Sommarläsning: Monstersamhället – del 35

Vi kan alltså leva i en värld som vi vet är orättvis och fruktansvärd på många sätt men samtidigt tänka att något annat är möjligt. Njuta av det vackra men ändå hata och uppröras över det vidriga. Ibland tänker jag på ett citat av den amerikanske essäisten och barnboksförfattaren E.B. White: ”I arise in the morning torn between a desire to improve the world and a desire to enjoy the world. This makes it hard to plan the day.” White målar upp en bild där att glädjas och att förbättra är två separata aspekter i livet. Visst är det mer avkopplande att kolla igenom en hel säsong av någon serie än att läsa en intressant och bildande fackbok. Men de gånger jag känt mest mening med livet och kanske också den djupaste tillfredsställelsen är när jag agerat politiskt med vänner. När vi tillsammans tagit risker och upplevt att vi gjort skillnad.
 Jag är övertygad om att ett gott liv i grund och botten handlar om sociala relationer. I grund och botten kostar de inte pengar och ger inga påfrestningar på klimatet. Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam. Nästan all lyckoforskning pekar på att det är det sociala mellanmänskliga som ger oss tillfredställelse. Dagens ekonomiska system tar mycket lite hänsyn till den typen av kunskap. Det finns däremot länder som börjat experimentera med att ha välmående som mål för politiken snarare än ökad tillväxt. Först ut var Bhutan 2008 med ett index för Gross National Happiness, bruttonationallycka. De mäter goda styrelseformer, hållbar socioekonomisk utveckling, kulturellt bevarande och miljövård. Nya Zeeland lämnade 2019 BNP som mål för att istället prata om välmående och lycka. Även Bolivia och Ecuador införde runt 2010 liknande målsättningar om Buen Vivir – ett gott liv – som kopplar ihop människors välmående med naturens rättigheter och menar att en människa inte kan ha det bra om andra har det dåligt. Eftersom Buen Vivir inte gör tydlig skillnad mellan människa och natur så finns inte heller utveckling på det sättet vi tänker är naturligt i västerländsk filosofi.
 Vad de alternativa målen faktiskt lett till är svårt att säga. Oavsett hur länderna internt väljer att prioritera är de en del av ett globalt samhälle som bygger på ökad tillväxt. Det är svårt att isolera sig i en global ekonomi som bygger på handel och att skapa nya marknader. Andreas Malm gör i Corona, climate, chronic emergency: War communism in the twenty-first century kopplingen mellan klimatneutralitet och Lev Trotskijs teori om att det inte går att ha socialism i bara ett land. Men det innebär inte att någon inte måste vara den som börjar.

Vi behöver sträva efter att ha tillräckligt på det privata, men lyx i det gemensamma. Alltså att vi fokuserar på sådant som kommer alla till gagn, med fler och utökade allemansrätter gällande allt möjligt: Utvecklade parker, tillsammansodlingar, mötesplatser inomhus för att kunna lära sig saker tillsammans eller utställningar, konserter och dans, replokaler, ateljéer och så vidare. Konceptet bibliotek för barnleksaker, idrottsutrustning och viktiga maskiner. Gemensamma matsalar, tvättinrättningar och bagerier. Fungerande kollektivtrafik och förebyggande friskvård som kan frigöra resurser till en bra sjukvård. Det går att göra långa listor på saker som skulle spara resurser men också ge ett enklare liv, enklare i ordets båda bemärkelser. En tydlig riktning för kompassen är att försöka utöka allmänningarna. Skapa fler platser som ger tillgång till resurser för att ha ett meningsfullt liv utan motprestation. Allmänningarna är inte en tragedi som de ibland utmålas som utan är, som den amerikanska nationalekonomen och statsvetaren Elinor Ostrom visat, något som fungerar bra. I de fall människor själva är med och utformar regelverk och sanktioner sammanlänkas egenintresset med det kollektiva intresset. Människor är helt enkelt kapabla till att tillsammans fatta kloka långsiktiga beslut kring gemensam egendom eller allmänningar.
 Vi kan utveckla de sektorer som har låg klimatpåverkan men ger ett bättre liv till många: utbildning, omsorg, vård, kultur och andra branscher som idag har låg status och låg lön. (Fotnot 72) Det gör också samhället mer resilient för de prövningar vi kommer att ställas inför. Idag nedprioriteras och nedvärderas dessa yrken till förmån för yrken med högre status. Vid bränder, översvämningar och värmeböljor är det brandmän och räddningstjänst som lyfts som hjältar. De som jobbar inom äldrevården med människor som dör av värmeslag talas det tystare om. Vi kan se samma mönster i de flesta katastrofer, undantaget kanske coronapandemin där sjukvårdspersonalen faktiskt lyftes fram (även om personalen på äldreboenden med otrygga anställningar och ännu lägre status i mindre utsträckning lyfts). Människor applåderade sjukvårdspersonalen, men än har vi inte sett löneökningar eller drägligare arbetsvillkor inom vård- och omsorgssektorn.

