Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. Det är dags att gå vidare från acceptans till att känna hoppfullhet – men hopp har fler dimensioner än vi kanske först tänker oss.
Jag känner ibland att jag inte lever det liv jag borde leva. Att något är fel med mitt, med vårt, sätt att leva. De här tankarna kommer oftast när jag lagt mig i sängen. Jag brukar försöka lyssna på något lagom tråkigt eller något som jag i alla fall känner igen och egentligen inte vill veta mer om (eller känner att jag har ”nytta av”). Det är en sorts flyktbeteende att koppla bort tankarna med något som inte betyder så mycket. Att fastna i en tv-serie, Twitterflöde, datorspel eller i en spännande roman för att slippa tänka på det som maler i huvudet. Och det är inget fel på att göra det då och då. Men förr eller senare måste vi möta det vi tänker på för att kunna bli av med det. Det gäller jobbiga familjeförhållanden eller vänskapsrelationer likväl som klimathotet. För det är inte något som försvinner för att vi stoppar huvudet i sanden. Vi behöver verktyg för att kunna möta, förstå och göra något åt det superkomplexa problemet. På samma sätt som människor som är sjuka eller ligger för döden inte kan välja att inte dö, kan de välja och påverka sin inställning till det. Sen kanske det bästa tillfället att ta tag i de här problemen inte är just vid läggdags även om det ofta är då tankarna börjar mala.
Ett sätt som används inom ACT är att koncentrera sin oro till 15 minuter om dagen. När tankarna kommer accepterar du att de kommer och att du ska ge dem utrymme, men vid en annan tidpunkt. När det är dags för de 15 minuterna plockar du upp dem och oroas, räds och bejakar tankarna. Det kan vara ett sätt att hantera dem på, men det är att hantera symptom. Det är viktigt men också otillräckligt.
Victor Frankenstein klarade inte av ovissheten:
”Denna ovisshet är tusen gånger värre än den allra hemskaste olyckan. Säg mig vilket dödsfall som har utspelat sig, och vems mord jag nu måste begråta.”
Men när han släppte ovissheten gjorde han inte tillräckligt för att olyckan inte skulle fortgå. Naturen kunde inte ge honom lugn och trygghet, men han kunde finna det i gemenskapen med andra. Däremot agerade han inte på problemen han stod inför förrän det var försent. När även Elisabeth dödats tog han kontrollen på det enda sättet han kunde. Att jaga Monstret. Men det var hopplöst, Monstret var starkare och lekte katt och råtta med honom under hans sista tid. Monstret var alltid ett steg före och när Victor inte kunde hitta honom gav han ledtrådar. När Victor höll på att duka under av hunger, lämnade Monstret mat till honom. Han försökte ta kontroll för sent. På samma sätt som vi riskerar att göra när vi skjuter problemen framför oss. Monstret levde för att utsätta Victor för detta. Det var hans sätt att hämnas. Att döda honom hade varit för enkelt.
Hopp
I mörka tider är det viktigt med hopp. Vi behöver kunna se en väg ut. Religioner, ideologier och rättvisekamper handlar om just det. Att det inte behöver vara som det är idag. Att det finns något annat som är bättre, ja rent av bra, trots misären vi ser omkring oss. Att vi från mörkret ska stiga mot ljuset, från lidandet till lyckan. Hoppet är den väska de förtryckta förvarar sina verktyg för förändring i. De stora berättelserna under de senaste århundradena har handlat om någon typ av frigörelse. Fascismen, liberalismen och kommunistiska och socialistiska strömningar har handlat om ett hopp om att samhället ska bli det bästa det kan vara. Som en väg framåt mot ett mål som är befriande.
Idag fokuserar de flesta rörelser istället på att kritisera hur det är nu. Det är som att alla tappat hoppet om framtiden, är djupt missnöjda med det rådande men vi förmår oss inte att lyfta blicken från våra fötter till horisonten. Vad vi egentligen vill ha för samhälle. För att förstå hopp tror jag att det är viktigt att prata om vad det egentligen är, och vilken typ av hopp som spelar roll.
