Sommarläsning: Monstersamhället Del 17

Förberedelser tillsammans

Prepperrörelsens fokus på individuella lösningar, på överlevnad och att vi själva kan skydda oss mot de katastrofer som kan inträffa är rent naiv. Synsättet utgår inte heller från hur människor faktiskt beter sig när något oväntat inträffar. Att vi söker oss till andra vid kriser och att andra människor är det som ger mening och trygghet. Det som faktiskt betyder något vid kriser är det sociala – närheten och tilliten till andra människor. Sitter vi flera personer i den sjunkande båten har vi större möjligheter att klara oss.   Problemet med att bara förlita sig på att staten eller samhället ska hjälpa oss vid en kris är att den aldrig räcker till och ofta dras med byråkratiska problem eller gör att människor med olika permanenta eller tillfälliga funktionsnedsättningar inte själva kan tillgodose sina grundläggande behov. På samma sätt som att samhället inte fungerar utan människors frivilliga engagemang för släkt, vänner, föreningar eller nätverk. De timmarna som inte syns i lönekuvert eller i ekonomiska kalkyler men som bidrar till att samhället håller ihop. Att vi mår bra och har tillgång till hjälp när det behövs och preventivt för att vi inte ska bli isolerade och ensamma. Med det sagt är det viktigt att i viss mån förbereda sig individuellt (tänk säkerhetsbälte) och att myndigheterna ska ta större ansvar (genom kartläggningar och bra grundservice), men de två nivåerna är otillräckliga. Det finns en tredje nivå – gemenskaper – som det fokuseras för lite på, och som faktiskt är det viktigaste när något oväntat händer.
 Under coronakrisen var det den mellanmänskliga och vardagliga kontakten som människor saknade. I de kriser som ett förändrat klimat bär med sig kommer det sociala vara än viktigare. För de beteenden vi ser vid kriser, att människor hjälper varandra, leder till att individuella kunskaper blir mindre viktiga till förmån för sociala kunskaper och möjligheten att dela information. Det kollektiva görandet som i kriser blir viktigt går också att träna upp genom organisering. Just organisering och engagemang i lokalsamhället spelar stor roll när kriser inträffar. De kunskaper som människor har tillsammans och erfarenheter av att göra saker tillsammans går inte att ersätta

Den ryske fursten och anarkisten Pjotr Kropotkin publicerade under 1890-talet artiklar om hur djur istället för att kämpa med varandra om resurser faktiskt samarbetade. Artiklarna släpptes 1902 under titeln Inbördes hjälp. (Fotnot 42) Kropotkin hade tillbringat tid i Sibiren och där studerat djur och natur. Han såg hur djur inte konkurrerade för överlevnad inom arten som var den rådande föreställningen under den tiden. Han ville lyfta samarbetet istället för kampen som evolutionens drivkraft. Ömsesidig hjälp kom ut i en tid när socialdarwinismen var på modet. Kropotkin gav sig in i debatten efter biologen Thomas Henry Huxleys artikel The struggle for existence: A program 1888. Artikeln byggde vidare på Thomas Hobbes tanke om att urtillståndet var allas krig mot alla. Socialdarwinismen var en ideologi som byggde på Darwins utvecklingslära som också menade att de svagare individerna i en population kunde slås ut och att det var gott så. Det var inget samhället kunde eller borde göra något åt. En ideologi som kunde legitimera att vissa levde i fattigdom och dragen till sin spets rasbiologi eftersom det var människans sanna natur och en del av det naturliga urvalet. Kropotkin drev istället tesen om att vi människor framförallt är bra på att samarbeta inom arten. Att ta hand om de svagaste är också en del i den mänskliga biologin. Modern forskning stödjer hans teser. En av de främsta förespråkarna till detta är primatforskaren Frans de Waal, men det har också lyfts fram i Rutger Bregmans I grunden god: en optimistisk historia om människans natur. Men det här är också något vi kan se i kriser. När fernissan av civilisationen runnit av oss i mitten av en kris så ser vi samarbete och hjälp snarare än konkurrens och egen vinning. Att agera utifrån att människor kommer att hjälpa varandra snarare än att sko sig på varandra tror jag är viktigt för att förberedelserna för kriser ska vara effektiva.
 Att vi hjälper varandra i tider av kris är rotat i vår biologi och finns som ideal i de flesta mänskliga kulturer. När kriser inträffar blir det tydligt att vi hjälps åt och kontrasteras mot de populärkulturella bilderna av ”allas krig mot alla” som ofta rapporteras i media. Vita dukens apokalypsporr har lite att göra med de naturkatastrofer som inträffar. I tider när marginalerna är knappa, formas olika typer av inbördes hjälp som frivilliginsatser eller lokala valutor för att underlätta varucirkulation.
 Under vissa historiska och politiska omständigheter, som nu under liberalismen, kan en del människor tro och agera som att vi är öar isolerade från varandra. Men det är inget som naturligt kännetecknar människan. Vid mindre kriser så väl som vid större katastrofer blir det extra tydligt att vi inte är det. När vi mår dåligt är starka sociala nätverk viktiga. All forskning om människor i kris stödjer detta. När samhället mår dåligt är de mellanmänskliga relationerna smörjmedlet som kan låta den professionella räddningstjänsten göra sitt jobb. Det bidrar till en högre grad av resiliens eftersom det är ett till lager i samhället som kan agera vid någon typ av störning av normaltillståndet. Vi blir dessutom klokare tillsammans. År 1907 besökte statistikern Francis Galton en marknad. (Fotnot 43) Han bevittnade en tävling där deltagarna skulle gissa vikten på en oxe. 787 bybor deltog. Ingen av deltagarna i tävlingen gissade rätt, och de absolut flesta gissade väldigt fel. Men som den statistiker Galton var räknade han senare ihop totalsumman av gissningarna och upptäckte att medelvärdet var 543 kilo. Oxen vägde i själva verket 543,5 kilo. Det här är bara en anekdot. Men gång på gång har forskningen visat att grupper gör bättre beslut på det stora hela än individer.

