppbar på något sätt, det går ju så fort.

Steget före

I den kalkrika naturskogen i Uppsala balanserar Ingemar Södergren över stenar och rötter, under grangrenar och förbi döda trädstammar. Intill en hög stubbe där mossan klättrat upp i skuggan stannar han till och tittar närmare på svampen som lyser brandgult mot den mörka stammen.

– Många tänker ”Ånej, trädet dör”, men en annan tänker ”Va bra trädet- dör, då kan det börja leva”, säger Ingemar Södergren och visar de många svamparna som trivs på högstubben.

Ingemar Södergren och hans kolleger i Naturskyddsföreningen inventerar främst där det finns stor sannolikhet att hitta skyddsvärda arter, i kombination med en stor risk att de försvinner. De kommer att fortsätta med frivilliga inventeringar av signalarter i skogar för att bygga på SLUs artdatabank än mer, i hopp om att kunna bidra till kunskaps underlag som kan skydda skogar med höga naturvärden från avverkning.

– I vår grupp försöker vi ofta vara steget före och hitta värdefulla skogar innan de avverkningsanmäls, annars kan det bli väldigt stressigt. Vi är ute och inventerar eftersom alla säger att någon måste göra det, men ingen gör det.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.

– Under de senaste 20 åren har klyftorna ökat och skyddsnäten har försvagats. Privatiseringar och marknadskrafter har klivit fram då samhället dragit sig tillbaka, sa Tobias Baudin. 

Han konstaterade också att socialdemokratins inflytande också har försvagats då Sverige snart (vid nästa riksdagsval) kommer att ha haft 20 år av högermajoritet i riksdagen.

Därför har några av arbetsgrupperna som arbetat med den nya samhällsanalysen fokuserat på klassiska socialdemokratiska frågor som rättvisa inom arbete och arbetsliv. (Sju av de totalt elva arbetsgruppernas analys går att läsa här. De återstående fyra kommer att presenteras inom kort.)

Bort från ”dåliga jobb”

Björn Wiechel som lett gruppen ”Vi ska arbeta oss rikare – ökad produktivitet och höjt välstånd genom en ny arbetslinje” konstaterade att samhället idag har för många ”dåliga jobb”, som exempelvis gig-jobb, med otrygghet och dåliga löner och villkor. 

– Ett av problemen är att den arbetslinje som sattes av Reinfeldt och som fokuserade på ”enkla jobb” delvis ligger kvar. Tillsammans med de utförsäljningar och avregleringar som genomförts de senaste decennierna och att allt mindre har satsats på det gemensamma har detta bäddat för en situation där vi idag har sjunkande kunskapsnivåer i delar av landet och delar av befolkningen och att de dåliga jobben blir fler. 

– Det här är ett hot mot Sveriges produktivitet men också mot samhällsgemenskapen.

Björn Wiechel konstaterade vidare att det är ett problem när allt färre kommer in på gymnasiet och att en fjärdedel inte klarar en examen. Detta samtidigt som företag inte får tag på rätt utbildad personal. 

– Sverige kommer inte att bli rikare om svensk arbetskraft varken kan bemanna de jobb som krävs för ett fungerande samhälle, som inom välfärden, eller de jobb som ökar Sveriges konkurrenskraft inom nya innovativa industrier. 

Några konkreta politika förslag kommer inte att läggas fram förrän under våren 2024, men Björn Wiechel konstaterar att politiken behöver styra utbildning och arbetsmarknad som gör att svenska folket ”kan få jobb som är bra för dem – och för Sverige”.

Otrygghet på jobbet

Annika Strandhäll har lett arbetsgruppen ”Ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla”. Hon berättade att gruppen fokuserat på tre typer av problem: otrygghet på jobbet, otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet samt att stora grupper står utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen.

Hon konstaterar att var tredje sysselsatt har haft besvär det senaste året som följd av jobbet och att antalet sjukskrivna på grund av stress har ökat med 50 procent de senaste fyra åren, till nya rekordnivåer.