Den amerikanske krigsveteranen och författaren Roy Scranton argumenterar i boken Att lära sig dö i antropocen för att det faktiskt är kört. Att vår värld som vi känner den har passerat sitt bäst före-datum. Vi måste förstå det för att kunna leva ett bra liv. Släppa hoppet om att allt kommer att lösa sig för att komma vidare. Även om Scranton inte förnekar den teoretiska möjligheten att vi kan klara klimatmålen och undvika de största konsekvenserna så menar han, helt riktigt, att det är svårt att sätta tilltro till att den kampen kommer att lyckas. Genom att släppa taget om hoppet så kan vi få det här livet att räknas mer. Att umgås med vänner och familj. Att hänge oss åt kultur och upplevelser. Jag kan attraheras av den tanken. Samtidigt vet jag att den är avskyvärd. För den innebär att kampen för något bättre är onödig.
Scrantons tanke om att lära sig dö liknar den filosofiska skolan som epikuréerna i antikens Grekland förespråkade. Ett sökande efter lycka, men inte utsvävande hedonistisk kicksökning i nöjen utan en kontemplativ och lugn lycka i det enkla som ger livet mening. Ett lagom asketiskt liv där den långsiktiga njutningen, som i frånvaron av smärta, är målet. Epikuréerna menade att det är viktigt att fokusera på här och nu eftersom livet är det enda vi har: ”Döden är intet och därför inget vi bör tänka på.” Jag kommer att återkomma till synen på döden och livet – och varför epikuréerna har fel. Scranton menar dock att vi måste erkänna förlusten, lidandet och den sorg som den här världen erbjuder för att kunna gå vidare och hitta det som är viktigt.
I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Johnstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen, om att det kan vara fruktbart att se sig själv som en hjälte i en berättelse. Alla bra berättelser innehåller motgångar och någon form av mål som hjälten ska uppnå. Att vi, när det blir tufft, lyfter blicken från oss själva och ser oss som en del av en berättelse. ”Vilken berättelse lever du i?” är den första frågan det kan vara intressant att ställa sig. Grundtesen i boken handlar om att först identifiera vad du hoppas på och att sedan ta steg i den riktningen. Du kanske inte kommer fram, men du är en del i en större berättelse som kanske kan hitta fram en dag. Alla bra berättelser innehåller motgångar som på något sätt övervinns – så även de som finns i din berättelse. De kanske inte övervinns idag, kanske inte imorgon, men någon dag. Det är också ett sätt att skapa mening med tillvaron att se att det finns något att lära sig av de positiva och negativa händelser du drabbas av.
Hopp kan också vara något som gör att vi inte agerar. Att vi kanske lutar oss mot världsbilder som inte erkänner hur illa det faktiskt kan gå. Det finns element av förnekelse i det passiva hoppet. Vi vet att även om vi helt skulle sluta med alla koldioxidutsläpp imorgon skulle temperaturen stiga. Hur mycket är svårt att beräkna. Att temperaturen i haven har stigit ger ökad uppvärmning, och minskade ismassor leder också till att temperaturen kommer att fortsätta höjas. Så det finns anledning att lära sig både att släppa taget om hoppet och att kunna hoppas. Att känna hopp och förtvivlan.
Hopp handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att allt ska bli bättre. Det kallas ibland skämtsamt för hopium (hopp + opium) och jag ser det som en form av förnekelse. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit har en bra definition:
”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.”
Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp. För att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. En snuttefilt indränkt i drömmen om framstegen som lugnande medel så du kan återgå till ditt vanliga liv.
I Another end of the world is possible diskuterar Servigne, Stevens och Chapelle optimistiska och pessimistiska synsätt. De delar upp optimister och pessimister i två kategorier, plus och minus. Optimister plus tänker sig att allt kommer att bli bättre men förstår att det inte sker av sig självt, de kan se orosmolnen och agera efter dem. Optimister minus däremot tänker sig att allt kommer att bli bättre och vill inte höra något om att saker riskerar att bli dåliga. De slår ofta dövörat till när det kommer till negativa nyheter av olika slag. Den här typen av optimism är den som Barbara Ehrenreich beskriver i boken Gilla läget och bygger på att hon vid sin cancerdiagnos fick tipset att se det som en gåva och att tänka positivt. Att uppmanas bli glad över en hemsk händelse är såklart förkastligt, och särskilt när det byggs en industri runt det som Ehrenreich beskriver. Pessimister plus tänker att det inte kommer att gå bra. Framtiden är mörk, men de gör förberedelser för att smällen ska bli så mjuk som möjligt. Och slutligen pessimister minus som kapitulerar inför de negativa bilderna och ger upp. I värsta fall lyckas de få med sig andra ned i träsket som suger ur deras handlingskraft. Båda pluspolerna har det gemensamt att de faktiskt känner att de behöver agera för att något ska bli bättre samtidigt som de inte kapitulerar för hoten som finns. De förnekar sällan.
