Skogen ser ut som en skog gör mest. Fårade trädstammar skjuter upp ur ett tjockt mosstäcke som rullar över stockar och stenar. Från björkar singlar enstaka- löv ned och pyntar marken. En ridå av granris rispar mot Ingemar Södergren blåa jacka när han rör sig djupare in i skogen med blicken fäst på marken. Stövlarna sjunker ljudlöst ned i mossan när han kliver över en punkterad björkstam, vars smutsvita näver kamoufleras av barr och mossa.

Intill stammen sticker fyra små blad upp. De är inte mer märkvärdiga än groblad på en fotbollsplan, men till våren blommar den ovanliga orkidén med vita små blommor. Det är ofta dessa små fynd som berättar om skogens stora värde.

– Hittar vi knärot rapporterar vi in den i artportalen. Den här arten måste- skyddas enligt lagen, säger Ingemar Södergren och sträcker varsamt fram handen för att borsta bort några barr som fallit på bladen.

Beroende av tjock mossa

Orkidén, som är skyddad av artskyddsförordningen, är en av många arter som är beroende av det tjocka lagret mossa för att växa, en mossa som bara finns i skogar som stått orörda av mänsklig aktivitet under längre tid. Knäroten fungerar därmed som en signalart – en art som signalerar att skogen omkring den har höga naturvärden.

När Ingemar Södergren och hans kollegor i Naturskyddsföreningen frivilligt inventerar arter i skogen på rapporterar de in vilka arter de hittat och var de hittat dem till Artportalen, Sveriges största artobservationsbank som förvaltas av Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Artportalen innehåller över 88 miljoner fynd från hela landet, som allmänheten har hjälpt till att rapportera in. Medborgarforskningen hjälper forskare och beslutsfattare att se hur skogarna mår, och vilka områden som kan vara viktiga att skydda. Att hitta arter som indikerar att ett område har höga naturvärden kräver ett tränat öga.

– Om vi inte vet om en skog har höga naturvärden så går vi ut och samlar ledtrådar. Det är inte så många pandor som traskar runt i skogen, utan ofta är det små saker vi letar efter, säger Ingemar Södergren och håller upp sin lupp, ett litet förstoringsglas, mot barken av en trädstam där signalarten granbarkgnagare bor.

Samlas i en databas

Men det är inte bara frivilliga inventerare som är intresserade av att inventera arter i skogen. För att få en bättre bild av var det finns skogar med höga naturvärden började Skogsstyrelsen för knappt 30 år sedan att inventera och registrera nyckelbiotoper: skogsområden med särskilt stor betydelse för växt och djurliv. Nyckelbiotoper har inget formellt skydd utan syftar till att fungera som ett kunskapsunderlag för markägare, myndigheter och forskare.

I en databas samlas information om fler än hundratusen kända nyckelbiotoper och objekt med naturvärden runt om i Sverige. Skogsstyrelsen som förvaltar databasen använder den bland annat för att hitta områden som är lämpliga att skydda med statliga medel.

– Om vi misstänker att det finns höga naturvärden har vi brukat skicka ut någon som har nyckelbiotopskompetens för att bedöma områdets naturvärden. I samband med det har man tidigare registrerat nyckelbiotoper, förklarar Helena Dehlin, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen.

I omgångar har satsningar gjorts på myndigheten för att inventera nyckelbiotoper i hela Sverige. Den senaste inventeringen påbörjades 2018 och skulle pågå i tio år för att ge en sammanhängande bild av höga naturvärden i Sverige. Men som en följd av januariöverenskommelsen avbröts inventeringen redan året därpå, något Helena Dehlin ser som en förlust eftersom det försvårar arbetet att hitta skog som passar för att skapa nya områdesskydd.

– Målet med inventeringen var att få ett bättre kunskapsunderlag om var höga naturvärden finns i skogen, något som behövs för att ta strategiska beslut för att göra områdesskydd. För att skydda de bästa områdena så måste man veta vad som finns.

