Den blåbruna regeringen tar lätt på miljöpolitiken – även om Romina Pourmokhtari säger att de ”arbetar jättehårt” med frågan. Oppositionen vågar inte heller dra fram miljön i ljuset. På veckans Under ytan analyserar Anna Jonasson vad som händer med engagemanget i vår gemensamma livsmiljö.
Häromveckan slog jag på radion och fängslades av journalisten Eva-Lotta Hulténs röst i Obs kulturessä. Hon berättar om en kvinna som intervjuats i Aftonbladet om sin elräkning på 20 000 kr för en månad. Historien spreds vidare i Expressen och Sveriges radio utan några följdfrågor om varför räkningen var flera gånger högre än för en genomsnittlig villa. Innan valet plockades berättelsen upp igen, denna gång i Aktuellt. Radioprogrammet Medierna granskade uppgiften och det visade sig att kvinnan med den höga elräkningen hade ett spabad som ständigt var påslaget ute i trädgården …
Hultén driver tesen att vi lever i ett för bekvämt samhälle och att det får förödande konsekvenser, för oss för och planeten: ”Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en rättighet, allt mindre ett privilegium”. Det som en gång var lyx är nu standard, vi lever nu i badtunnornas land, menar Hultén.
Vad händer i skuggorna?
Det senaste året har varit ett race to the bottom i att erbjuda lägre priser på el, bensin och diesel. Den blåbruna regeringens roll är uppenbar. Till och med Liberalerna som vill fasa ut fossila subventioner är nu med på tåget. Romina Pourmokhtari försöker övertyga oss om att regeringen ”arbetar jättehårt” för att nå klimatmålen, i Dagens industri.
Men det är nog inte många som upplever att det är en fråga som regeringen prioriterar högt. Särskilt inte efter Elisabeth Svantessons flagranta kommentar i Svenska Dagbladet om att Sverige riskerar att missa klimatmålen till 2030: ”Gör vi det inte så gör vi det inte”. Lägg därtill Ulf Kristersson som i Dagens nyheter ”tar ganska lätt på” kritiken mot regeringens klimatpolitik. Det har blivit pinsamt för Pourmokhtari. De svepande och undvikande svaren, de uteblivna kommentarerna.
Men vad händer i skuggorna? Hur agerar oppositionen? Vågar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stå upp mot skattesänkningar på bensin och diesel nu när valet är över? För några veckor sedan kom deras skuggbudgetar och där finns en del svar. Varken Socialdemokraterna eller Centerpartiet klarar av ett rakt nej till regeringens ökade bilsubventioner. De föreslår egna varianter av skattesänkningar som riktar sig till glesbygden. Högre milersättning för dem som tar bilen till jobbet är också något som Socialdemokraterna hakar på, och backar alltså från tidigare beslut om att låta även kollektivtrafikanter och cyklister ta del av avdraget. Centerpartiet likaså, med brasklappen att reseavdraget bör reformeras ”på sikt”. När statsfinanserna tillåter det.
Vänsterpartiet har tack och lov släppt sin vurm för en tillfällig sänkning av bränslepriserna. Miljöpartiet håller också linjen och säger nej till sänkningar av energi- och koldioxidskatten. Det är ju inte överraskande. Men vågar Miljöpartiet eller Vänsterpartiet föreslå höjningar av priset på fossila drivmedel? Det vore väl egentligen det enda rimliga mitt i en klimatkris? Nej. Och det kanske inte är så underligt med tanke på tonläget i debatten.
Inte bara köra på
Miljöhänsyn står inte högt i kurs just nu och får ofta existera bara på villkor av något annat, för att det är bra för konkurrenskraften eller för att det skapar jobb. Eller tillväxt. Mest iögonfallande är hur regeringen lägger ner Miljödepartementet och inrättar ett Klimat- och näringslivsdepartement. Ett annat exempel är hur Socialdemokraterna argumenterar för att skydda skog. I sin skuggmotion lyfter partiet skogsbruket som någon typ av miljöverksamhet och att det är ”avgörande i klimatomställningen”. Inte ett ord om biologisk mångfald.
Vad har hänt? Det känns som om det var länge sedan som Greta Thunberg inledde sin strejk och gatorna fylldes av medborgare som tog ställning. Ändå är det bara några år sedan. Är det så att Sverigedemokraterna förskjutit debatten även i miljöpolitiken? Eller är förklaringen att vi inte att klarar att hantera flera kriser samtidigt? Eller är det vi själva? Att vi blivit ännu mer bekväma. Vi klickar hem varor, allt ska komma serverat. Åtminstone för vissa. För det är alltid någon som serverar.
Tankarna går återigen till badtunnornas land. Det är elefanten i rummet. Hultén har rätt i att det som tidigare varit lyx är nu standard. Det handlar om flygresor på semestern, överdådig konsumtion av prylar och klädesplagg som i snitt används 7–8 gånger. Nu tar högerregeringen ironiskt nog också bort den sänkta momsen för reparationer.
Med tanke på läget för planeten är det tydligt att det inte funkar att köra på som tidigare. Att bara byta bränsle eller blint förlita sig på tekniken är en återvändsgränd. Men vi är bra på så är det att anpassa oss när det gäller, det visade inte minst alla snabba förändringar under pandemin. Det syns också genom att hushållen minskat sin elförbrukning. I södra Sverige minskade exempelvis förbrukningen med 11,5 procent under oktober enligt Svenska Kraftnät.
I badtunnornas land
Men visst är det lättare för en politiker att lova mer i stället för mindre. Vem vill gå till sina barn och säga att det blir mindre lördagsgodis framöver? Men ibland är det så en förälder behöver göra – sätta gränser. Konsekvenserna av att småäta lördagsgodis varje dag är ju väl kända. Liksom effekterna av vår livsstil. Det som behövs nu är politiker som vågar sätta gränser och argumentera för varför det är bra.
I ”badtunnornas land” är det många av oss som kan minska vår konsumtion och samtidigt leva ett gott liv, och till på köpet få ”en beboelig planet för barnbarnen, en välfungerande demokrati och ett samhälle mindre ridet av känslor av avund, underlägsenhet och otillräcklighet”, som Hultén sammanfattar det. I skuggan av den blåbruna politiken borde oppositionen se det som sin uppgift att formulera en egen politik som underlättar för minskad konsumtion, i stället för att ta rygg på högerregeringen och göra egna varianter på fossila subventioner.
Men alla de som verkligen drabbas av prisökningarna då? De som lever på marginalen? Det som behövs är en ekonomisk omfördelning. Orättvisorna i vårt samhälle beror inte på priserna på el eller bensin, de har helt andra orsaker.