Det är vid pluspolerna vi kan samlas för att hitta handlingsmöjligheter. Hos de värsta katastrofmånglarna finns det inget utrymme för handling. Allt är ändå kört. Begreppet doomscrolling beskriver det bra. Att sitta framför skärmen och läsa om olika hot, eller om hur världen kan gå åt helvete på alla möjliga sätt. Att tackla de hemska nyheterna i sin ensamhet framför skärmen är som att hoppa på tåget med slutstation isolation och depression. (Fotnot 41) Samtidigt är att föra in lite hopp för hoppets skull lätt att genomskåda för de allra flesta. Servigne, Stevens och Chapelle skriver: ”En kollapsolog ser inte glaset som halvtomt eller halvfullt; han ser det som helt fullt: hälften vatten och hälften luft… och med mängder av sprickor”. Det är dags att se sig om efter ett nytt glas.
Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright argumenterar för attityden ”provokativ pessimism”. I sin utvecklingskritiska Myten om framsteget beskriver von Wright hur han fått kritik för att pessimismen skapar oro och handlingsförlamning. Men den handlingsförlamningen är inget i jämförelse med tanken på att ”… mera forskning, ny teknik och marknadskrafternas fria spel ändå till slut ska ställa allting tillrätta”. Det är en ”vanmaktens optimism” som de styrande försöker söva människor med. von Wright är intressant eftersom han är en förhållandevis tidig kritiker av utvecklingen som bara var i sin linda under 1980-talet då hans mest utvecklingskritiska böcker kom ut. Teknikoptimismen placerar hoppet bortom oss själva, det ligger i något annat som vi själva inte har makt att påverka. Det gör att hoppet också blir passivt. Det är inte du eller jag som kan lösa något. Och när vi förlorar agens och handlingskraft tror jag vi tappar en del av oss som människor. Det är samma sak när vi hoppas att politiker ska göra något och inte tar tag i det själva. Att klaga på fel utan att vara en del av lösningen.
En av de viktigaste mentala förberedelserna är att utveckla det hopp som Rebecca Solnit beskriver. Genom att göra det vi tror och hoppas på blir vi starkare, för vi vet att vi inte är de som sitter och väntar eller de som bara tycker utan att agera. Vi vill inte vara de som bara doomscrollar och låter oss överväldigas av hur hopplöst allt är. När avståndet mellan det vi tycker och hur vi vill ha det minskar får vi bättre förutsättningar att vara de vi vill vara. Personerna som gör något i den långa berättelsen om förändring. Att agera för det vi tycker är viktigt är också en form av riktning framåt. Dessutom mår vi bra av att göra saker tillsammans med andra, visar all tänkbar forskning av välmående. Organisering är en viktig del av att må bra. Scranton har poänger i det han säger om att ge upp, men han missar en väsentlig poäng. Att framtiden inte är binär. Det är inte antingen som vanligt eller helt kört. Att det spelar roll om det blir två, tre eller fem graders uppvärmning om 50 år. Det spelar stor roll för mina barn och för mina eventuella barnbarn. Det spelar roll för de miljarder människor som redan lever på gränsen.
Du måste ställa dig frågan: Vem vill jag vara när krisen kommer? Och som en hjälte i en berättelse hoppas jag att du vill vara den som gör nytta. Återigen: Hope to do some good, no matter how fucked up you are. Du kan vara den som hjälper andra och ser till att människor mår bättre eller i alla fall inte dör. För att kunna vara den personen underlättar det om du har dina behov tillgodosedda. Att du har en plan för mat, vatten etc. så du kan försöka vara med och lösa problemen för dem som inte haft möjlighet att lösa dem i förväg. På flygplan instrueras vi i att när syrgasmaskerna trillar ned från taket först sätta på oss den egna masken och sedan hjälpa andra (särskilt barn i de fallen). Det är lite samma princip som gäller vid kriser. Om du själv känner dig trygg, har du större möjligheter att vara den du vill vara. Att kunna göra det du vill göra. Finns det hopp? Det beror på hur vi ser på hopp. Är det kört? ”Only a Sith deals in absolutes.”
Ordfront förlag 2022
Fotnoter
41. Rutger Bregman argumenterar i boken I grunden god – En optimistisk historia om människans natur till och med för att just nyheterna är skadliga för oss eftersom de föder ”vanföreställningar om risker, rädsla, negativa känslor, inlärd hjälplöshet, fientlighet gentemot andra och avtrubbning”.
