Vilka är Sveriges nationella minoriteter?

Judar, samer, romer, Sverigefinnar och tornedalingar är Sveriges nationella minoriteter. Omkring 10 procent av befolkningen uppskattas tillhöra en nationell minoritet. Eftersom Sverige inte gör folkräkningar på etnisk grund finns bara uppskattningar av hur många som tillhör varje minoritet.

• Samer klassas som nationell minoritet, och har sedan ett riksdagsbeslut 1977 även juridisk status som urfolk. En vanlig uppskattning är att det i dag finns 20 000–40 000 samer i Sverige. Alla de samiska språken (nord-, lule- och sydsamiska) är hotade enligt FN-organet Unesco. Mindre än hälften av Sveriges samer kan tala samiska.

• Romer har bott i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. Omkring 50 000–100 000 romer beräknas leva i Sverige i dag. Romska eller romani chib är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. En rad olika varianter talas i Sverige, däribland kale, lovari, resanderomani och kalderash.

• Judar har bott i Sverige sedan 1600-talet, men tvingades fram till år 1774 konvertera. I dag finns omkring 15 000 – 20 000 judar i Sverige. Det officiella minoritetsspåket jiddisch talas av cirka 3 000 personer i landet, ofta inte som förstaspråk.

• Sverigefinnar har finska rötter men bor i Sverige. Finska är nationellt minoritetsspråk. Det uppskattas bo närmare 700 000 Sverigefinnar i Sverige. (Ej att förväxla med finlandssvenskar, som vanligtvis bor i Finland och talar finlandssvenska.)

• Tornedalingar  har en lång historia i minoritetens område i norra Finland, Norge och Sverige. De förenas av språket meänkieli, som betyder ”vårt språk” och talas främst i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna, Gällivare och Kalix. Det uppskattas finnas ungefär 50 000 tornedalingar i Sverige, som utöver språket har kultur, hantverk och mattradition gemensamt. 

Läs även: Lång historia av statliga övergrepp mot tornedalingarna.

Varför just de fem?

År 2000 trädde Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter i kraft, efter ett riksdagsbeslut. Samtidigt införlivades Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk i lagen. Europarådet är en samarbetsorganisation som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (ej att förväxla med de två EU-råden med snarlika namn). Rådets konventioner innehåller ingen definition av begreppet nationell minoritet. Enligt riksdagen ska fyra kriterier uppfyllas. Gruppen måste

• ha en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen
• ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell sär-art, som den inte delar med andra
• ha en uttalad vilja att behålla sin identitet
• ha historiska eller långvariga band med Sverige (något som senare formulerats som att man ska befolkat Sverige före sekelskiftet 1800/1900).

Fler grupper har uttryckt sin önskan att erkännas som nationell minoritet, däribland Sverigefinlandssvenskar, alltså finlandssvenskar i Sverige (immigranter från svenskbygderna i Finland). Frågan utreddes av regeringen 2017, som slog fast att det inte finns någon anledning att ge gruppen minoritetsstatus då den inte funnits kulturellt avgränsad i Sverige före sekelskiftet.

2019 uttryckte det då nystartade Partiet Nyans en önskan om att muslimer ska få nationell minoritetsstatus. Det var dock först under 1960-talet som muslimer i större antal började flytta till Sverige, i och med arbetskraftsinvandring.

Vad avgör om du tillhör en nationell minoritet?

I den svenska minoritetspolitiken avgör varje individ själv om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte.

Inom respektive minoritetskultur fungerar det dock inte alltid så. Till exempel måste den som vill komma med i röstlängden till Sametinget kunna visa att den är same, det vill säga antingen själv kunna samiska eller kunna hänvisa till att mormor/morfar eller farmor/farfar har eller har haft samiska som språk i hemmet. Något som kan vara ett problem eftersom många har förlorat det samiska språket men ändå betraktar sig som samer.

Och den som i Sverige vill konvertera till judendomen måste göra det för en erkänd rabbinsk domstol, en process som tar minst ett år och kan kosta pengar.

Vilka rättigheter har nationella minoriteter?

Sverige har åtagit sig att skydda sina nationella minoriteter mot diskriminering och utsatthet, stärka de nationella minoriteternas möjligheter till delaktighet och inflytande och att stödja, skydda och främja de nationella minoritetsspråken och minoritetskulturerna.

Tillhör du någon av de nationella minoriteterna har du rätt att använda ditt språk i kontakt med myndigheter. Bor du i ett så kallat språkligt förvaltningsområde (finns för finska, meänkieli och samiska) har du ytterligare rättigheter, till exempel förskola och äldreomsorg på ditt språk.

Förvaltningsmyndigheter ska ge nationella minoriteter möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med minoriteterna i sådana frågor.

Rättigheterna regleras i minoritetslagen och språklagen. De nationella minoriteternas kultur stöttas bland annat av Kulturrådet som har särskild bidragsgivning för nationella minoriteters kultur. Det finns även ett särskilt bidrag till organisationer som arbetar med att främja språken.

Svensk minoritetspolitik har fått kritik i nationella och internationella uppföljningar. Bland annat har minoritetsskyddet varit för geografiskt bundet, inflytandet har varit för litet, och insatserna för att stärka språk och kultur har varit otillräckliga.

Läs även: Lång historia av statliga övergrepp mot tornedalingarna (reportage från 21 maj).