Glöd · Ledare

Nu finns ett COP15-avtal – dags att leva upp till det

Till slut kom parterna överens om ett avtal på COP15. Det har sammanfattats i vad som kallas 30 x 30 – 30 procent av världens yta ska skyddas till 2030. Länge verkade det som om parterna hade svårt att komma överens, men under helgen verkar diskussionerna ha varit mer produktiva och nu finns alltså ett avtal klart.

Det verkar dock inte som att det funnits mycket utrymme att motsätta sig den slutgiltiga versionen av avtalet: Mötets ordförande Huang Runqiu tycks ha varit väldigt snabb med att slå klubban i bordet och förklara avtalet som överenskommet – bland annat har Uganda och Kamerun protesterat mot hur det hela gick till där på slutet.

Vad det får för effekter återstår att se, men bara det faktum att avtalet finns måste ändå ses som ett steg i rätt riktning. Nu återstår att se om det är ett tillräckligt stort steg, om det manar till handling i tillräckligt stor utsträckning, om urfolk kommer respekteras i den utsträckning det pratats om – och hur, samt var och vem som avgör vilka faktiska geografiska delar det är som ska skyddas.

2030 är nu bara sju år bort. COP15 var det femtonde mötet sedan konventionen om biologisk mångfald skapades år 1992. Det är trettio år sedan. Det tog alltså mänsklighetens ledare trettio år att ta sig fram till måndagens avtal. Som ska leda till enorma förändringar på sju år. För enorma förändringar måste till om det som står i avtalet ska uppnås, och det snabbt. Vi måste göra om stora delar av vårt sätt att leva av och bruka jorden i dag för att kunna bromsa utrotning av arter och i förlängningen arbeta för en ökad och bevarad biologisk mångfald. Världsledarna måste våga satsa oerhört stora summor pengar, och jordens befolkning behöver anpassa sig till ett förändrat jordbruk och en radikalt förändrad syn på mat och vatten.

För att sätta magnituden av de förändringar som måste till i perspektiv kan man kolla på statistiken: I dag är cirka 17 procent av jordens landområden och 8 procent av havsområdena skyddade. På sju år ska vi alltså få till en knapp fördubbling av skyddade landområden och skydda nästan fyra gånger så mycket av havsområdena som i dag. Det är ambitiöst, för att uttrycka sig milt. Men ambitionen är välkommen – utan ambition har vi inget annat än samma gamla vanliga. Och samma gamla vanliga måste onekligen bytas ut snarast.

För Sveriges del kommer vår signatur på det här avtalet framför allt spela roll för vårt skogsbruk, vars nuvarande metoder utgör ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Det ska till stora förändringar i skogsbruket för att vi ska kunna uppnå vår del av avtalet. Men vad vår nya regering ska göra på den fronten svarar miljöminister Romina Pourmokhtari svävande på i en intervju i DN. Skogsbruket och dess effekter är en känslig fråga. Men kanske är det bra för miljöministern att hon inte lovar alltför mycket, eftersom den regering hon sitter i kraftigt minskat anslagen för att skydda värdefull natur och för att bevara redan skyddade områden. Det kommer bli en stor utmaning för Sverige att leva upp till COP15-avtalet på hemmaplan. 

Med det sagt är det trots allt bättre med ett avtal än ingenting. Det är stora förändringar på kort tid som måste till för att det ska ske en förbättring, och hellre då att vi siktar för högt och kommer en bit på vägen än att vi ger upp innan vi ens börjat. De närmare 200 länder som till slut accepterat avtalet har något att förhålla sig till, något att arbeta utifrån och en gemenskap och ett sammanhang som i bästa fall kan både stötta och hålla parterna ansvariga. Det borde räcka till en påbörjad förändring, som förhoppningsvis kan få ordentlig fart så snart mänskligheten börjat vänja sig vid den.

Hemstickade julklappar.

Donald Trump.