Krönikor

De konservativa och demokratin

När det svenska gallupinstitutet strax efter kriget undersökte orsakerna till den svenska högerns kraftiga tillbakagång, svarade åtskilliga av de intervjuade att orsaken var enkel att se – högern hade varit för positivt inställd till Hitler. Trots febrila försök att dölja vurmandet för Hitler tog återhämtningen lång tid – faktum är att man aldrig har nått samma siffror som före kriget.

I dag påstår svenska borgerliga ”tänkare” att svenskarna har valt en konservativ regering. Det är magstarkt med tanke på att de konservativa bara fick 24,4 procent av rösterna. Att Sverigedemokraterna skulle vara konservativa är en fullkomligt verklighetsfrämmande slutsats – ingen som är högerradikal kan samtidigt vara konservativ. Sanningen är att den svenska konservatismen aldrig har varit så svag – och med tanke på SD:s framgångar kan det paradoxalt nog visa sig vara ett direkt hot mot demokratin.

Den debatt om konservatism som skedde i Sverige under de senaste åtta åren var inte bara ideologiskt tunn och sockenmässig. Den var också befriad från alla inslag av den ganska livliga konservativa idédebatt som pågick för fullt överallt annars – inte minst bland amerikanska och europeiska konservativa. I samband med katastrofer i form av brexit och Donald Trump vaknade en vital debatt om demokratin till liv. Den var intressant att följa  även för den som liksom jag inte är det minsta konservativ. Men av den debatten såg man inte många spår av i Sverige.

Det är enkelt att bli kallad intellektuell i Sverige. Det räcker tydligen med att tro att man är det och sedan försöka umgås med sådana som påstås vara det, resten är mest en fråga om att strö de rätta flosklerna omkring sig och sedan låtsas förstå vad man just har sagt. Men bland svenska konservativa tycktes man överhuvudtaget inte vara intresserade av den diskussion som pågick bland ledande konservativa intellektuella och vars varningar för ett samarbete med högerpopulister i mångt och mycket byggde på den uppenbara historiska observationen att de konservativa partier som har samverkat med en demokratiskt tvivelaktig, populistisk höger alltid går under.

Många konservativa i utlandet visade demokratisk trovärdighet. De österrikiska konservativa stödde det gröna partiets kandidat Alexander Van der Bellen för att förhindra valet av högerradikalen Norbert Hofer. Och 2017 uppmanade den besegrade franska konservativa kandidaten François Fillon sina väljare att rösta på Emmanuel Macron för att hålla högerextrema kandidaten Le Pen borta från makten. Så skedde även i årets franska presidentval.

I dessa fall stödde högerpolitiker sina ideologiska rivaler – visserligen till priset av partibasens vrede, men att förlora demokratin är mycket värre än att förlora ett val. Till sist var detta ett vinnande koncept eftersom de höll antidemokratiska extremister borta från makten. Att göra något annat skulle äventyra demokratin.

Varför gjorde inte M och KD så?

Det viktigaste för M och KD var att vinna regeringsmakten och ministertitlar – och det till vilket pris som helst. Att ägna sig åt vitaliserande idédebatter ligger förmodligen inte för dem. Men vi behöver en intellektuell höger – för de enda som tjänar på det intellektuella underskottet bland svenska konservativa är högerextremisterna.

Tumme ner:

SD respekterar inte grundlagarna och kan omöjligt få en talmanspost.

Tumme upp:

Valresultatet har väckt livsandarna – här ska skrivas.