Osäkert rättsläge

Att inventeringen avbröts påverkade inte bara förutsättningarna för att samla ny kunskap, det har även gett utrymme att ifrågasätta hela nyckelbiotopernas lagliga grund. Under hösten överklagades flera nyckelbiotopsregistreringar till domstolar runt om i Sverige. Majoriteten av de kammarrätter som prövat fallen ansåg att registreringen av nyckelbiotoper är ett beslut av en myndighet, som därmed ska gå att överklaga.

Kammarrätten i Stockholm menar dessutom att Skogsstyrelsen saknar stöd i lagen att överhuvudtaget registrera nyckelbiotoper sedan inventeringsuppdraget drogs tillbaka 2019. På grund av det oklara rättsläget beslutade Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist i slutet av december 2021 att myndigheten helt ska sluta registrera nyckelbiotoper.

”Måste följa lagen”

– Ingången för myndigheten har hela tiden varit att vi har sett nyckelbiotoper som ett kunskapsunderlag, men begreppet har över tid fått större innebörd än så. Domstolar menar att vi inte har lagligt stöd för att registrera nyckelbiotoper efter att regeringsuppdraget drogs tillbaka 2019. Vi som myndighet måste ju följa lagen och drog då konsekvenserna av det oklara rättsläget genom att med omedelbar verkan sluta registrera nyckelbiotoper, säger Herman Sundqvist.

Under senare år har viljan att avveckla nyckelbiotoperna vuxit bland flera skogsägarföreningar på grund av att klassningen med tiden har fått en annan funktion än den från början var tänkta att fylla. När staten vill skydda ett skogsområde mot mänsklig aktivitet kan de köpa området av skogsägaren för 125 procent av marknadspriset, eller ge ersättningsskog någon annanstans. 

Men det finns fler områden som lämpar sig för skydd än ekonomiska medel att skydda dem med. Nyckelbiotoper har ofta registrerats på områden som inte prioriteras för formellt skydd, vilket innebär att skogsägaren inte har några restriktioner på sig från staten, och därmed inte heller får någon ersättning. 

Problem för skogsägare

Men trots att nyckelbiotoperna inte innebär ett avverkningsförbud enligt lag, har biotopsklassningen i praktiken inneburit komplikationer för många skogsägare som vill avverka sin skog.

Skogsägare som är certifierade enligt certifieringsorganen FSC eller PEFC får i regel inte avverka skog klassade som nyckelbiotoper, för att garantera virkesköpare att virket inte hämtats från områden med höga naturvärden.

De fem procent av skogen som har högst naturvärden ska enligt certifieringen bli frivilliga avsättningar. Men om en skogsägare får nyckelbiotoper som utgör mer än fem procent av sin mark, har det inneburit en ekonomisk förlust för skogsägaren som inte kunnat avverka sin skog.

Det är skogsägaren själv som har ansvaret att veta om det finns höga naturvärden i skogen som ska avverkas. I en skogsbruksplan ska skogsägaren peka ut områden som prioriteras för annat än produktion, såsom naturvård. Men att se höga naturvärden kräver ett tränat öga, och kan vara lätt att missa.

Stoppade avverkningen

Leif Öster äger skog i Mellansverige och anmälde med sin familj en avverkning som skulle ge uppemot en halv miljon kronor. Men trots att de nyligen tagit fram en ny skogsbruksplan, var det först när virkesköparens ekolog tittade på skogen som de upptäckte att det fanns en skyddsvärd granskog i området. En upptäckt som stoppade avverkningen.

– Jag tyckte det var pinsamt, för vi skogsägare har enligt miljöbalken ett kunskapskrav på oss när vi ska avverka. Men när jag kollade med -andra skogsägare hade flera andra hamnat i samma sits. Man har tänkt göra ett arvskifte, bygga en ny ladugård, amortera ett lån eller köpa ny skog, och så står man där med väldigt lång näsa och utan ersättning av någon, säger Leif Öster.

