• Luka Vestergaards debattartikel den 16 juli
• Carl Ståhles replik den 18 juli
• Luka Vestergaards replik den 21 juli

Vestergaard och Klimatalliansen (KA) fortsätter att argumentera för att splittra klimatrörelsen istället för att utöka och förstärka den. De tror att bara de ersätter det mest progressiva klimatpartiet, Miljöpartiet (MP), så kommer allt att förändras men det blir i bästa fall bara ”business as usual”. I värsta fall får vi inget klimatparti i riksdagen den ödesdigra mandatperioden 2022–2026 och uppemot 8 procent av klimatrösterna går till spillo. Fossillobbyn jublar!

Utomparlamentarisk aktivism är en viktig del av demokratin. Att den finns, att människor vill och kan välja det verktyget är delvis ett bevis på en fungerande demokrati. Jag har stor respekt och beundran för dem som är modiga nog att ta risker med sin egen kropp för att uppmärksamma problem i vårt samhälle. Men aktivism är just bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, skapa opinion för ett problem och inte ett sätt att lösa det. Aktivistens roll är inte att göra revolution och ersätta makthavarna utan att försöka påverka dem att fatta andra beslut. Jag tror egentligen att aktivisten inte vill göra annat än att fortsätta sitt vanliga liv utan att känna sig hotad till livet av samhället.

Fördelen med att som aktivist driva en specifik fråga och kommunikativt förenkla den i slagord såsom ”skarpare åtgärder måste till” eller ”inte fyra år till med blablabla” är att alla kan hålla med. Jag håller också med om dessa slagord. Jag är också livrädd för de effekter som vårt ohållbara leverne har skapat. Livrädd för de konflikter, den misär, den massdöd som kommer av klimatförändringarna. Förbannad över att våra makthavare inte gör sitt yttersta för att minska effekterna av klimatkrisen. Men jag har valt att agera för klimatet inom ramen för det demokratiskt valda parlamentet. Jag har valt att vara mottagare av klimataktivisternas slagord och budskap och göra politik av dem. Jag har valt att räkna på och stå bakom Miljöpartiets klimatfärdplan för Sverige och att komma med lösningar för att det inte ska bli ”fyra år till med blablabla”.

Det är här problemet med KA:s retorik uppstår, när de kommunicerar som aktivister och samtidigt har bildat ett parti som gör anspråk på att komma med lösningarna. Men avsaknaden av lösningar är total, för de har inte förstått omfattningen av det arbete som krävs. Att komma med lösningar, förhandla till sig majoriteter, att ibland göra kompromisser för att sedan genomföra dem, har Vestergaard ingen förståelse för eller kunskap i. Att bara skrika ut slagord om att andra ska göra bättre ifrån sig eller att andra gör fel skapar inga majoriteter i riksdagen.

Det är svårt att förstå sin roll i den parlamentariska demokratin när man kommer från en utomparlamentarisk rörelse som klimataktivist. När Vestergaard argumenterar med frustration om att MP inte behövs är det uppenbart att det istället behövs både fler miljöpartister och fler som lyssnar på aktivisterna samt tar in deras budskap i förhandlingsrummen. Det är alltså inte MP de bör ersätta utan alla andra som är valda på ”fossila” mandat, som inte lyssnar på aktivisterna, som inte har politik för klimatet, som inte är intresserad av annat än ”business as usual”.

Jag respekterar Klimatalliansens vilja att bidra med något annat, att försöka samla en tvärpolitisk bredd med hopp om att göra skillnad. Men om det är skillnad i klimatpolitiken och att kunna agera snabbt i klimatkrisen som är målet, så skjuter tyvärr Vestergaard och Klimatalliansen hela klimatrörelsen i foten. I värsta fall skjuter de Sveriges möjligheter att klara vår del av Parisavtalet, helt i sank.