På mina år här i Hälsingland har jag i underbar försommargrönska konstaterat att det finns en omättad nyansrikedom av grönt. Ingen ska göra anspråk på att veta vad som är det riktigt gröna. Men det måtte finnas en hejd på vad som kan kallas grönt! Det gäller väl också i politiken.
Några fundamentala egenskaper hos det gröna vill jag stipulera: Fred genom fred och inte genom kapprustning. Neutralitet är ett fundament. Kärnkraft kan inte bli grönt. Kärnvapen absolut inte att tänka på. Jämställdhet, social och ekonomisk jämlikhet – på solidarisk grund. Naturens balans en förutsättning. Måttfullt brukande av naturens resurser liksom en rimlig fördelning av dem bland hela världens folk. Hög grad av personlig frihet som inte innebär en frihet för kapitalet eller kapitalismen.
Nu har Putin visat att världshistorien tyvärr inte har tagit helt nya vägar. Saker är som de tyvärr alltid varit förr. Orimliga konflikthärdar har vi haft genom historien liksom i nutid. Syrien, det forna Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Kashmir, Myanmar, Palestina. Historiskt har krig, diktaturer och förtryck fortsatt att avlösa varandra.
Trots det eller just därför har den gröna ideologin kommit fram till en i grunden konfliktförebyggande hållning. Vi ska inte samarbeta med krigsorganisationer som Nato, inte rusta militärt för att värna fred och inte gå in i väpnade konflikter. Vi behövde inte ens vara gröna för att ta avstånd ifrån kärnvapen, någonting så i grunden ont och orimligt.
Är en sådan hållning naiv eller vis? Det kan ju diskuteras i det oändliga. Men min fråga gäller: är fredsfilosofin en förutsättning för ett grönt tänkande? Det vill jag påstå.
Jag är född i en diktatur, jag vet hur förfärlig ett krig kan vara om än bara genom hörsägen, jag vet att folk kan bli fruktansvärt arga, enormt rädda, orimligt hatiska och även de som tror sig vara ideologiska kan hamna i likartade destruktiva känslor, säkerligen även jag.
I affekt ändrar många åsikter, i krig är det svårare att vara pacifist eller neutral. Det är inte konstigt om människor ändrar sig. Det är inte ens klandervärt. Var och än får ta eget ansvar för sina tankar och känslor. Men det är inte rimligt att färga de nya åsikterna i de tidigare färgerna. Vill en sända vapen, upprusta i accelererande grad, ansluta sig till en allians som bygger på kärnvapen, får en väl vara ärlig nog med att inse att en inte längre är grön.
Detta måtte väl gälla såväl individer som partier. Ordet grönt handlar inte bara om miljö. Det är ett tankesätt som har sin egen logik och rationalitet, sin egen känsla. Det må vara naivt men det är dock byggd på årtusendens upplevelser. Jag vill peka på att gröna politiker har råkat ut för Stockholmssyndromet genom att ihärdigt lyssna på motståndarnas skräckscenarier. De riskerar att kidnappa den gröna ideologin till en med helt andra färger.
Jag vill in i det längsta värna en ideologi som bygger på tanken ”Make love – not war” och är tacksam för att jag inte utsätts för Putins terror. Jag paxar det gröna – tack!
För den präst som låter kyrkklockorna lägga sig i.
För den massiva krigspropagandan kopplad till Putins vansinne.
