Sommarläsning: Monstersamhället Del 18

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.
                                                                                                          Karl Marx

Vissa ord sätter sig djupare än andra. Några ord som jag ständigt kommer tillbaka till som aktivist och som folkbildare skrevs av Marx 1845 och var egentligen inte avsedda för tryck. Det är den avslutande punkten i de hastigt nedskriva ”Teser om Feuerbach”. (Fotnot 44) Francis Wheen beskriver i sin biografi över Karl Marx essensen i tesen så här: ”Teori utan praxis är ett slags skolastisk masturbation: i och för sig njutbar, men i sista hand ofruktbar och utan följder.” Hitintills har jag bara försökt förklara och lägga fram idéer som beskriver den situation vi befinner oss i. Nu är det dags att resonera kring vad vi kan, bör och måste göra för att mildra klimatkrisen och hålla oss inom de planetära gränserna.
För vi måste göra någonting åt den klimatkatastrof som kan bli verklighet. Och ”måste” ska förstås utifrån en moralisk ståndpunkt. När politiker säger att ”vi inte har något val” eller ”vi måste…” är det ett retoriskt grepp för att underkänna andras synvinkel. I den här frågan har vi ett val. Vi kan fortsätta som vi gör nu så länge det går, men måste då förstå vilket fundamentalt svek det är mot utsatta människor runt om på planeten idag, och framförallt mot kommande generationer. Vi måste förändra samhället för att allt annat är ett övergrepp som saknar motsvarighet i mänsklighetens historia.

Bilder av undergången och apokalyptiska berättelser präglar vår syn på katastrofer och gör det svårare att förstå att vi lever i en kris just nu. För myterna om samhällskollapsen och hur verkliga kollapser har sett ut är två helt olika saker. Men det är också viktigt att tänka kring hur vår civilisations kollaps kan bli annorlunda än de vi sett historiskt. Vi vet att samhället är bräckligt. Coronapandemin har ruckat på stora delar av vårt vardagliga liv och antagligen satt bollar i rullning som vi inte vet vart de leder. Men i jämförelse med smittor som historiskt drabbat mänskligheten är covid-19 ändå en relativt mild sjukdom.
Vi behöver också fråga oss hur vi vill leva under de förhållandevis korta liv vi har. Hur gör vi för att mentalt inte duka under av allvaret i situationen. Kan vi leva med vetskapen att våra liv här förstör livsvillkoren för andra och på sikt för oss själva? Förändringen behöver vara både materiell och psykologisk – och de två hänger ihop.

Myten om den binära apokalypsen

Tanken på apokalypsen är en ständig följeslagare till civilisationer med linjär tidsuppfattning: Världen skapas. Allt rullar på. En dag går världen under. Det kommer en dag eller en period när allt ställs på ända och det goda skiljs från det onda. Tanken på att slutet är nära är dock kopplad till hur livet levs och upplevs. I tider av osäkerhet och rädsla frodas tanken på undergången. Och själva idén om alltings undergång påverkar också hur vi ser på dystra tider.   Det tredje millenniets första decennier har präglats av tanken på undergång och apokalyps. Otaliga serier och filmer om undergången har släppts. Vi verkar ha ett omättligt begär efter apokalyptiska berättelser. I monsterkulturen har zombien, apokalypsens galjonsmonster, dominerat sedan 2003. (Fotnot 45) Jag har många gånger fått frågan om inte den här zombietrenden håller på att dö ut. Och jag har själv också tänkt att det verkar vara en avmattning. Men gång efter annan kommer nya filmer, serier och utvecklingar av zombien. Den vägrar helt enkelt dö. Jag skulle snarare säga att zombien, och med den apokalypsen, bitit sig fast i mainstreamkulturen. Den är ett monster för vår tid. Samtidigt har larmen om klimatkrisen blivit allt skarpare i media och det dyker upp nya kändisar (frälsare?) som Greta Thunberg. Vi är många som pekar på att vi står på randen till avgrunden. Att om inget görs så kommer vi att tippa över kanten och när fallet börjar finns ingen återvändo. Riskerna för olika tröskeleffekter pekar i den riktningen, men de är radikalt annorlunda än bilderna vi ser på vita duken eller på våra smarta tv-apparater.
Undergången skildras oftast som binär. Antingen är allt ”som vanligt” eller så är det något helt annorlunda. I populärkulturen framställs det så och det är sällan vi får följa det långsamt kollapsande samhället. Kanske är det svårt att gestalta det på ett bra sätt? Kanske skulle det likna vårt liv för mycket? Det är svårare att beskriva fönsterkuvert om uppsägningar som dunsar ned i hallgolvet än brinnande byggnader och plundring även om fönsterkuvert kan slå undan benen för människors liv lika effektivt. För mig var det slående hur mycket vardag det blev under coronakrisen. Likadant men större går det att se en kollaps. En vardag som bara blir mer och mer besvärlig tills den blir ohållbar. Och till sist försvinner också tanken på att allt kan bli ”som vanligt” igen. Du kanske behöver fly till en annan plats eftersom situationen där du bor inte är trygg eller inte kan tillgodose dina grundläggande behov. Ett annat exempel på den binära synen på katastrofen är domedagsklockan, som anger hur nära mänskligheten är en global katastrof och som uppdaterats löpande sedan 1947 av Bulletin of the atomic scientists vid University of Chicago. (Fotnot 46) Den speglar rädslan inför ett kärnvapenkrig, men i fråga om klimatförändringarna och överskridandet av de andra planetära gränserna är den kanske mindre relevant. Men den förstärker bilden av att allt är som vanligt tills domedagen kommer och med den kollaps och förändring eller i värsta fall total förintelse.
I tv-serien Years and Years riktar sig aktivisten Edith Lyons mot kameran och säger:

