Krönikor

Vi behöver en klimatrörelse som förbättrar utsatta gruppers liv

Något händer varje gång jag skriver om hur klimatfrågan är kopplad till rasism. För tre månader skrev jag Syrekrönikan Klimatrörelsen måste inkludera utsatta grupper också, min slutsats påminde om orimligheten i tron att vi befinner oss i en endaste kris.

Reaktionerna från klimatfrågans flygkompenserande techaktivister, som menar att det inte går att ta med alla frågor som man brinner för och stoppa den i klimatfrågan, blev som vanligt veckolånga.

Optimistiska näringslivsomställare som sökt självkännedom i Elon Musks Twitterflöde vet ingenting om hur det är att vara en syrisk fyrbarnsfamilj i Bergsjön med en bruttolön på 163 300 om året. Det oroar mig något fruktansvärt att de som kommer att uppleva de svåraste problemen av klimatförändringarna är de som inte kommer att kunna påverka eller bidra till lösningar.

Det går inte att förvänta sig att nationella, auktoritära eller högerpopulister ska se kristallklart i den här frågan om hur kriser är sammanflätade eftersom deras samhällsmodeller bygger på underkastelse.

Men vad svarar vi när den gröna rörelsen inte har förstått, och tycker att klimatfrågan inte har med andra områden som diskriminering, ojämlikhet och rasism att göra? 

De förstår inte varför invandrare inte syns i omställningsarbetet. Ingen kan förvänta sig att afghanska män i den svenska trångboddheten, som väljs bort i arbetsansökningar i ett system som är riggat mot dem, ska bry sig om globala utsläpp.

Samtidigt tänker jag att det bör vara den välbärgade gruppens skyldighet att erkänna orättvisorna, och att det inte är svagas jobb att kämpa för att producera övertygande argument för majoritetssvenskar på deras språk för att de ska bli tagna på allvar.

Att säga att vi lägger de gamla systemen bakom oss när vi blickar fram är att ignorera hur mycket vi har präglats av vad en vit man med varm värmländsk dialekt betyder för oss, och vad vi känner när vi ser en beslöjad svart somalisk kvinna med dramatenvagn.

Att säga att man är färgblind inger inte trygghet hos någon med melaninrik hudfärg eller ovanligt namn, det är något en säger för att godhetspositionera sig och för att slipa på sin egen självbild. Vad vi behöver är en klimatrörelse som kommer med konkreta förslag som kan förbättra minoritetsgruppers vardag, som bekräftar minoritetsgruppers utsatthet och att deras upplevda orättvisa även är en viktig ledarskapsutbildning och självklar rekryteringsbas för den egna rörelsen.

Det går inte att fråga varför klimatrörelsen till stor del är variationsfattig eller varför minoritetsgrupper inte bryr sig om överlevnadsfrågor. Inte när klimatrörelsen inte erkänner att klimatfrågan är knuten till förorternas bostadspolitik, att den är kopplad till företagsflykt och fattig samhällsservice, att den gör att bruna män med arabiskklingande namn kommer att få det svårare att få jobb i ett Sverige med fler skyfall och skogsbränder, och att en varmare värld som skapar krig och hunger kommer att tvinga fler människor att fly hit.

Försök inte ens att tackla klimatkrisen utan att adressera rasism, diskriminering eller ojämlikhet. Jag återkommer till en tanke som mina tankar ständigt loopar runt. Omställningen är verkligen dömd att misslyckas om vi inte satsar på utsatta människor.

Tumme upp:
När Folkets bad utropades och att stenrika Täbybor mötte badprotest efter svartbyggen vid stranden.

Tumme ned:
Tystnaden från L, KD och M efter att första halvan av SD:s vitbok publicerats och visar på tydliga nazistiska rötter.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV