I Säve utanför Göteborg, där det tidigare låg en flygplats, håller nu en fabrik för elflygplan på att byggas. Bolaget Heart Aerospace som står bakom satsningen meddelar att det kommer leda till 1 000 nya jobb och att de första flighterna med de nya planen ska kunna ske redan år 2028. Näringslivet och politikerna jublar. Nu kan vi både rädda klimatet och ge en massa människor sysselsättning! Win–win – eller?

”Sverige är ursprungslandet för flygskammen och antiflygrörelsen. Men med Northern runway ska vi göra resande med elflyg verkligt och bevara möjligheten att flyga för kommande generationer”, säger Anders Forslund, en av bolagets grundare. Ambitionen är alltså att vi ska kunna fortsätta resa kors och tvärs precis som förut. 

Samtidigt kan väl ingen ha missat att det råder elkris i Europa. I Sverige har vi visserligen, än så länge, ingen egentlig brist på el men vår koppling till den europeiska elmarknaden gör ändå att priserna drivs upp. Ser man ur ett europeiskt, eller till och med globalt, perspektiv så är det tydligt att de förnyelsebara energikällorna – sol, vind och vatten – fortfarande bara står för en liten del av elproduktionen (2021 motsvarade de en dryg fjärdedel av den totala elproduktionen, samtidigt som kol, olja och gas stod för över 60 procent). Samtidigt förväntas elbehovet öka enormt de närmaste åren.

Det är ju nämligen inte bara flygplanen utan också bilar och andra transporter som ska gå på el, samtidigt blir vi mer och mer digitaliserade vilket förstås också ökar elkonsumtionen. Man behöver inte vara energiprofessor för att inse att det kommer bli svårt att få elen att räcka till allt. I synnerhet inte om vi samtidigt ska se till att avveckla all kärnkraft (vilket vi bör, eftersom det är en både dyr, osäker och farlig energikälla). 

Elflygplan, om de blir verkliga, kanske kan vara bra i vissa fall. Men viktigast av allt är att vi inser att vi inte kan fortsätta att resa, konsumera och slösa med el som vi har gjort tidigare. I både politik och media framställs det ofta som att klimatkrisen bara handlar om att vi ska ställa om från en energisektor till en annan, och att vi sedan kan fortsätta att leva våra liv precis som innan. Men i själva verket är det ju så att lika väl som vi behöver ställa om så behöver vi också ställa in.

Vi behöver resa mindre, köpa mindre – ja överhuvudtaget göra mindre av det mesta. Vilket mycket väl kan vara positivt. Ett av de stora hälsoproblemen i dag är ju nämligen stressrelaterade sjukdomar, och överallt vittnar folk om hur de har svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Att bara ta det lite lugnare skulle kunna få fantastiska effekter på vårt välmående.

Det är nog många som har insett detta men som inte gärna pratar högt om det. Minskad produktion, konsumtion och resande ses nämligen som ett hot mot hela den tillväxtbaserade ekonomin som vår kapitalistiska värld kretsar kring. Men likväl är det nödvändigt, både för vår egen och för planetens hälsa.

Precis som evig tillväxt inte är möjlig i en värld med ändliga resurser så finns det inte heller en chans att den förnybara elen ska kunna täcka ett ständigt ökande elbehov. Det är dags att inse detta nu och istället för att bara prata om utveckling även prata om avveckling.

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.

I Sverige finns 12 gruvor i drift där metaller bryts. Några av gruvorna är av gammalt datum medan andra tagits i bruk rätt nyligen. Ansökningar om och planer på att öppna nya gruvor finns i Sverige och i andra länder runt om i världen. Fyndigheter av jordartsmetaller är eftertraktade eftersom sådana metaller behövs i till exempel elbilar och vindkraftverk. I bland annat Norge talas det om möjligheten att starta gruvor på havets botten.

Två saker har alla gruvor gemensamt oavsett var de är belägna: Gruvdrift är alltid miljöfarlig verksamhet och förr eller senare tar malmen i varenda en slut, som den gjorde i Falu koppargruva. Malmtillgången liksom jorden i övrigt är som bekant ändlig.

Det är dags att besinna att alla ändliga råvaror, dit malm malm hör, kommer att ta slut. Ju mer tillväxt desto snabbare blir de förbrukade. I stället för att i jakten efter nya metallfyndigheter ständigt minska utrymmet för Jordens flora och fauna genom att öppna nya gruvor, är det hög tid att byta tillväxt mot nerväxt.

Vad är svenska värderingar och traditioner? Det sprids just nu en bild i sociala medier där det står ”Slå vakt om svenska traditioner: Generell välfärd, Mångfald, Folkbildning, Kollektivavtal, Fri kultur” inramat av ett hjärta. 

Poängen är givetvis att signalera att det finns andra saker som kan ses som typiskt svenskt än det SD gärna talar om (som luciafirande, köttbullar och rätten att säga n-ordet). Samt att just det som SD och Tidölaget vill skära ner på, som folkbildningen och den fria kulturen, också kan ses som typiskt svenska, och det måste ju göra SD till ett svenskfientligt parti?

Men det är ändå något som skaver lite med den där bilden. Är verkligen ”mångfald” något typiskt svenskt? Låt gå för kollektivavtalsmodellen, men folkbildning och och fri kultur finns ju trots allt i många andra länder också. Även om man lyfter fram de delarna som är bra i Sverige så blir det som att man slår sig för bröstet på ett sätt som riskerar att i sig bidra till den nationalism som vi tyvärr ser alldeles för mycket av i dessa tider. Och det där med att skryta förresten – är inte det ganska osvenskt?