”Cos the world keeps getting hotter. And faster. And madder. And we don’t pause, we don’t think, we don’t learn, we keep racing on to the next disaster, I keep wondering what’s next? Where are we going? When’s it ever going to stop?”

Serien sätter fingret på hur vi lever våra liv ganska vardagligt. Skilsmässor, otrohet, bråk med barn om teknik, knepiga familjerelationer fortsätter medan världen sakta men säkert blir en allt mer obehaglig plats. Vardagens lunk i kollapsens skugga. Och det är lätt att känna igen sig i det här problemet. Att vi blir som passiva åskådare till världen utanför när vi kanske egentligen borde bete oss som rättshaverister och klaga på varenda försämring. Men det normaliseras, det blir vardag. Och det är enklare att titta bort, tänka på något annat. För så verkar alla andra göra.
I postapokalypsen ser vi ofta resterna av den gamla civilisationen – skrytbyggen och skyskrapor som naturen erövrat. Inte lika mycket att de vardagliga bekymren blir större och det som vi betraktar som normalt glider oss ur händerna. När vi blir vana vid att äldre dör av värmeböljor (den varma sommaren 2018 avled cirka 750 fler än normalt i Sverige på grund av värmen). När vi tampas med ständiga störningar i elnätet eller i samhällets infrastruktur. När översvämningarna på grund av kraftiga regn händer årligen. Det är få skildringar som beskriver den världen där det vi betraktat som normalt sakta glider oss ur händerna.
Eftersom vår bild av undergången är så präglad av de populärkulturella bilderna av apokalypsen är det svårt för oss att se vad som är på väg att hända just nu. Det är svårt att tänka utanför berättelserna om den mörka framtiden. Vi förväxlar berättelsen om apokalypsen med verkligheten, vilket gör att vi på sikt riskerar att få en postapokalyptisk framtid. Dagarna just nu är präglade av allt annat än att hålla sig undan plundrande motorcykelgäng med filade tänder eller leta konservburkar i övergivna hus. I Mad Max var det inga konflikter om städning hemma eller om att vänta på en buss som kanske, kanske inte kommer (men i alla fall Mad Max 2 kan ses som en ganska urspårad konflikt om bränslepriser). Kanske är det också avsaknaden av ett före och ett efter som gör det svårt att bygga berättelser kring klimatkatastrofen? Vad gjorde du när det för första gången uppmättes 418 ppm koldioxid i atmosfären? (För min del såg jag det på telefonen precis innan jag skulle somna den fjärde maj 2020. Det gick sådär att somna.) Vad gjorde du när du fick reda på att 19 av de senaste 20 åren var de varmaste som någonsin uppmätts? Hur agerade du när stora delar av Australien, Sibirien och Kalifornien brann? Vad gjorde du när den enorma arktiska glaciären Larsen B kollapsade? Vad gjorde du när du fick reda på att isen på Grönland var bortom räddning? Vad gjorde du sommaren 2003, när värmeböljan blev en av de värsta naturkatastroferna som drabbat Europa senaste seklet med runt 70 000 döda. Du kommer inte ihåg? Nej, det är oftast så. Eftersom klimatkriserna är många små lokala eller större nationella kriser, är det viktigt att koppla ihop dem för att kunna förstå omfattningen. För att förstå vad vi står inför.

