När använder man pronomenet deras och när ska det vara sitt? Det är inte alltid självklart, men det finns en enkel grundregel. En syl i vädret tittar närmare på reflexiva pronomen.
Om soldater driver ut människor ur sitt eget land, vems är landet? Soldaternas? De utdrivnas? Det var en mening i en artikel jag korrekturläste som fick mig att börja tänka på den frågan. Det är ju många som är osäkra på när man ska använda sitt och när det ska vara deras. Kanske är det engelskan som spökar, där blir det their oavsett.
Här hade det blivit sitt. Normalt sett hade jag då tagit för givet att det var soldaternas land, men det var två saker som gjorde det osannolikt. Framför allt hade det att göra med sammanhanget, men det var också det där med eget. Sitt eget land. Så skriver man för att markera något som inte är självklart. ”Jag sätter på mig mina egna skor” skulle jag bara säga om det kunde ha varit någon annans.
Facit i just det här speciella fallet: Jo, det var i och för sig soldaternas land, men det var de utdrivna människornas också, och det var det skribenten vill betona. Vi ändrade sitt eget till deras eget och var överens om att det blev tydligare.
Det spelar roll
Men när så många är osäkra, även en van och skicklig skribent, spelar det då verkligen någon roll? Jag gjorde en liten undersökning i en språkgrupp på Facebook.
För att svarsalternativen skulle bli tydliga utan att locka till politisk pajkastning i kommentarsfältet lät jag soldaterna och de utdrivna uppträda inkognito, som amalalier och omololier. Deltagarna fick svara på om meningen ”De amalaliska soldaterna drev ut omololierna ur sitt eget land” utspelade sig i Amalalien, Omololien eller kanske i Omalalien eller Amololien.
Av de 44 som svarade trodde 27 på Amalalien. De ansåg alltså att ”sitt eget land” syftade på soldaternas land, vilket inte var tanken i originaltexten. Några påpekade att ordet eget förvirrade, ett par skrev att det enligt grammatikens regler borde vara Amalalien, men att de antog att det rörde sig om Omololien och att pronomenet var felaktigt valt.
Ett tiotal svarade Omololien, fyra Omalalien/Amololien och tre att det fanns för lite information för att frågan skulle kunna besvaras. Det sista alternativet hade någon lagt in själv fast funktionen var blockerad, men det är ju sant.
Undersökningen är förstås inte vetenskaplig någonstans, men man kan åtminstone säga att den gav visst stöd för att valet av pronomen spelar roll. Ofta kan man gissa sig till rätt tolkning av sammanhanget, men i första hand tolkar vi sitt annorlunda än deras.
Syftar på subjektet
Men om valet inte är självklart när man skriver, hur ska man tänka för att få det rätt? När ska det vara sin, sitt eller sina och när ska det vara deras, hens, hennes eller hans?
För att bena ut det behöver vi en knivsudd grammatiska termer. Sin, sitt och sina är nämligen reflexiva pronomen, vilket betyder att det är pronomen som reflekterar något, syftar på något speciellt. Normalt syftar de på subjektet i samma sats.
Subjektet brukar beskrivas som ”den som gör något i satsen” och det stämmer i en mening som ”Julia äter upp sitt godis”. Men hon kan vara subjekt även om hon inte gör något, som i ”Julia är totalt passiv”. Till och med om meningen står i passiv form kan hon vara subjekt, som i ”Julia vägs och mäts”.
I meningen om soldaterna och människorna som drevs bort var soldaterna onekligen subjekt och sitt borde alltså ha syftat på dem.
Man kunde ha använt passiv form och skrivit att omololierna drevs bort. Då hade de varit satsens subjekt och ”sitt eget land” hade betytt att landet var omololiernas. Men när man gör meningen aktiv och släpper in de amalaliska soldaterna som subjekt blir det en annan sak. Då är omololierna objekt och landet är deras, inte sitt.
Vems hus ska målas?
Egentligen är det vanligare att använda reflexiva pronomen för lite än för mycket. I en mening som ”Imre målar hans hus” väntar jag mig att det finns en husägare i texten. Om husägaren inte har nämnts tidigare bläddrar jag tillbaka för att se om jag har missat honom. Men inte så sällan är det fråga om Imres eget hus, och enligt de språkliga konventioner som kallas grammatiska regler borde det stå att han målar sitt hus, inte hans.
På engelska målar han ”his house” oavsett om ”he” är Imre själv eller någon annan. Men på svenska finns alltså ett rätt och ett fel – i alla fall i det här enkla fallet.
Att det ändå blir fel relativt ofta kan bero på påverkan från andra språk, som engelska. Det kan också ha att göra med att det ibland är mer komplicerat. Om Imre ber Ville måla sitt hus, vad säger han då?
– Ville, snälla, kan inte du måla mitt hus?
Eller:
– Jo hördu Ville, den där citrongula nyansen på ditt hus skär sig mot mina köksgardiner. Vill du inte vara en hygglo granne och måla om?
Imre är subjekt i satsen, men Ville är subjekt till verbet målar. Huset kan vara Imres eller Villes, det är svårt att hävda att någotdera är fel. Prova att byta ut sitt mot hans – det blir också otydligt, men på ett annat sätt. ”Imre ber Ville måla hans hus” kan inte betyda att Ville ska måla sitt eget hus. Det kan vara Imres hus eller en tredje persons, kanske Bosses. För Imre skulle ju kunna be Ville måla hans hus också.
Oftast är det enkelt
När det är komplicerat är det komplicerat, olika strukturer i språket som skvalpar mot varandra i semantikens svallvågor. Ibland behövs något mer än ett pronomen för att tankarna ska gå åt rätt håll. Men för det mesta är det så enkelt som att ”sitt” land, hus eller godis tillhör subjektet.
