Ohörsam mot ett dödligt system

I grunden är aktivismen något väldigt simpelt, intuitivt. Saker är helt ur led i världen. Vi vet om det. Vi måste agera. Därför gör jag det. Hur kan det egentligen behövas mer än så? De här grundstenarna ligger murade djupt i mig och har såvitt jag minns nog alltid gjort det.

Ett barns magkänsla

Jag tror att det började med en magkänsla för länge, länge sedan.

Jag drar mig till minnes en film vi fick se i lågstadiet som visade hur framtidens människor kom tillbaka till nuet, till de vårdslösa nutidsmänniskor som saknade respekt för naturen och inte såg konsekvenserna av sina handlingar. Tidsresenärerna visade i en framtidsdystopi vad följderna hade blivit. Där fick barnen inte lördagsgodis, i stället fick de lyxen att ur en andningsmask ta några exklusiva, dyrbara andetag av frisk luft. Utanför fönstret i bakgrunden låg avgasdimman tjock över gatorna.

Så fick vi lågstadieungar, med pedagogiken från 90-talet, skrämmas till att avsky utsläpp och giftig färg. Vi fick inse att vi inte kunde lita på att vuxenvärlden hade läget under kontroll.

Efter det gick jag hem och började skriva på en egen tidning som skulle heta STOPP! med undertiteln Det gäller ju miljön. Planen var att ställa mig på torget hemma i Akalla och dela ut den till alla. Alla, alla, alla. Jag tänkte att om de bara visste och förstod, så skulle det ju kunna lösa sig. Ingen kunde väl ignorera det då?

I dag vet jag mycket väl att det inte räcker med att bara veta.
Men det började med en magkänsla. En intuitiv känsla hos ett barn. Det behövdes inte mer fakta än vad en åttaåring kunde ta in för att förstå att det var dags att ge sig ut på gatorna.

Sedan dess har jag lärt mig att ingen ensam individs ansträngningar någonsin kan lösa problemet. Vi måste agera kollektivt. Därför har jag gjort valet att vara klimaträttviseaktivist och använda fredlig civil olydnad för att göra motstånd mot ett dysfunktionellt samhällssystem. Det är mitt val, det är min rättighet och det är min skyldighet.

Civil olydnad är nödvändigt

Det politiska och ekonomiska system vi lever i är inte utformat för långsiktig hållbarhet, oavsett vilken definition av ordet vi använder. Tvärtom. Den kapitalistiska tillväxten som inte respekterar några planetära gränser. Den västerländska välfärden som från början till slut bygger på andras armod. Den hänsynslösa förskjutningen av ekologisk belastning mellan länder med och utan maktposition i världssystemet. Det är redan ett haveri som utspelar sig i realtid runtomkring oss.

Skillnaden från den film som väckte mitt agerande när jag var åtta, är att detta inte är en dystopi. Detta är verkligheten. Den odiskutabla verkligheten.

I det här läget är det enda moraliskt försvarbara att vägra delta i det systemet. Oavsett om juridiken vill stå oberoende av moralfrågor, är tillämpningarna av lagen starkt färgade av underliggande värderingar kring vad som räknas som viktigt i samhället. Vad prioriterar vi högst? Kortsiktig trogenhet mot det misslyckade, dödsdömda systemet och illusioner om vad som är framgång och utveckling? Eller ansvarstagande och en långsiktig rörelse mot ett samhälle som är hållbart på riktigt?

Vi kan inte hålla oss inom ramarna som samhället satt upp, när samhället i sig sätter oss alla under direkt hot. När jag säger vi, inkluderar jag er här i rätten, för jag vågar mig på att hävda att ni har tillgång till precis samma kunskap som jag. Vi vet att hela samhället måste förändras i grunden om det ska kunna fortleva i någon form.

Vårt val står mellan omställning och kollaps. Men omställningen kommer aldrig ske om vi bara använder de verktyg som tillhandahålls av samma samhällssystem som vi gör uppror mot. Därför är fredlig civil olydnad en nödvändighet.

