Ida och Ellis guidas runt i Kio tillsammans med de två ministrarna på studiebesök. De har hamnat i Kio lite mer oförberedda än tanken var, men Harriet sitter i ett träd och spanar efter Frank och ingen sitter i sjön i alla fall.
Harriet kom kanande nerför bokens släta stam och damp ner vid deras fötter.
– Här är jag! sa hon. Och där borta är Frank. Vi ses vid Ögat sen!
Och så travade hon iväg på den smala stigen i det höga, rasslande gräset.
– Wow, sa Ida. Visste du att hon kunde klättra så där?
– Vad menade hon med Ögat? sa Ellis.
Ida skulle svara, men guiden Rafael hade tystnat och stod och såg på dem, demonstrativt, för att de skulle sluta prata. Sen började han tala om postantropocen igen. Arter som inte fanns längre, eller som fanns där de inte borde finnas. Växter som inte kunde föröka sig, insekter som inte längre fanns och fåglar som inte längre kunde äta upp dem. Torkan, bränderna och stormarna.
– Kom, vi går hitåt, sa Rafael.
Viskande förklarade Ida för Ellis vad Ögat var medan Rafael berättade vidare om hur mänskligheten kört slut på planeten och bestämt sig för att dra vidare. Xpan-systemet var ett slags väntrum, sa han. Successivt skulle städerna bli oberoende av produktionsområdena, men ingen hade ännu lyckats. De grupper som satts i omlopp var marginella delar av befolkningen.
De undrade en del om det. Hade Xpan-systemet misslyckats? Fanns det kvar någon annanstans? Och fick de fortfarande matvaror från de där produktionsområdena? Rafael visste inte hur det var med Xpan-systemet. Det påstods vara utslaget norr om en plats som kallades Nordan. Men han visste så mycket som att eftersom den nedre infran inte gick längre kom det inga leveranser. I princip. Det pågick arbete med att organisera nya i mindre skala, men de var oroliga inför hösten. Kanske, sa han, kunde den anakrona tekniken vara till hjälp?
Sen verkade det vara dags att runda av, de hade gått ett halvt varv runt Kio, det var skog här och fält där, och var vägarna en gång hade gått kunde man inte längre se. Rafael frågade om de ville se avfallshanteringen också, den var mycket betydelsefull för staden men kanske inte så spännande.
– De värmer stan med skit som jäser, och sen gör de gödsel av det. Jag har sett det. Det är skitbra och luktar därefter. Thomas hade älskat det, sa Ida.
– Om jag ska bygga något liknande nån gång lovar jag att kolla in Kios avfallshantering. Men just nu vill jag hellre kolla in stan, sa Ellis.
Det var som vanligt bara att gå in. Porten var uppställd och ljuset där inne var starkare än Ida mindes det. Så klart, det var sommar nu. Solen bröt igenom glaskupolen och strilade ner genom klängväxterna som sträckte sig mot taket. Det blev ett skiftande ljus, som i skuggan av ett träd. I Fontänparken låg någon och läste, någon gjorde yogaövningar och några barn hade picknick. Och där kom en ung kvinna med bara fötter, i shorts och en bandtröja som Ida eventuellt kände igen om det inte hade varit omöjligt, och vinkade till dem. Åh, det var Freddy!
– Ida! Ni kom! Var har ni Nisse? Säg inte att ni lämnade honom hemma för att rädda honom från mig?
– Han är inte med, men det … tja, det blev så. Vi skulle inte hit, vi skulle till Oasen, bara en kort sväng. Men Ante ändrade sig och tyckte det var bättre och enklare att hamna i en annan dimension istället. Så
Freddy himlade med ögonen. Ida sa att de hade velat ut från stan snabbt på grund av krigshot och smittsamma sjukdomar, och då hade Ante tyckt att de kunde slå två flugor i en smäll. Man kunde ha invändningar, men hur som helst var inte Nisse med, och hur de skulle ordna det där i framtiden … Ida hoppades att de skulle klara det. Men hon hade inga förslag om hur.
I vilket fall som helst svalde Freddy besvikelsen. De två ministrarna var redan på biblioteket, Linus fotade handskrifter med mobilen och sa att han aldrig hade sett något liknande och Penny bläddrade i en bok som hon verkade ha valt helt slumpmässigt. Freddy sa några ord till en bibliotekarie som närmade sig och som släppte in dem i ett grupprum och tände en apparat på väggen. En virtu, som bara användes vid särskilda tillfällen, sa hon.
Sen kom Max hoppande på kryckor och hälsade dem välkomna. Det verkade på en gång fullkomligt självklart att det var han som var historieexperten.
– Så, kom in och sätt er. Jaså, Hanne har virtun på i dag, vi får väl se. Så ni två är ministrar. Ida har jag träffat förr och du där med roliga frisyren …
Han talade fortfarande bred småländska, raka vägen från Taberg. Bred och entusiastisk.
– Ellis, sa Ellis. Idas son.
Max tände lampan i rummet, som saknade fönster, och ställde sig i ena änden av bordet där de hade satt sig.
– Mina vänner, sa han. Så ni vill veta vad som har hänt mellan er tid och vår. Hur vi kom hit. Är Nisse inte med? Vad synd, han hade kunnat få svar på några av sina frågor om Xpan-projektet och demokratin. Han ställer bra frågor, Nisse. Men ni vet ju att det var mycket som blev ödelagt i väldigt stora delar av världen. Samhället rasade samman, det var bara små grupper som samverkade, ja, som utanföringarna i dag kan man säga. Men det fanns också en längtan efter ordning och reda och samarbete. Så Himmelska friden sålde helt enkelt in idén att det där var deras grej. Vilket det naturligtvis inte var.
Linus sa att han hade uppfattat det som att Himmelska fridens samhälle hade varit allt annat än demokratiskt, men att det kanske berodde på …
– Det beror inte på, sa Max på sin bredaste småländska. Det beror inte på. Himmelska friden satte en medhjälpare på att läsa in sig på demokratins historia för att kunna få in det rätta snacket. Det skulle bli en obruten linje där demokratins yttre kanske skulle förändras, men kärnan skulle leva kvar och folkviljan skulle styra. Fast tolkad genom Himmelska friden då, alltså.
– Hur länge sen är det är? undrade Penny. Hundra år sen? Tvåhundra?
– Det började inte så långt efter er tid. Det var enorma konflikter i världen, vissa säger att det var överbefolkat och andra säger det att man kunde ha klarat den befolkningen om mat och resurser hade fördelats rättvist och framför allt om inte alla hade varit så jäkla fega med klimatet. Det hade inte behövt bli som det blev. Men nu flydde folk i miljoner och de rika länderna skickade flyktingarna på varann. Så det var hundratals miljoner som levde i läger eller flöt runt på flottar och inte fick gå iland nånstans. Ni får nästan ta och ta tag i det här när ni kommer hem igen, för det blev sån hård kamp om de landområden som ännu kunde föda en befolkning …
– När var kärnvapenkriget då? frågade Ida.
– 2025 bombade Nordkorea Japan och Sydkorea, sen var det stora europeiska kriget 2027–2050. Vid det laget fanns det … började Max.
– Vi måste hem, sa Penny, alldeles blek. Vi måste hem nu och se vad vi kan göra.
