På en hyllkant på mejeriavdelningen hänger en lapp som berättar att kefiren är slut och att personalen hoppas att den snart ska vara tillbaka igen. Jag köper aldrig kefir, men undrar över formuleringen. Det låter osäkert.
I tidningen finns en förklaring – kefiren har dragits in tillfälligt eftersom mejeribolaget tycker att förpackningen med sina Kremltorn är opassande just nu. Det låter som ett aprilskämt, bara lite för tidigt. Men de är inte ensamma: en byggvaruhuskedja säljer inte längre sibirisk björk och en budfirma som tidigare hette Ryska posten heter numera Bara posten. De vill inte heller associeras med Ryssland.
Det har väckt mer reaktioner än man skulle kunna vänta sig. Enligt Gefle dagblad är det ”löjeväckande ängsligt” och Sydsvenskan undrar om rysskräcken breder ut sig. I diverse kommentarsfält diskuteras om det handlar om hat mot den ryska kulturen eller kanske cancelkultur.
Cancelkultur är det inte, det faller på sin egen orimlighet. Det handlar ju om att inte få göra sin röst hörd, och vems röst skulle det vara? Budfirman som inte tillåter sig själv att ha kvar sitt gamla namn? Och om de hatade den ryska kulturen skulle de väl inte ha använt ryska symboler och namn till att börja med.
Det kan också vara enklare. Kanske har det bara blivit svårsålt med ryska symboler, och varför då inte passa på att protestera? Men det är inte att förakta – man stoppar inga krig genom att ändra ett namn eller en förpackning, men det kan bidra till att skapa sammanhållning.
Eller så händer ingenting mer än att någon går över till havregurt. Det kan ju vara bra så.
