Glöd · Ledare

Dagens ”cirkulära klädekonomi” är en illusion

Att skänka kläder till människor i fattigare länder anses generellt vara något fint och godhjärtat. Vi tänker att vi ändå har ett överflöd, att den där tröjan ändå inte matchar något eller är lite sliten men kanske ändå kan uppskattas av någon.

Second hand-handel och upcycling (både inom och utom de egna landsgränserna) har blivit en allt större grej i takt med att konsumenter blivit mer medvetna om klädindustrins enorma miljöavtryck. Och det i sig är naturligtvis en bra sak – vi behöver göra vad vi kan för att minska vår konsumtion av nyproducerat. Att sträva efter en cirkulär ekonomi på alla de plan vi kan är ett måste i dagens klimatkrisläge. Men vad händer när det vi tror att vi gjort bra visar sig mest bara ha dumpat problemet på någon annan?

SVT rapporterar att cirka 40 procent av de kläder som skänks och skickas till Ghana hamnar på soptippen. Vi har alltså i stor utsträckning dumpat våra sopor i ett annat land i tron att människorna där ska se våra kasserade prylar som guld. Istället ser de det som just det det är: skräp. Jennifer Bampoe från Clean ocean project i Ghana säger följande i SVT:s reportage: ”Vi drunknar i dåliga kläder. Det är inte så att vi vill att väst ska sluta skänka. Men snälla, sluta dumpa era fläckiga och trasiga kläder till oss”.

I takt med att fast fashion – alltså att stora klädkedjor säljer billiga plagg gjorda för att användas ett fåtal gånger och sedan slängas – blivit en grej i västvärlden under de senaste två decennierna innebär det också att stora mängder inte bara oönskade utan också ohållbara kläder skickas utomlands (om de inte slängs redan på hemmaplan). Vi tror att vi kan rättfärdiga vår överdrivna konsumtion med att vi ändå gör något gott när vi skänker plaggen vidare. Verkligheten pekar snarare på motsatsen. 

Frågan är dock inte riktigt så enkel. Den har flera lager: å ena sidan har vi det mänskliga. Många människor i bland annat Ghana, Tanzania, Rwanda och Uganda försörjer sig på att sälja de kläder som skänks (det är alltså ett vanligt missförstånd att de kläder vi skänker blir just skänkta).

Importförbud och höjda skatter, vilket införts på olika håll, gör livet svårt för dem som säljer kläderna. Och många människor har inte råd att köpa annat än begagnade kläder skänkta från rikare länder. Men när en så stor del som 40 procent av det som skänks sorteras ut som skräp så snart det nått landet behöver vi fundera på om inte systemet brister i sina värderingar på mer än ett håll. 

Å andra sidan har vi klimatkrisen, som är ständigt pågående och där alla bidrag till en lösning, stora som små, är välkomna. Att återanvända kläder är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Men så länge textilindustrin fortsätter agera på ett ohållbart sätt blir den enskilde konsumentens försök att bidra till en mer cirkulär klädekonomi otillräckliga.

Vad som behövs är ett fungerande textilåtervinnings- och upcyclingssystem. Fokus bör skifta från förbud och höjda skatter till att stötta lokala, hållbara alternativ – som kan skapa nya, hållbara arbetstillfällen. Att införa någon form av märkning för ett plaggs hållbarhet, likt den som Varudeklarationsnämnden gjorde under 1900-talet, skulle också kunna bidra till större medvetenhet hos den första konsumenten. Genom att kläderna som tillverkas är hållbara skapas också en hållbar second hand-marknad där en mycket större andel kan återbrukas. 

De stora klädföretagen har både makten och kunskapen att göra allt detta. Det var dags för länge sen, men det är aldrig för sent att skapa förändring. 

Veganskt godis.

De ryska myndigheterna har stängt flera människorättsorganisationers kontor i landet.