Förlorat sitt ändamål

Gunnar Lindén, naturvårdsexpert på Lantbrukarnas riksförbund, ser positivt på beslutet som ger skogsägare starkare rätt att bruka sin skog. Han menar att nyckelbiotoperna har förlorat sitt ändamål som kunskapsunderlag, och istället har kunnat användas för att stoppa avverkningar utan att ersätta skogsägare. När skogsägarna inte kan få betalt för att ha skogar med höga naturvärden blir nyckelbiotoperna därför istället en brännmärkning för skogsägare menar Gunnar Lindén.

– Det är klart att vi ska ha som mål att bevara de skogar som har högst naturvärden, och det målet tycker jag att man redan jobbar utifrån.

Problemet blir när naturvärdena blir ett hot för skogsägare, och när den som har stora naturvärden inte får extra betalt för det. Eftersom du inte kan sälja virke från höga naturvärden så är det ingen som vill ha höga naturvärden. Det är ett problematiskt system som snarast driver på att markägaren inte gynnas av att höga naturvärden får utvecklas.

Gunnar Lindén pekar på att problemet i grunden ligger i att skogsbolagen inte vill köpa virke från nyckelbiotoper. Men eftersom staten pekar ut nyckelbiotoperna, som i praktiken innebär att många skogsägare inte kan avverka sin skog, anser han att det är statens ansvar att ersätta skogsägarna om biotoperna ska finnas kvar.

– De nyckelbiotoper som skogsägarna inte själva har åtagit sig att bevara i certifieringen, måste staten ta ansvar att ersätta skogsägare för om man vill bevara dem. Det är skogsägaren som har rätt att avverka skogen, och som måste få fortsätta att ha rätt att avverka skogen när inte staten tycker att den är skyddsvärd, säger Gunnar Lindén.

Mer ansvar

Skogsägaren Leif Öster håller med om att det nuvarande certifieringssystemet har brister, men menar att det är den certifierade skogsindustrin, som tjänar pengarna på certifieringen, som måste ta mer ansvar genom att ersätta skogsägare när de plötsligt står utan en inkomst de räknat med.

– Vattenkraftbolagen har en fond som de använder för att återställa skador som vattenkraften har gjort. Något liknande tycker jag att skogsbolagen också borde ha, så att inte enskilda personer hamnar i kläm.

Rätt att avregistrera

Men det är inte bara registreringen av nya nyckelbiotoper som slopas. Om en nyckelbiotop är registrerad efter att Skogsstyrelsens uppdrag att inventera nyckelbiotoper drogs tillbaka den 26 juni 2019, har skogsägaren rätt att få nyckelbiotoper på sin mark avregistrerade.

Gäller det en registrering innan dess måste skogsägaren överklaga registreringsbeslutet hos förvaltningsrätten, eftersom skogsstyrelsen menar att det fram tills juni 2019 fanns rättsligt stöd i regleringsbrev och regeringsbeslut till Skogsstyrelsen.

Höja tröskeln

Gunnar Lindén ser positivt på möjligheten att avregistrera nyckelbiotoper eftersom det tvingar staten att göra en bedömning om huruvida marken är värd att skydda formellt eller inte. Han menar att staten därmed får avgöra vilka områden som bör prioriteras för de medel som finns avsatta för naturvård.

– Möjligheten att avregistrera nyckelbiotoper fyller den funktionen att staten får ta ställning till informationen – tycker vi att det här är värt att skydda? Tycker man att det är värt pengarna att skydda det, då kan man skapa formellt skydd. Tycker man inte att det är värt att skydda, då kanske det inte är en nyckelbiotop heller. Då får man höja tröskeln lite.

Men för skogsägaren Leif Öster är avvecklingen av nyckelbiotopsinventeringen inte svaret. Han anser att det måste till mer kunskap så att skogsägare i ett tidigare skede får kunskap om var de har nyckelbiotoper i sin skog.