Antropocen är inte bara en geologisk epok likt alla föregående eftersom människan är förmögen till global kollektiv handling på ett sätt som vi aldrig tidigare varit. Vi har skapat en annan värld, och vi har potential att göra den drägligare. Jag kan få reda på en katastrof i ett annat land innan de som bor nästgårds gör det. En vän i Argentina messade och frågade om jag var ok bara någon timme efter terrorattacken på Drottninggatan 2017. Inte många minuter efter att jag fått reda på att den hänt. Den globala kapitalismens ideologier som modernitet, framstegstanke och liberalism gör anspråk på att människan kan och bör kontrollera naturen. Men å andra sidan framstår naturen som en uppsättning naturlagar som det inte går att göra något åt. Vi har prioriterat att kunna ha det som vi har och har övergett iden om att vi kan förändra världen på ett hållbart sätt. Att vi faktiskt är subjekt med makt att förändra de av kapitalismen skapade lagarna. Vi är inte en art bland andra arter på jorden. Vårt ansvar är större för vi har ställt till med något som behöver rättas till. Vi är medvetna om vad vi har gjort och vad vi borde göra – eller kanske vad vi inte borde göra.
 Därför måste vår frihet i ett kommande samhälle inte handla om frihet till egendom, utan om frihet som vi sätter i relation till jorden och till varandra. Här menar jag inte den individuella relationen mellan människa och till exempel en skog eller någon annan plats i naturen, den relationen är ett fenomen som uppstått under 1900-talet där vårt ”inre liv” ges allt mer plats, utan vår kollektiva relation till naturen. Eftersom vi vet att våra handlingar är en del i ett komplext nät som påverkar livsvillkoren för människor, djur och natur runt hela planeten. Det är slutet på den liberala definition av människans frihet som når bara så långt som att den begränsar andra människors frihet. Den definitionen är oanvändbar i en ändlig värld där vi måste värna om, hushålla med och kärleksfullt hantera den värld vi har gemensamt. Som en förälder ser på sitt barn, separerad men också en del av det. I föräldrarollen har vi inte total makt över barnet, det finns en omvärld och en biologi som sätter sina spår i form av olyckor eller sjukdomar. Men vi har ett ansvar i att se till att barnen får det de behöver för att växa och bli den bästa de kan bli utifrån de förutsättningar som finns. För de är också vi själva. Något vi skapat, som vi inte kan överge så som Frankenstein gjorde. Vi kan skissa på en kontrafaktisk Frankensteinberättelse där Victor insåg sitt misstag efter att han övergivit Monstret. Han tar den till sig, ger den kärlek och bekräftelse. Och att Monstret, eller kanske snarare Varelsen i den här berättelsen, med tiden släppt sitt hat och sin fientlighet. I den här berättelsen finns Varelsen i slutskedet av Victors liv och hjälper honom med det han behöver.

Ordfront förlag 2022