Community resilience har under 2010-talet varit något av ett modeord inom kris- och katastrofforskning. Det är svårt att översätta begreppet community resilience till svenska, men att tänka på ”motståndskraft i lokalsamhället” kanske kan leda in tankarna på rätt spår. Det bygger i korthet på att människor som är förankrade i sitt lokalområde både klarar av en kris bättre och kan vara en resurs efter att något hänt. En hel del forskning från till exempel orkanen Katrina, som drog in över USA:s sydostkust och framförallt New Orleans 2005, har gjorts eftersom det visade sig vara en viktig faktor för att hantera krisen bra. Ju mer community resilience desto bättre är motståndskraften mot störningar. För att det ska fungera bra så behövs också att gruppen är inkluderande i sitt förhållningssätt till människor omkring dem. Vissa sekter eller kriminella organisationer har till exempel stark sammanhållning och bygger ofta på inbördes hjälp, men bara inom den egna gruppen. Att organisera sig tillsammans med andra för att kunna vara en resurs går att göra på många sätt. Många av Sveriges frivilliga försvarsorganisationer utbildar allmänheten med stöd från MSB. Ofta handlar det om en föreläsning eller en kortare kurs. Den typen av information är såklart en ingång men i sig självt har jag svårt att se att det skulle leda till ökad resiliens eftersom det är ett långsiktigt arbete som måste göras om och om igen.
 Att just det lokala perspektivet är viktigt för att bygga resiliens är inte så konstigt. Vi bor på ett ställe och bryr oss om att det ska vara tryggt, säkert och vackert omkring oss. Det är något som får oss att må bra. Att vi lägger tid på att delta på städdagar, lägger medborgarförslag om att sänka hastigheten på gator där det leker barn eller nattvandrar om det är stökigt på kvällarna är något som gynnar oss själva för att det gynnar hela området. De små nätverk som bildas när du gör något för lokalsamhället är guld värda. Det är (oftast) trevligt och det bidrar till att du har fler att göra saker tillsammans med när något händer. En form som har potential att utveckla den här typen av lokal resiliens är organiseringen som sker i Preppa tillsammans-grupper.

