På gatorna i åttio iranska städer demonstrerar kvinnor, tar av sig sjalarna, bränner dem, klipper av sig håret eller släpper ut det. “I Iran är det förbjudet att låta håret fladdra för vinden” står det på en ung kvinnas plakat.

Protesterna mot 22-åriga Jina “Mahsa” Aminis död har vuxit till en stor rörelse. En feministisk rörelse, men inte bara. Så stor att internet delvis har stängts ner. Flera källor drar paralleller till vad som hände sist nätet ströps, 2019 – då dödades hundratals.
Under de protester som nu pågår har 35 människor dödats enligt iranska statliga medier, minst 50 enligt andra källor. Meningen med att släcka delar av internet är att de protesterande inte ska kunna kommunicera med varandra, men också att vi andra inte ska få veta vad som händer.

Men protesterna mot förtrycket sprider sig i världen. Libanon, Turkiet, Chile, Brasilien, Tyskland, Schweiz, Sverige – i Stockholm demonstrerade flera hundra på Sergels torg i måndags.
Niko Erfani, en svenskkurdisk poet med rötter i Iran, säger till Dagens nyheter att hon är glad att kvinnors situation i Iran uppmärksammas nu. Hon tror inte att det är så många som vet att slöjan är obligatorisk i Iran.

– Det borde den inte vara, på samma sätt som länder i väst inte borde förbjuda den, eftersom kvinnorna äger rätten till sin egen kropp. Det är fint att se att alla står enade, att vi slåss tillsammans med våra kurdiska syskon, att män står med kvinnor.
Alla verkar stå enade och jag hoppas det ger svallvågor in i den svenska slöjdebatten – att det är friheten det handlar om. Inte slöjan i sig.

I Sverige finns en opinion för att förbjuda slöjor. Ibland ser den snarast ut att bottna i kulturrasism, ibland i en verklig vilja att befria flickor och kvinnor som pressas av sina familjer att bära slöja. Men kvinnoförtryck varken börjar eller slutar med en sjal, och sjalen i sin tur kan betyda mycket annat för bäraren.

Kvinnors ofrihet måste vi bekämpa, men det gör vi inte med nya statliga påbud om vems hår som ska fladdra i vinden.