Annie Lööf vill göra något åt klimatkrisen och anser att skogen är nyckeln till en hälsosam planet, men vill inte lägga sig i hur skogsbruket går till. Hur menar hon då att klimatkrisen ska stävjas? Hur ska jordens lungor återupplivas med ännu mer av det som gjorde dom sjuka från början?
Skogsbrukets klimatkompensering, hållbarhetsmål och meningslösa certifieringar låter fint på pappret men är totalt ineffektivt i verkligheten. Lööf menar att skogsägarna själva kommer göra det som är bäst för den biologiska mångfalden då man ”värnar om det man äger”.
Uttalandet belyser den godtrogna inställningen de regerande politikerna har gentemot marknadskrafternas goda intentioner. Men det Lööf missar här, är att skogsägarna som tillåter kalhyggen inte värnar om skogen de äger utan om det kapital skogen genererar.
Skogsägarna som ser skogen som en resurs tar över huvud taget inte hänsyn till den biologiska mångfalden då det inte är den som är lönsam, Lööf kan inte vara så naiv att hon tror det men verkar anta att väljarna är naiva nog att tro på hennes välvilja och handlingskraft vad gäller klimatkrisen.
Hade Lööf istället sagt, ”man värnar om det man är”, hade innebörden resonerat mer med en verklig omställning och visat på en insikt som hade inneburit en chans till förändring. Hur får vi riksdag och regeringen att inse att äga och bruka skog inte är samma sak som att anse sig vara en del av skogen och ekosystemet som helhet? Hur får vi makthavarna att känna sig som en del av, eller åtminstone beroende av skogen på annat sätt än bara en resurs som ska utvinnas? Kanske det är läge att ordinera ett ordentligt skogsbad, men gärna ta en omväg via kalhyggena de “ansvarsfulla” skogsbrukarna lämnat efter sig.
Serien Kärlek och anarkis gestaltning av marknad versus kultur.
Den illa dolda reklamen för miljonären och författaren Jens Lapidus i samma serie.
