Det är inget bra tecken att redan två månader in på valåret vara dödstrött på politiska debatter. Det var en insikt veckans Agenda gav mig.
Ämnet, fajten om marknadsskolorna, är på sätt och vis fascinerande. Att se högerpartiernas företrädare slå knut på sig själva i bisarra uppvisningar av mental akrobatik för att försvara ett så uppenbart värdelöst system är nog så nära jag någonsin kommer att titta på sport.
Konstaterar, igen, att det inte är ett hederligt eller ens särskilt slagkraftigt argument att låtsas att valfrihet skulle ha ett inneboende värde oavsett omständigheterna. Som att valet mellan pest åt dig eller kolera åt resten av befolkningen vore något positivt, eftersom du i alla fall kan välja vem som får bölder.
Det pratas mycket om föräldrars rätt att välja bra skolor till sina barn, men väldigt lite om att det i deras värld måste innebära att en stor grupp föräldrar väljer dåliga skolor åt sina barn eftersom dessa bevisligen existerar. Undrar man varför någon skulle göra det (okunskap? bristande resurser? illvilja?) eller vad vi ska göra åt det, finns inga svar att finna högerut.
Same old, med andra ord. Men på den (tveksamt) ljusa sidan bidrog dock programmet med en annan insikt som förklarar den första.
Liberalernas Fredrik Malm ifrågasattes vid ett tillfälle för ett av sina påståenden – vad det gällde är faktiskt mindre viktigt. Rättelsen, formulerad som en motfråga, påpekade att det han sa inte stämde överens med det en inbjuden forskare presenterat som sanningen.
Här kan man tänka sig att en politiker skulle backa i alla fall en smula. Visa tillbörlig respekt för forskningen, eller åtminstone slingra sig ur att svara på sedvanligt manér. Inte Fredrik Malm, inte. Istället grävde han ner hälarna och sa emot.
”Jo, det är så. Jag är helt övertygad, och jag har två barn själv.”
Förutom att det här gör honom till 2022:s hittills sittande mansplainingmästare, påminde det mig (tyvärr) om en liknande dumhet jag var upprörd över när ämnet för Agenda var gängkriminalitet.
Då var det Moderaternas Johan Forsell som fick en snarlik fråga om varför partiet ställer sig bakom förslag som kritiseras av forskare, och svarade att ”det är vi som stiftar lagar, och för oss är det här en principiell fråga”.
Jag tror att kärnan till tröttheten och den politiska utmattningen är precis vad de här två exemplen visar. Att det blivit pinsamt uppenbart att politisk kommunikation, framför allt för partierna till höger, inte faktiskt handlar om politik.
Det finns ingen vilja att hitta lösningar utan handlar bara om positionering. De blåbruna måste motsätta sig vindkraft eftersom de rödgröna vill ha det och inte kärnkraft, måste försvara marknadsskolan och hårdare tag mot brottslingar av samma anledning. Även om det finns kompromisser att finna, eller verkligheten säger emot en så att man måste hitta på långsökta ursäkter för att försvara sig.
Det är så klart inte nytt. Men att avfärda forskning känns som en ny nivå av skamlöshet som varken bådar gott för svensk politik eller mitt fortsatta intresse för den.
Svenonius fortsätter vara svensk politiks bästa inkompetenta supervillain. Många skratt blir det.
En sjättedel har gråtit efter kontakt med Försäkringskassan, enligt en undersökning på uppdrag av Forena. Slopa skiten, helst i går.
