Energi

Xpan-projektet – avsnitt 155

Ante ska ta med de två ministrarna Penny Marklund och Linus på en resa med Timebandit 2. Inte bara i tiden, utan också mellan dimensionerna. För säkerhets skull har han valt en som ”ligger nära” deras egen, och då tycker Harriet att hon lika bra kan följa med. De gör sin resa från Idas lägenhet.

Alla sov när Harriet vaknade. Hon satt i bäddsoffan mellan pappa och en gubbe som hette Linus och bestämde över skolorna. Skolminister var han. Pappa Ellis hade följt med för säkerhets skull, men Harriet trodde nog att han var nyfiken också. En annan dimension. Allting såg ut som vanligt, i alla fall i mörkret. Alla lamporna var släckta, det var bara den lilla lampan på Timebanditen som lyste. Men den skulle hon inte röra, hon hade lovat Ante.

Hon gled ner ur soffan, och där låg Ida och Ante. Det stod tekoppar på bordet precis som förut … tänk om Ante bara hade hittat på och de var hemma. Tänk om det var första april, för då får man ju luras! Hon gick ut i köket och tog lite saft.

Det var konstigt, det där med en annan dimension. Som om tiden hade grenar? Det var ju två år framåt i tiden också, så hon måste vara nio och ett halvt år. Men hon behövde fortfarande en stol för att nå upp till hyllan där saften stod. Hon hade inte vuxit alls.

De vuxna vaknade visst aldrig. Hon kunde inte gå ut, för stövlarna och overallen stod inte kvar i hallen. Bara vuxenskor och vuxenkläder. Inte ens ryggan med boken stod kvar. Hon hade inte tänkt på att ta med den, ens. Vad dumt, det var ju alltid så där, att de bara sov. Och man skulle inte väcka någon efter en tidsresa.

Fjärrkontrollen till teven var borta och det fanns inga intressanta böcker i bokhyllan. Och deckare, tufsiga pocketböcker med hundöron. Det var roligt att det hette hundöron, men roligare än så blev det visst inte i den här dimensionen.

Hon satt i köket och läste kokböcker när hon hörde Ellis röst utifrån rummet. Den lät lite pipig, som om han var rädd.

– Harriet?

– I köket! viskropade hon.

– Är du okej?

– Ja ja, men jag har ingenting att göra. Ska vi gå ut?

Ellis ruskade på sig och tittade ut. Det såg ut som vanligt. Pappersskräp och gula löv virvlade runt i vinden. Ett par tonårstjejer kom stretande i motvind och en katt försvann bakom ett hörn. 

– Vi stannar inne, tycker jag. Farmor blir bara orolig om vi är borta när hon vaknar. Vi gör lite kaffe till dem, det kan de behöva sen. Och jag med. Tar du in muggarna så sätter jag på vatten.

En efter en vaknade de, gnuggade sig i ögonen och undrade om inte det här bara var bluff. Samma soffa, samma lavalampor, samma tavlor på väggarna. Ante bara såg på dem och log. Sen tittade Ida ut genom fönstret och fastnade med blicken.

– Det är höst, sa hon. Hemma är det vår. 

– Oktober, närmare bestämt, sa Ante. Som Penny ville.

Penny protesterade. September var det hon hade sagt. Det var valår, hon ville gärna se valvakan och få veta hur det hade gått. En annan gång, sa Ante. Nu var det oktober. De hade sett att de kunde förflytta sig åtminstone i tid, även om de inte hade så synliga bevis för att det var en annan dimension. Men de kunde ju som sagt slå på teven när fjärrkontrollen hade uppenbarat sig mellan två soffkuddar.

Ett nyhetsprogram hade precis startat. Ida tog Ellis övergivna plats i soffan och så rullade det igång. Overkligt, tyckte Ida. En liten man som rörde sig som en marionett som hängde i trådar och vickade på huvudet när han pratade hade tydligen fått i uppgift att försöka bilda regering trots att det inte hade gått så bra för hans parti. Två andra partier skulle vara med i regeringen. Partiledarna var en kvinna med delfinansikte och blonda lockar och en lång man med skägg och besvärad min. 

Sen var där en pösmunk från ett fjärde parti, som tydligen skulle bestämma det mesta ändå. De hade fått bortemot 20 procent eller lite mer, det hade gått bättre för dem, men de andra ville inte ha med dem. Ida kunde förstå det. Men samtidigt skulle de ju låta det där partiet bestämma.

Det lät inte bra. De skulle inte bara vara allmänt njugga i migrationspolitiken, i princip skulle de helt stänga Sverige för flyktingar, utom 900 kvotflyktingar, som delfinplytet kallade de allra mest nödställda. Men när de kom till Sverige skulle man minimera deras rättigheter och kasta ut dem så fort som möjligt. Ida kände hur det vände sig i magen.

– Hör ni? sa hon till de andra.

– Fy fan, sa Penny matt. 

– Eeh, det här var ju inget vidare, sa Ante. Och nästan inget om klimatet. Vad säger de nu? Bensinen ska bli billigare. Men de ska bygga massor med kärnkraftverk och elektrifiera allting. Vet de ingenting, fattar de ingenting?

Harriet bytte kanal, det var nyheter där också, men det var utrikes och handlade om Ryssland som hade börjat kriga i Ukraina. Det gick dåligt för Ryssland och presidenten talade då och då om att landet minsann hade kärnvapen. Skulle de släppas? Var? Hur skyddade man sig? var saker som diskuterades.

– Nu tycker jag vi är klara här, sa Ida. Vi åker hem. Är Timebanditen laddad?

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV