“Inte en endaste unge till ska bli mördad”

Carolina Sinisalo har blivit en talesperson mot våldet mot våra unga och många har tagit del av hennes öde i Alexandra Pascalidous dokumentärserie på SVT, ”Mammorna i våldets skugga”.

Carolina pratar, som hon uttrycker det, om “varför det är enklare för unga att skaffa vapen än jobb” i utpekade problemområden som Tensta, Husby och Rinkeby i Stockholm.

För det var dit hon kom, och det är där hon väljer att stanna.

– Jag hamnar tillbaka dit. Det är där jag är uppväxt och det är där jag kommer att vara kvar, säger Carolina Sinisalo.

Våldet har präglat hennes liv

Hon kom till Sverige när hon var fyra år.

– Mina föräldrar var periodare. De drack periodvis så det var tufft att växa upp. Det var väldigt många som växte upp så, särskilt vi finnar.

Hon fick sitt första barn som 18-åring, och blev under åren mamma till sammanlagt fyra barn.

Carolina berättar om våldet och missbruket som präglat hennes liv. Först under hennes uppväxt och senare som vuxen.

En dag träffade hon det som hon själv beskriver som den stora kärleken.

Under julhandeln 2015 tar de med sig barnen in till Gallerian i Stockholm. 
Där har ett flygbolag en kampanj: gifter man sig på plats så bjuder de på en bröllopsresa till Las Vegas i USA.
De gifte sig där och då.

Ett liv före, ett liv efter

Den 19 januari 2016 flög de till Las Vegas på bröllopsresa. När de kom fram till hotellet och gick upp på rummet fick de showbiljetter, erbjudande om en helikoptertur och 200 dollar var för shopping.

De lade ifrån sig väskorna och gick ned mot hotellets restaurang för att äta. Då märkte Carolinas man att han hade ett missat samtal. De ringde upp.

Carolinas styvson svarade och berättade att hennes två söner var skjutna. 
Robin, 15, hade skjutits i huvudet och var död.

Alejandro, då 20, låg på sjukhus svårt skadad. När han två månader senare vaknade upp ur koman var han förlamad från bröstet och nedåt.

Carolinas liv förändrades för alltid.

– Jag har ett liv före och ett liv efter. Det blev en dramatisk ändring av hela mitt liv på alla plan. Det går inte att beskriva med ord. Livet ställs mot väggen när det händer en sådan här sak.

– Det är inte bara det att jag förlorade ett barn utan det andra barnet hamnade i rullstol.

Mordet är ouppklarat, ingen är dömd

Vad som hände den där januaridagen, och vad som ligger bakom, lär Carolina aldrig få veta.

Hon vet att det var en maskerad man som sköt utanför familjens dåvarande hem i Akalla. De vet att Robin ställde sig mellan pistolen och sin bror.

Men varför?

Någon misstänkt gärningsman finns inte och ingen har blivit dömd.

– De har ingenting att gå på. En mordutredning läggs aldrig ned men efter 8-10 månader lades utredningen på is. De söker inte, de letar inte, de utreder inte för det fanns inget att gå på.

Dina söner var inte kriminella, de tillhörde inte något nätverk?

– De har absolut inte varit med i något kriminellt nätverk. Alejandro har varit lite småstrulig som de flesta barn är men inget grovt kriminellt eller några gäng.

Hur känns det att inte få något avslut, att mordet inte klaras upp, att ingen ställs till svars?

– Det är jobbigt för jag vet inte om jag sitter i samma tunnelbanevagn som den som har gjort det eller går förbi honom i centrum. Att inte veta varför någon har mördat mitt barn och skadat det andra gör mig irriterad. Men jag har lärt mig att leva med det.

– Polisen pratar om rättvisa och att vi måste få fatt i den som gjort det. Men rättvisa för vem då? Jag får inte tillbaka Robin och Alejandro ställer sig inte upp och går igen.

"Samhället Sverige ska få ett ansikte"

För att använda ilskan som energi började Carolina prata om det som hänt med förhoppning om att kunna stötta andra våldsdrabbade människor

– När någon blir skjuten blir det rubriker i tidningarna men man stämplar det som en kriminell uppgörelse. Men det är ju människor vi pratar om. Jag vill att samhället Sverige ska få ett ansikte. Att folk ska se att det finns familjer bakom rubrikerna. Jag bestämde mig för att Robin aldrig bara ska få bli en siffra i statistiken. Sedan har jag bara fortsatt.

– På andra sidan vapnet är det också en människa. Han också en familj, han har också vänner. Det beslutet han tar att skjuta ihjäl någon annan drabbar hela hans familj.

Hatet och ilskan har lagt sig

För ett par år sedan lärde hon känna riksdagsledamot Anders Österberg (S). En vänskap som började bryskt när Carolina skällde ut honom på ett möte om bostäder.

