I december 2001 utvisades två fängslade egyptier på USA:s begäran till Egypten där de sedan blev torterade. Sedan dess har Socialdemokraterna i regeringsställning upphört att stödja befrielserörelser i Afrika, skriver Ingvar Flink. Han anser att Sverige borde värna om sin rätt att föra en självständig och solidarisk utrikespolitik.
DEBATT I Socialdemokraternas valpropaganda i tv antyds kort att SAP fortsatt för en utrikespolitik i Palmes anda genom att visa en bild på honom och Oliver Tambo, ledare för ANC i Sydafrika, visande att SAP då stödde befrielsekampen i Afrika mot kolonialismen. Men med Göran Persson bröt SAP helt med denna politik och i dag är den snarast den motsatta.
Redan på 1930-talet engagerade sig Sverige för Afrikas strävan till självständighet genom att stödja Etiopiens kamp mot Italien. I slutet av 1950-talet bröt Östen Undén med Frankrike i Algeriet-konflikten och stödde befrielserörelsen FLN:s kamp. Stödet fortsatte med miljardbistånd till befrielserörelserna i södra Afrika till ANC:s seger över apartheid 1994.
Under Palme ökade stödet till Polisario, som stred för självständighet för Europas sista koloni i Afrika, Västsahara, illegalt ockuperat av Marocko sedan 1975 med stöd av EU. Det var en politik som bidrog till den avspänning, som trots allt skedde med tiden under kalla kriget.
Brytningen med Undén-Palme-linjen började med att Göran Persson på begäran av CIA utlämnade personer till Egypten, där de torterades. Persson vägrade göra Palmemannen Pierre Schori till utrikesminister utan satte där mer lättstyrda personer. Marockos övergrepp i Västsahara upphörde att nämnas i utrikesdeklarationerna, vilket fortgår än i dag. Anledningen är att med EU-inträdet gäller Frankrikes stöd för Marocko. Sverige törs inte protestera trots att Marocko förlorat både i Internationella domstolen och Europadomstolen.
Brytningen med tidigare SAP-politik fortsätter med ansökan om Nato-medlemskap, som genomförs med närmast hysterisk snabbhet. Man skyller på Rysslands krig mot Ukraina, men det var Natos östutvidgning från och med 1997 som var den utlösande faktorn. Det var en förnedring av Ryssland i klass med Versaillesfredens förnedring av Tyskland 1919, som ledde till nytt krig. Finland och Sverige fortsätter provokationen och bidrar till osäkerheten i Europa. Kan Finland–Sveriges agerande tvinga Putin till eftergifter vore det bra, men knappars troligt.
UD:s Nato-utredning är undermålig och motsägelsefull. Den påstår att vi med alliering med demokratiskt opålitliga stater som Turkiet och Ungern och gamla kolonialmakter som Frankrike skulle bidra till säkerheten i Europa. Grundargumentet är att nuvarande bilaterala samarbete med Nato och andra väststater inte garanterar vår säkerhet. Å ena sidan menar UD att ett Natomedlemskap rättar till detta och garanterar stöd för Sverige, men samtidigt att det är upp till varje medlem att avgöra om man vill ingripa eller ej.
Om Sverige inte ställer upp för andra, vad finns det då för garantier för att vi får något stöd? Det tvingar oss att stödja stater, som inte har samma inställning till de frihetliga värden vi vill värna. Enligt utredningen är det nuvarande säkerhetsläget något nytt. Men det är en återgång till 1950-70-talen med sovjetryska ingrepp i dess östeuropeiska intressesfär.
Regeringen är otydlig vad gäller utlämning av kurdflyktingar i vårt land. Ska Sverige ansluta sig till Turkiets definition av terrorister? Är alla som kämpar för sina staters självständighet terrorister?
Sveriges stöd för Ukraina är bra och bör utökas. Men det är inte bara där demokrati, MR och självständighet ska försvaras. Även utanför Europa bör detta gälla, som till exempel Västsahara. Marocko jagade ut västsaharier med napalm 1975 och ockuperade landet. De kvarvarande har sedan dess terroriserats och FN nekats studera situationen, nu senast dess ombud Staffan de Mistura.
Sverige bör återigen bryta med Frankrike och åtminstone erkänna Västsaharas självständighet i enlighet med riksdagsbeslut 2012 och stöd av alla socialdemokratiska föreningar och Palme-institutet, folkrättslärde, FN:s generalförsamling och Afrikanska unionen.
Att Ryssland har Östeuropa som sin intressesfär ifrågasätts, vilket är rent hyckleri. Naturligtvis har Ryssland rätt att bevaka och intressera sig för vad som händer utmed dess gränser. På samma sätt som Sverige har sin intressesfär i Norden och kring Östersjön. USA:s intressesfär, som täcker båda de amerikanska kontinenterna (Monroedoktrinen 1823), ifrågasätts inte. Med vapenmakt har USA försvarat denna sfär åtskilliga gånger och störtat demokratier. USA skulle aldrig tillåta Ryssland eller någon annan att liksom Nato utvidga sin intressesfär på dessa kontinenter.
Med Nato-medlemskapet krymper Sveriges möjligheter att föra en egen utrikespolitik. Den bestäms fortsättningsvis i Washington, Paris, Bryssel och Helsingfors.
