Energi · Omöjliga intervjun

Omöjlig intervju: Célestin Freinet

Ute i naturen finns mycket att lära.

Verkligheten är den bästa skolan, ansåg pedagogen Célestin Freinet. Han varken ville eller kunde stå i katedern och predika. Naturen och samhället blev läromedel för barnen i hans skola, och det var lika viktigt för honom att lyssna på eleverna som att de lyssnade på honom. Tove Lundin har träffat honom och fått en omöjlig intervju, som kom henne att tänka på sin egen skoltid.

Célestin Freinet var en lärare som levde i södra Frankrike mellan 1896 och 1966. Han utvecklade en egen pedagogik, Freinetpedagogiken, som även kallas för verklighetspedagogik eller som han själv kallade det, arbetets pedagogik.

I dag är många svenska skolor och förskolor inspirerade av hans pedagogik. Det handlar bland annat om att eleverna ska lära sig nya saker ute i verkligheten, istället för att läsa sig till det i böcker, och det praktiska arbetet anses vara lika viktigt som det teoretiska.

Nu ska jag äntligen få träffa honom. Jag reser till Frankrike, och han över femtio år framåt i tiden. Vi ska ses i den lilla staden Bar sur Loup i Sydfrankrike. Det var där han började sitt arbete under tidigt tjugotal. Hemma i Sverige är det nu kallt och grått, men i Bar sur Loup är himlen klarblå och träden har fortfarande kvar sina löv, de lyser vackert i gult, rött och orange.

Spanska flyktingbarn

Celestin Freinet vill gärna att vi träffas utomhus, och det gör mig inte ett dugg förvånad. Han tyckte att man skulle vara ute så mycket man bara kunde, vilket måste vara betydligt oftare här i Sydfrankrike än i kalla Sverige, tänker jag lite bittert. Jag ser honom komma gående lite längre bort i parken där vi ska mötas. Vi hälsar på varandra med ”bonjour” och kindpussar.

– Det var alltså här allt började för snart hundra år sedan, säger jag.

Han nickar instämmande, tar mig under armen och leder mig bort från vägen, in på en stig mellan träden. Celestin tog ofta med sig barnen på utflykter. För honom var verkligheten den absolut bästa läroboken. Det gick så långt att han inte ville använda läroböcker alls.

– Jo, här började det, säger han till slut. Hit kom jag i början på tjugotalet för att undervisa. Då var det mest spanska flyktingbarn från fattiga familjer i min klass. De var mellan fyra och fjorton år, men alla gick de i samma klass. Jag kände på en gång att det var något som skavde där i klassrummet. Att stå bakom en kateder och predika för barn medan de sitter i tysta rader, det kändes inte rätt. På vilket sätt skulle det vara lärande? Är det pedagogiskt?

Jag kan inte annat än att hålla med honom. Katederundervisningens baksidor känner jag alltför väl. Obehagskänslan av att behöva sitta stilla i en skolbänk i timmar, medan kroppen skriker efter att få röra sig. Jag förvandlades snabbt från ett nyfiket och vetgirigt barn till ett rastlöst och skoltrött.

– Inte speciellt pedagogiskt alls, svarar jag, och berättar vad jag nyss kom att tänka på.

Lyssna på varandra

En av hans viktigaste principer är att lärare och elever är jämlikar. Att det är lika viktigt att läraren lyssnar på eleven som vice versa. På så vis lär sig barnen att lyssna på varandra, och därigenom även lära sig av varandra. Det märks att han är en van lyssnare. Vi har kommit fram till en stor lönn med gula och röda löv i en glänta, bredvid en liten bäck. Några löv har fallit ner på marken och ner i vattnet. Han pekar mot trädet med hela handen.

– Hit brukade vi gå och plocka löv och lönnäsor som vi tog med oss tillbaka till klassrummet. Du ska bara veta hur mycket man kan lära sig av ett enda löv, och hur många frågor det finns om ett träd. Varför blir lövet gult? Hur kan ett litet frö bli ett stort träd? Hur lång tid tar det? Var tar löven som ramlat av trädet vägen? Vad behöver ett träd för att leva? Plötsligt tog barnens frågor aldrig slut.

Jag tar upp ett rött löv och håller det i handen. Célestin gör detsamma, men håller sitt mot solen så man kan se bladets alla ådror.

– Det här tunna lövet ger mer kunskap än en tjock lärobok, säger han.

– Det slutade med att du kastade ut läroböckerna helt, säger jag.

Han nickar och pekar mot ett litet kafé längre bort, några bord och stolar står utanför. Vi går in och beställer varsin café au lait, sedan sätter vi oss vid ett bord inne i värmen. Jag ber honom fortsätta berätta om hur ett löv kan vara bättre än en lärobok.

– Därför att det är genom nyfikenheten vi lär oss nya saker. När vi vill veta något och ställer en fråga minns vi svaret. Det är onaturligt att bara bli matad med kunskap. Den kunskapen fastnar inte hos oss, jag kallar det för tom kunskap. Mitt klassrum var en arbetsplats och arbetet där gjorde att eleverna kände sig meningsfulla.

Tryckte egna tidningar

Av en slump fick Célestin tag på ett litet tryckeri. Han började tillsammans med barnen trycka häften och böcker som de sedan sålde. För pengarna köpte de mer färg.

– Jag kan inte räkna hur många av barnen som lärde sig läsa och skriva på det sättet. De lärde sig också om vuxenlivet, om arbete och samarbete. Barn från fyra år vill arbeta, de vill producera riktiga saker som går att använda, och som inte bara slängs i soporna. När barnen fick chansen att trycka sina egna tidningar ville alla kunna läsa och skriva. Vi skickade material till andra franska skolor och fick tillbaka saker de gjort. På så vis lärde sig barnen i olika städer av varandra.

Jag tar en klunk kaffe och minns plötsligt en dag för över trettio år sedan. Jag var fem år och hade precis lärt mig läsa och skriva. Ett tryckfel hade gjort dagens tidning helt blank, där fanns inte en endaste bokstav. Jag fick tidningen av mamma och fyllde den med mina egna nyheter, bilder och berättelser. Alla handlade de om katter, och där fanns en hel del stavfel.

Men jag minns så väl att det kändes på riktigt, och sedan den dagen har jag aldrig velat bli något annat än journalist. Jag tittar ner på mina händer. Jag håller fortfarande i lönnlövet, och ja, i dag har jag fått flera nya insikter, allt på grund av ett enda löv.

Célestin Freinet

tyckte mycket illa om att gå i skolan som barn.

värvades till den franska armén och fick en skada i ena lungan i kriget, och därför kunde han inte tala högt eller länge.

valde bort katederundervisningen av bland annat de två skälen.