Samtidigt som det är självklart för mig kan jag inte undkomma känslan av hur skevt det är att vi sitter i den här rättssalen. 

Det är inte vi som borde sitta här. Företag och politiska ledare får fortsätta med verksamheter som bokstavligen utrotar livet på jorden, medan vi som slår larm om det ställs inför rätta. Vi kallar ibland politiker passiva, men den benämningen är alldeles för generös när sanningen är att de i allra högsta grad aktivt driver på krisen. Det är inte ignorans. Det är ett svek och borde med all rimlighet vara brottsligt.

De lagar som åberopas för att åtala oss klimataktivister i den här rättegången förmodar jag är avsedda att upprätthålla ordning i samhället. Som medborgare förväntas vi samarbeta för att samhället ska vara tryggt och stabilt genom att följa ordningsmakten och lagen. Men vad som räknas som trygghet och stabilitet är kortsiktigt, avgränsat och inte verklighetsförankrat. Vad den otrygghet och instabilitet som globalt höjd temperatur, rovdrift på naturen som vi är mer beroende av än vi verkar vilja erkänna och ett reellt hot om en plågsam framtid innebär, räknas inte in.

Vems trygghet är det som ska upprätthållas? Vilken framtid är det rättssystemet är mån om att säkra? Vilken samhällsutveckling gynnas av den verksamhet som pågår i den här salen?

Visst är jag ohörsam

Ohörsamhet mot ordningsmakten kallas det jag är åtalad för. Javisst är det ohörsamhet. Men inte i första hand mot ordningsmakten.

Jag vill säga att jag står här i rätten för ohörsamhet mot systemet. Jag är anklagad för ohörsamhet mot det system som skapat den katastrof som dagligen skördar liv, som utplånar arter som hade samma rätt att vandra här som vi. Ett system som aldrig kommer kunna läka sig självt. Ohörsamhet mot ett dödligt system är min plikt.

Jag är åtalad för att jag valt att vägra lydnad under ett system som i praktiken är en tickande bomb. För att ekonomisk vinst värderas högre än livet självt och jag inte är beredd att stå och se på. För att gängse parlamentariska beslutsprocesser inte är och aldrig kommer vara kapabla att driva fram de förändringar som akut krävs. För att vi själva behöver vara den förändring vi vill se.

Ni har ett val

Jag har valt kampen, hur obekväm den än blir. Jag har valt att lita, inte bara på forskningen, utan på människors levda erfarenheter av hur illa det står till med vår krackelerande värld. Jag har valt att lita på verkligheten vi ser runt oss. Jag har gjort mitt val. Åtalad, för första gången. Och så länge det behövs förstår jag att det kommer bli fler gånger. Jag önskar att det inte hade behövts. Men jag är beredd på det. Så jag undrar nu: Vad är ni beredda att göra? Hur mycket fakta behövs för att ni ska komma till samma insikt som åttaåringen?

Jag vill påminna er om att ni också har ett val. Rättssystemet, som idag bidrar till att upprätthålla krisläget, kunde ha varit en kraft för att rädda oss om det funnits människor i er position som vore beredda att göra skillnad.
Ni väljer också vilken plats i historien ni vill ta. Ska ni vara de modiga och klarsynta som var med och förändrade systemet? Eller ska ni vara de som plikttroget försvarade systemet mer än er egen överlevnad? 

Ni har ett val. Det är klart att jag önskar att jag hade kunnat ägna min tid åt andra saker. Åt min konst, min musik, min familj, mina vänner. Det önskar jag verkligen. Det finns så mycket annat liv att leva.

Vi ses igen

Ändå är det en självklarhet. Detta är vad jag själv valt. Kampen är den moraliskt rätta platsen att vara på, som medborgare och medmänniska. Det är här jag måste vara och här jag räknar med att fortsätta vara de kommande decennierna. Aktivism är vad mitt liv är. Något annat vore verklighetsfrånvänt.

Förr eller senare kommer verkligheten komma ifatt även rättssystemet. Tills dess säger jag, vare sig jag vill det eller ej: På återseende.