– Den stackarn hade fått hoppa in för någon annan politiker och skulle prata bostäder. Jag var fortfarande arg på den tiden så jag skällde ut honom för då visste inte jag vem han var. Jag visste inte att det var helt fel politiker att skälla på.

Efter mötet kom Anders fram till Carolina och presenterade sig, och Carolina bad om ursäkt.

– Anders är en klippa. Han är den enda riksdagsledamoten som bor hos oss och han är väldigt aktiv, på en mänsklig nivå.

På den vägen är det. Nu kandiderar hon till kommunfullmäktige i Stockholm.

– Plötsligt är jag en politiker! Jag blir mer och mer intresserad och eftersom hatet och ilskan har lagt sig så har jag börjat se klarare och börjat analysera saker. Anders tycker att jag verkligen bör komma in i politiken för jag har ett sätt att se saker på som inte alla politiker har.

Hon ställer upp för Socialdemokraterna, ett parti som hon gick med i för två år sedan.

– Det tog honom lång tid att få mig att bli medlem i sossarna. Jag är väldigt besviken på alla politiker. Men sedan tänkte jag att det hjälper inte att man skriker, skäller och gapar. Man måste faktiskt göra någonting själv. Det är inte bara mitt ansvar att få slut på våldet men jag kan i alla fall göra mitt.

"Arbetande fattiga finnar"

Carolina Sinisalo har tidigare varit partiansluten, men då i Feministiskt Initiativ.

– Det var ett kort besök. De är också ett parti som driver mina hjärtefrågor men jag vet inte…det kändes inte rätt. Jag har nog alltid varit sosse. Mina föräldrar var arbetande fattiga finnar. Arbetarmänniskor. Så socialdemokraterna kändes mer rätt.

Det är ett stort steg att kandidera för kommunfullmäktige. Hur kom du fram till att ta det steget?

– Om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte hur det gick till. Jag gör jättemycket så jag har kämpat för det här i många, många år. Jag blev nominerad i alla tre valen, det vill säga riksdagen, regionen och kommunen.

Varför valde du att ställa upp just i kommunvalet?

– Jag vill göra nytta och det gör jag i kommunen. Jag kan hålla mer kontakt med människor inom kommunpolitiken. Kommunfullmäktige ger mig mer verktyg för att på riktigt kunna göra skillnad. Göra mitt jobb men samtidigt fortfarande vara nära människorna.

Carolina Sinisalo är långtifrån säker på att hon kommer in i kommunfullmäktige. Hon skulle bli glad om hon kom in och skulle hon inte få plats skulle hon fortsätta att kämpa.

– Jag kommer att fortsätta att göra det jag gör. Fortsätta att jobba för folket. Med folket för ett bättre samhälle. För våra orter. Kommer jag in har jag ett bättre verktyg att göra det på.

Du har verkligen kämparglöd. Jag tror många som drabbats av det du har drabbats av hade gett upp.

– Jag kommer aldrig att ge mig. Folk kallar mig stark. Jag brukar säga att jag är inte stark men jag är envis som få. Mitt mål är att vårt samhälle ska bli mer jämlikt, våra förorter ska ha det bättre, våra ungdomar och barn ska få framtidstro och en jämlik barndom.

Kan det leda till att våldet på våra gator minskar?

– Ja. Vi kommer inte att kunna ändra på allt över en natt. Det finns ingen quick fix. Men kan vi hjälpa ungdomarna så kommer det att bli så mycket bättre.

Carolina Sinisalo kämpar även privat. Hon är utbildad barnskötare men har de två senaste åren arbetat inom hemtjänsten. Nu utbildar hon sig till undersköterska.

Hon har skilt sig från från sin man.

– Ja, vi höll i fem år efter händelsen, och det var fem väldigt långa år. Tyvärr funkade det inte i slutändan. Vi är vänner i dag. Jag klarade inte av att vara den personen jag var innan. Det krockade. Sorg brukar ofta separera folk.

I dag bor hon hos sina föräldrar i Rinkeby.

– Det är tragiskt att jag tvingas bo hemma hos mina föräldrar vid 46 års ålder men så är det. Det finns inga lägenheter som man har råd med särskilt inte om man jobbar inom hemtjänsten.

I och med Rysslands invasion av Ukraina hamnade fokus på kriget. Andra frågor kom i skymundan och valrörelsen har vi ännu inte sett så mycket av.

– Kriget är hemskt men vi får inte glömma bort människorna som lider i vårt land. Vi bör kunna klara av att ha två tankar samtidigt. Jag kommer att kriga för våra barn och ungdomar. Jag vill inte att en endaste unge till ska bli mördad. Jag vill inte att en endaste familj till ska bli så förstörd som min familj har blivit.