Krönikor

Liberala garanter väger lätt i Tidölaget

Det har redan skrivits mycket bra om den nya regeringens Tidöavtal. Kritiken har, som den borde med tanke på fokuset under valrörelsen, främst rört partiernas idéer för invandring och kriminalitet. Fokuset på nationalism, och förslagen om visitationszoner, anonyma vittnen och liknande saker som, enligt forskning, har liten påverkan för att minska brottslighet.

Själv reagerar jag starkast på hur frågan om bostäder helt saknas i dokumentet. Inga tankar om hur bostadspolitik kan användas för att minska klyftorna i samhället, bygga bort de där utanförskapsområdena man ständigt pratar om som problem. Inget om utsattheten och frustrationen det skapar när man inte har möjlighet att flytta hemifrån, lämna en dålig relation eller måste kuska runt på andrahandsmarknaden och vänta i evighetslånga bostadsköer.

Det är en av de saker som tydligast visar den politiska uppdelningen mellan stad och landsbygd. Stadskärnorna i Sverige är, med undantag för sina rikaste kommuner, övervägande röda. De blåbruna blev inte valda av de människor som bor i de områden de nu vill låta piskan vina över. Det är i sig inte så konstigt. Men den politik de pusslar ihop nu verkar heller inte bry sig särskilt mycket om deras förutsättningar.

Någon sorts ironi finns det ändå i kontrasten mellan hur många gånger jag sett debattörer på den yttre högerkanten påstå att ingen på vänstersidan vill se verkligheten i mångkulturens Sverige, och hur få av högerns väljare som faktiskt upplever den.

Några som däremot är glada över avtalet är de högerextrema. Vit makt-veteranen Magnus Söderman, i dag tongivande i organisationen Det fria Sverige, skriver att det ”finns mycket bra i Tidöavtalet, också för en gammal extremist som mig”. Söderman har tidigare beskrivit Adolf Hitler som en ”vis, klok och stor man”.

Betyder det att Tidöavtalet är nazism? Nej, givetvis inte. Men Det fria Sverige identifierar, precis som en del av avtalets kritiker, att den röda tråden är nationalismen. Att, som de skriver, ”skiftet går inte att stoppa, det pågår i full kraft i detta nu”.

De ser avtalet som ett tecken på att etablissemanget, åtminstone till viss del, accepterat deras verklighetsbeskrivning och inrättar sig efter den. Då väger några ”liberala garanter” ganska lätt i jämförelse.

Ingen ifrågasätter att Sverige har problem som behöver lösas, men jag hittar inga faktiska svar ens mellan raderna i regeringens avtal. Bara fler av samma symbolpolitiska markeringar de ältat genom hela valrörelsen. Markeringar som i flera fall slår nästan uteslutande mot personer med invandrarbakgrund, gör liten nytta för att lösa problem men polariserar och skapar misstro människor emellan.

Det återstår att se hur många av förslagen som leder till handling, om den nya regeringen ens lyckas hålla samma kurs länge nog för att genomföra dem och vilken form de slutligen tar. Men skiftet i det offentliga samtalet har redan skett och kan göra nog så stor skada.

Allt för att ett gäng högerpolitiker var trötta på sossarna och ville skydda sina egenintressen.

Avtalspotentialen för tidelagsskämt.

Liberala kappvändare.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV