Det finns nytestamentlig och gammeltestamentlig kristendom, och så finns det Ebba Busch.
Kristendom enligt Nya Testamentet vilar på kärleksbudskapet. Här är omsorg om fattiga, förlåtelse och att vända andra kinden till centralt. Jesus kärleksbudskap kan tolkas så brett att det anses omfatta alla varelser, vilket djurrätts-, klimat-, och fredsaktivisterna Annika Spalde och Pelle Strindlund gjort i böcker så som Varje varelse ett Guds ord : omsorg om djuren som kristen andlighet.
Gammaltestamentlig morallag är mer förknippad med vedergällning: Öga för öga, tand för tand, och dödsstraff för mord/dråp.
Sedan har vi då Ebba Busch, företrädare för ett ”kristet” parti. Hon argumenterar i lördagsintervjun 23 april inte bara för att bemöta kastad sten med skarpa skott utan också för upptrappning där poliser ska ”eskalera till den yttersta nivån”, vilket hon redan kritiserats hårt för av svenska polisfacket.
Att höra Ebba Busch prata om Bibeln och ”svenska värderingar” väcker tankar om vilken psykologi det är som driver resonemangen. Tankarna återvänder till ett inslag i satirprogrammet Svenska nyheter om väljarflörtande vapenfetischism, med bilder från när Ebba Busch är ute och letar dovhjort som ”ligger och njuter i solen”, för att kunna skjuta den. Med ett strålande leende i hela ansiktet skjuter hon hjortkalven med två skott.
Inte är det omsorg om andra som är drivkraften i alla fall, utan vilja till makt och en önskan att verka mest hårdför – alldeles oavsett vilka som på sikt blir de faktiska konsekvenserna av förd politik. Men uppmaningar till upptrappningsvåld är inte lösningen på upplopp, och inte ligger det väl i linje med vare sig kristna eller svenska värderingar heller.