I alla kriser skapas berättelser. I vissa fall stämmer den, i andra fall så upprepas myter kring händelsen. Det kunde vi till exempel se vid orkanen Katrina i New Orleans 2005. Bilderna av kaos och plundring i kombination med rubriker om krypskyttar som sköt folk, våldtäkter på spädbarn och laglöst land skapade en bild som hängt sig kvar, trots att de flesta händelserna senare visat sig varit falska rykten. Klimatkrisen saknar en tydlig berättelse med händelser som vi kan nåla upp på en anslagstavla. Coronapandemin skulle kunna vara en nål. Bränderna i Kalifornien och Sydeuropa 2021 en annan och översvämningarna i Europa och Kina sommaren 2021 en tredje. Krig om resurser, social instabilitet och uppror en fjärde. Tillsammans skulle de kunna visa att vi faktiskt befinner oss mitt i krisen.
Det finns också ett pedagogiskt problem i att räkna ned dagar tills det är försent. (Fotnot 47) Det är ett mål utan en plan. För vi kommer med all sannolikhet passera de datumen utan att vi upplever att ”något” har förändrats i våra vardagliga liv. Hämtningar på förskolan, långa arbetsdagar eller filmkvällarna med vänner påverkas inte direkt. Vardagen förändras med små steg, saker som var självklara förr blir något svårare och förpassas sedan till historiens skräphög och nostalgiska tillbakablickar. Risken är att det bara förstärker bilden av den binära klimatkollapsen. Får vi inte en direkt återkoppling på händelsen är det lätt att tro att det inte är så farligt.

Revolutioner beskrivs ofta i termer av statskupp (som exempelvis franska revolutionen 1789, oktoberrevolutionen 1917 eller den kubanska revolutionen 1959) men det är något annat. En annan värld är ett maratonlopp, inte en sprint. Det som ger förutsättningarna för snabba omvälvningar är det som händer i vardagens lunk. Karl Marx liknade de hårdnande klassmotsättningarna vid en mullvad som gräver gångar under jorden och ibland kommer upp till ytan. De snabba förändringarna kan aldrig komma till stånd om inte den materiella myllan tillåter det. Situationen måste vara redo för att några (hjältar eller skurkar) ska kunna göra något som verkligen sätter avtryck. Vi vill så gärna knyta upp förändring på de stora förloppen och inte på det som händer däremellan – det osynliga tragglandet i organisationer och rörelser. Samtidigt så behöver vi den typen av snabb omvälvning just nu. Att vi ställer om ekonomin och samhället för andra mål än ekonomisk tillväxt.

I populärkulturen har de mörka bilderna av framtiden dominerat de senaste decennierna. Det handlar om AI som tagit över (Terminator), klimatkollaps (The Road) eller extremväderfenomen (Day After Tomorrow), utomjordingar (Independence Day), smittor (Contagion eller zombiegenren) eller andra former av hot som slagit vår civilisation och värld i spillror. Jag kan sakna de mer optimistiska skildringarna av framtiden, även om jag också förstår att katastrofer säljer. När saker är sämre, men ändå hanterbara och människor faktiskt försöker förändra världen till det bättre. Varför inte göra det till en deckarhistoria? Ett mord på en miljöaktivist som arbetar med att rensa en strand från oljespill, som verkar ha hittat tecken på att ett av de gamla oljebolagen (som numera ställt om till att återställa havsbottnar längs kusterna) fortsätter utvinna olja ur havsbotten och säljer på en svart marknad. Vår hjälte kan vara en journalist som gräver i brottet eftersom utredningen lagts ned lite för snabbt. Något som i alla fall skildrar en framtid där något ändå verkar ordna upp sig. Jag vet att de här berättelserna finns, men de drunknar i tsunamin av apokalypser utan hopp. Ett briljant exempel är dock The ministry for the future av Kim Stanley Robinson som jag tidigare nämnt. I boken skapar FN en organisation som ska driva igenom frågor som rör de idag levande och framtida generationer som saknar egen röst. Boken är fylld av teknikoptimistiska lösningar men visar ändå på hur en förändring skulle kunna ske. Vilka kamper som sker, hur parlamentariska och icke-parlamentariska krafter jobbar sida vid sida men ofta ovetandes om varandra för ett större mål.

Ordfront förlag 2022