– Jag tycker det är oerhört angeläget att man inte lägger ned nyckelbiotopsinventeringar, tvärtom måste man kunna utveckla dem så att man som skogsägare inte hamnar i den här situationen. Nu föreslår man att den kunskapen ska raderas. Det är förfärligt, det är nästan som ett bokbål.

I Västerbotten, där Skogsstyrelsens naturvårdsspecialist Helena Dehlin tidigare arbetat med att sätta ut områdesskydd, har det än så länge funnits gott om kända nyckelbiotoper som kan bli formellt skyddade områden. Men framöver befarar Helena Dehlin att det kan bli mer ont om information om var det finns områden att skydda när färre nyckelbiotoper pekas ut. Att markägare själva är engagerade för att skapa frivilligt skydd kommer därför bli en viktig del av arbetet framöver tror Helena Dehlin.

– Än så länge finns underlag för gamla nyckelbiotoper men vi kommer inte kunna hitta lika mycket av de akuta områdena med höga naturvärden där det finns en aktuell avverkningsanmälan, eftersom vi inte kan åka ut på samma sätt tidigare och bedöma naturvärden. Vi får hoppas att det kommer in många intresseanmälningar från markägare om frivilligt skydd framöver eftersom de också är en viktig källa för områdesskydd!

Nya metoder

För att nyckelbiotopsregistreringen skulle bli aktuell framöver menar Skogsstyrelsen generaldirektör Herman Sundqvist att regeringen behöver klara ut om det överhuvudtaget finns lagstöd att ge myndigheten ett fortsatt uppdrag att registrera nyckel-biotoper. Men hellre än att återuppta nyckelbiotopsregistreringen ser han att myndigheten utvecklar nya metoder att få ökad kunskap om biologisk mångfald och skogsområden med höga naturvärden.

Skogsstyrelsen undersöker bland annat möjligheten att använda AI-förstärkta fjärranalyser i högre utsträckning för att kunna identifiera områden med potentiellt höga värden ur naturvårdssynpunkt. Herman Sundqvist menar att ny digital teknik som kan identifiera strukturer i skogen som är viktiga för biologisk mångfald, kan visa sig vara bättre än inventeringar i fält som sällan hinner uppdateras.

– Vi vill ha pengar för ett antal aktiviteter för att stärka miljövärden. En sådan aktivitet är att utveckla ett övergripande kunskapsunderlag för naturvärden som bygger på digitalt framtagna sannolikhetskartor och AI-teknik. Istället för att gå i skogen och leta arter så vill vi utgå från strukturer där vi kan konstatera att det finns stor sannolikhet att hitta höga naturvärden.

Nyckelbiotopsbegreppet verkar vara på väg in i historien, men vi behöver fortfarande övergripande kunskaper om naturvärden i skogen och det här är ju en utveckling som är ostoppbar på något sätt, det går ju så fort.

Steget före

I den kalkrika naturskogen i Uppsala balanserar Ingemar Södergren över stenar och rötter, under grangrenar och förbi döda trädstammar. Intill en hög stubbe där mossan klättrat upp i skuggan stannar han till och tittar närmare på svampen som lyser brandgult mot den mörka stammen.

– Många tänker ”Ånej, trädet dör”, men en annan tänker ”Va bra trädet- dör, då kan det börja leva”, säger Ingemar Södergren och visar de många svamparna som trivs på högstubben.

Ingemar Södergren och hans kolleger i Naturskyddsföreningen inventerar främst där det finns stor sannolikhet att hitta skyddsvärda arter, i kombination med en stor risk att de försvinner. De kommer att fortsätta med frivilliga inventeringar av signalarter i skogar för att bygga på SLUs artdatabank än mer, i hopp om att kunna bidra till kunskaps underlag som kan skydda skogar med höga naturvärden från avverkning.

– I vår grupp försöker vi ofta vara steget före och hitta värdefulla skogar innan de avverkningsanmäls, annars kan det bli väldigt stressigt. Vi är ute och inventerar eftersom alla säger att någon måste göra det, men ingen gör det.