Det syns också en ökad tudelning i samhället när det gäller anställningsvillkor.

– Alldeles för många, särskilt unga, kvinnor och utlandsfödda, har idag otrygga jobb och tvingas leva med en ständig stress för hur vardagsekonomin och livet ska gå ihop, säger Strandhäll.

– Faktum är att idag har över en miljon svenskar olika former av kontrakt där det gemensamma är att de saknar långsiktig trygghet i sin försörjning. 

– Vi ser att vi är tillbaka till ett daglönarsamhälle, säger Strandhäll och visar upp en röd mössa för att visa på hur arbetsvillkoren historiskt sett ut för många arbetare som stått med mössan i handen.

– Idag står unga människor istället för med en basker med sin mobiltelefon och väntar på att det ska plinga i den för att veta om man får jobba några timmar under den dagen. Det är naturligtvis inte värdigt ett land som Sverige. 

Otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet

Hon konstaterade också att trygghetsförsäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet släpat efter rejält i relation till inkomstutvecklingen i samhället ända sedan 1990-talet. 

– För mig som har varit socialförsäkringsminister i fem år i en socialdemokratiskt ledd regering kan jag inte göra annat än att konstatera att det är ett misslyckande, säger Annika Strandhäll.

Samtidigt har kraven för att kvalificera sig till ersättning höjts. 

– För mig blev det ett uppvaknande när jag konstaterade att en majoritet av de som är inskrivna på arbetsförmedlingen har inte arbetslöshetsförsäkring, säger Strandhäll och fortsätter:

– Det hade varit otänkbart på 90-talet. 

Utanförskap

Att stora grupper står utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen ser Socialdemokraterna som ytterligare ett stort problem, och ser det därför som viktigt att bekämpa arbetslösheten. Annika Strandhäll frågar sig hur Sverige kunde glömma bort hur man utbildar de arbetslösa till de lediga jobben.

– Istället för Sverige just nu en politik där vi subventionerar lågproduktiva, lågbetalda jobb med skattemedel. 

Hon ger ett exempel: 

– Istället för att ge en person en tremånaders utbildning som solcellsmontör som arbetsmarknaden skriker efter så får man istället ett nystartsjobb, en skattesubventionerad anställning, för att tvätta bilar på Hisingen i flera år. Det är ju ett kapitalslöseri. 

Marknadslogikens infart i samhället

Niklas Karlsson har lett arbetsgruppen Samhällsgemenskap genom ökad rättvisa och respekt för de som bär upp samhället. Gruppen har gjort en bred analys av utvecklingen i Sverige de senaste 40 åren och beskriver arbetet som uppgörelse med nyliberalismen. 

– De senaste decennierna har vi sett ett systemskifte i Sverige. Vi menar att man inte kan peka på en enskild förändring, utan det är flera händelser, men där alla har en sak gemensamt. Och det är marknadslogiken. Avregleringar, privatiseringar, new public management och marknadsstyrning som smugit sig in i den offentliga välfärdsproduktionen. Det här har präglat politiken under många år, också socialdemokratin. Det har inneburit att ojämlikheten har växt väldigt mycket i vårt land, mer i Sverige än i många andra jämförbara länder, om än från lägre nivåer. 

Det har bland annat gjort att människor börjar se om sitt eget hus. Privata sjukvårdsförsäkringar är ett sådant exempel. Idag har närmare 760 0000 människor i Sverige tecknat en sådan.

– I kölvattnet av detta har det också skapats en grund för framväxt av högerpopulism, ett fenomen som inte bara är svenskt, det finns i hela västvärlden, men där denna nyliberala politik och den växande ojämlikheten har bidragit till högerpopulismens framväxt.  

– Det är tydligt att en socialdemokrati för 2030-talet behöver göra upp med nyliberalismen. Inte bara i teorin utan också i praktiken. 

De olika rapporterna kommer att bli underlag för vidare diskussioner inom Socialdemokraterna och framåt våren nästa år kommer konkreta politiska förslag börja läggs fram. 

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.