Preppa tillsammans

Bergholmstorpet ligger på ett fält mellan Skarpnäck och Bagarmossen i södra Stockholm. Det är en faluröd byggnad omgärdat av ett staket med bord som står utställda på framsidan. I byggnaden finns det flera rum och ett café som hålls igång av eldsjälar på söndagarna. Under andra världskriget användes torpet av försvarsmakten för det närbelägna flygfältet och under 1970-talet blev det hemvist för hemvärnet. Idag drivs det av föreningen Bergholmstorpets vänner. Det är en anspråkslös byggnad men rymmer idag något mycket spännande. Första gången jag besökte torpet var på en temadag i samband med krisberedskapsveckan 2018. Det var varmt, vi satt på stolar under ett stort träd för att få svalka i skuggan. Ett femtiotal personer besökte temadagen och lärde sig mer om prepping och beredskap. Det var den första temadagen som arrangerades av gruppen Preppa tillsammans Skarpnäck.
 Preppa tillsammans är en framväxande rörelse som har börjat dyka upp runt om i landet. Den första som kallade sig så uppstod på Bergholmstorpet i Skarpnäck i början av 2018. Några boende där hade lyssnat på radioprogrammet OBS i P1 med en essä som handlade om katastrofgemenskaper och att katastrofen kunde vara en möjlighet. De drog sig till minnes en brand i ett hyreshus i Skarpnäck 2012 då runt 200 personer blev tillfälligt bostadslösa. Grannar och boende i närområdet hade spontant börjat organisera hjälp till de som drabbats. De samlade in kläder, mediciner, pengar och mänskliga resurser som tolkar och volontärer till behövande. Hjälparbetet höll på ungefär en och en halv månad efter branden. Radioessän blev startskottet för en diskussion om att börja träffas regelbundet och skapa en gemenskap som kunde bli viktig vid en kris. För de visste att något liknande kunde hända igen. Men också för att fylla en funktion om det inte blev kris genom att stärka den lokala gemenskapen. Gruppen började med en grundläggande studiecirkel i hemberedskap men insåg att det fanns mycket mer de ville lära sig och hade praktiska workshoppar blandat med mer teoretiska träffar.
 Tanken med att preppa tillsammans är att lokalt engagera sig för att lära sig mer om prepping men också hur gruppen kan vara en resurs om något händer. Att genom organiseringen möta krissituationer tillsammans och förberedda. Det är ett sätt att komplettera å ena sidan hushållens hemberedskap, å andra sidan myndigheternas krisberedskap. Styrkan i att skapa sociala nätverk och kontakter med andra är att det faktiskt verkar öka engagemanget under och precis efter en katastrof. Människor som redan är aktiva i någon form av frivilligverksamhet har större benägenhet att hjälpa till när något händer (det kan både handla om att bli tillsagd att göra något eller att hitta ett sammanhang att göra något i). Det har vi bland annat sett i samband med de större händelser som varit i Sverige de senaste decennierna. Vid plötsliga händelser har engagemanget ökat, framförallt hos de som redan tidigare varit aktiva i någon form av ideellt arbete. De som genom erfarenhet lärt sig hur saker blir gjorda.
 I preppa tillsammans-grupperna görs ofta inventeringar av hur det ser ut i lokalområdena. Vilka lokaler och resurser som finns som kan vara viktiga vid en krissituation. I bästa fall så kan grupperna vid en kris bli noder där inbördes hjälp organiseras. Annars lär sig deltagarna saker som de förhoppningsvis har nytta av samtidigt som de lär känna andra i närområdet. Att känna sina grannar är något jag ofta återkommer till när det gäller kris- och katastrofförberedelser. Det är de som är först på plats för att hjälpa till när något händer, och de är kvar efter att eventuell räddningstjänst lämnat platsen.
 Jag har varit aktiv i en preppa tillsammans-grupp i området där jag bor sedan september 2018. Vi har träffats i det lokala biografkaféet, i hyresgästföreningslokaler och utomhus. Vi har läst och diskuterat artiklar, pratat med stadsdelens krissamordnare, ordnat odlingsworkshops och första hjälpen-workshops, lagat mat över öppen eld och diskuterat handlingsalternativ i olika scenarion. Vi har arrangerat två offentliga temadagar dit allmänheten har kommit och lärt sig mer. När coronapandemin gjorde att vi inte kunde ses inomhus har vi promenerat, tränat på utegym och setts på Zoom och diskuterat hur vi mår och hanterar krisen och lärt oss mer om livsmedel eller samhällsutvecklingen. För mig har det lett till att jag tydligare kan visualisera hur en kris skulle påverka mitt bostadsområde. Var människor skulle vända sig. Vilka mötesplatser som finns som kan bli viktiga som informella trygghetspunkter dit människor går för att få information och gemenskap.
 Att skapa nätverk mellan de som organiserar sig för att kunna hantera en oviss och hårdare framtid tror jag kommer att bli en viktig del för att hantera de kriser och katastrofer som står framför oss. De kallas ibland för rough weather networks och det kan röra sig om allt från klimataktivister som ockuperar skogar till preppa tillsammans-grupper, ursprungsbefolkningar eller andra som arbetar med anpassning och/eller lindring.

Klimatprepping

Myndigheter och företag förbereder sig redan, mer eller mindre, på ett förändrat klimat. Att tänka långt framåt är svårt och vi placerar gärna de katastrofala konsekvenserna ganska långt in i framtiden. Men tänk om det går fortare än vi tror, eller att de mindre positiva prognoserna slår in. Hur bra myndigheterna än skulle ha förberett sig så kan de inte vara beredda på allt. Vi som individer och gemenskaper måste också tänka på det. Hur kommer en tvågradig uppvärmning inom femton år att påverka mig? Eller en tregradig uppvärmning om tjugofem år? Det är inte helt osannolika scenarion. Kan jag bo kvar där jag bor? Hur påverkas livsmedelsförsörjningen? Vad händer i ett sådant samhälle? I ärlighetens namn så har jag själv svårt att tänka på det också. Min ständigt planerande hjärna förmår inte riktigt att kasta mig in i den typen av scenarion. Det är som att jag ser vaga bilder, men de är nog mer kopplade till olika former av dystopisk populärkultur jag tuggat i mig än vad som är realistiskt. Jag förstår att bo i en stad på sikt kommer att försämra mina chanser att ha ett bra liv, eftersom möjligheterna till att själv ha makt över mina grundläggande behov är små. Å andra sidan behöver jag ett samhälle omkring mig som är rustat att handskas med problemen som uppstått.
 Klimatprepping handlar just om det. Att både förbereda sig på att livet kan komma att förändras, men också att försöka göra något åt själva förändringen. Att samtidigt som vi tänker på hur våra liv kommer att förändras är vi en del i att inte göra det så illa som det behöver bli. I nästa kapitel hoppas jag ge några ingångar till hur vi inte bara behöver förbereda oss för en mörkare framtid, utan också måste förändra den. Öka öppningen där ljus sipprar in.