Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I dagens avsnitt ger författaren tips på hur vi kan omfamna ovissheten som en del i uppbyggandet av vår psykologiska motståndskraft.
Information
I akuta krissituationer vill vi veta vad som händer. När vi inte får kunskap fyller vi i de pusselbitar som saknas med ”egen” information. Det leder till att rykten lätt sprids och eftersom dåliga eller oroväckande nyheter har en tendens att fastna i hjärnan är tillgången till konkret information viktig. I inledningen av coronapandemin kunde vi se hur den här bristen på information skapade en klyfta i Sverige. Jag fick känslan av att människor valde sida och sedan följde den linjen (som vi så ofta gör). Det var svårt att påpeka hur lite vi visste och att nästan alla åtgärder skulle kunna få negativa konsekvenser. Vi vet inte vad som hade hänt om hela Sverige stängt ned (om det ens skulle varit legalt möjligt att göra det), men vi vet vilka dödstal vi fick. Oavsett vilket som var den rätta vägen att gå belyser det hur vi i de akuta situationerna behöver försöka ta ett helikopterperspektiv och försöka se vad vi vet, och vad vi faktiskt inte vet. Värdera för- och nackdelar mot varandra. Vid ett strömavbrott vet vi sällan hur långvarigt det är. I bästa fall kan myndigheter eller energibolag ge en prognos, i de fallen är det lätt att leva med. Att utstå påfrestningar som är tidsbegränsade är betydligt lättare att hantera. Vi kan härda ut om vi tror att det kommer att bli som vanligt igen. Det har varit ett problem med informationen kring covid-19. Att myndigheterna inte kunnat ge klara besked (av förklarliga skäl) har gjort många upprörda. Och det kommer att vara ett allt större problem i antropocen.
När vi inte vet vad som händer är det lätt att bli rädd. En av de viktigaste sakerna vi kan göra är att inte sprida rykten vidare. Hur gärna vi än vill känna att vi vet mer eller känna oss viktiga för att vi kanske har en pusselbit till bilden måste vi försöka se den större bilden.
Att sprida rykten leder lätt till att sprida rädsla. Att ha tillgång till radio som inte går på el kan vara en bra idé. Har du bil så finns det möjlighet att använda radion i bilen. En radio som drivs på solceller eller med en vev finns för en ganska billig peng. Men alla behöver inte ha en egen sådan radio, egentligen räcker det om det finns i gemensamhetslokaler som kan finnas hos till exempel hyresgästföreningen eller i bostadsrättsföreningar. Varför inte lägga en motion om det till nästa årsmöte?
Trygghet och gemenskap
Att bli rädd och orolig vid kriser är en helt naturlig reaktion. Känslan kan till och med vara bra i ett akut läge. Men med tiden behöver vi känna trygghet för att kunna må bra. Trygghet bygger du framförallt med andra.
En aspekt som är viktig för att kunna hantera ovissheten och kunna vara trygg i ändrade förhållanden är psykologisk resiliens. Psykologisk resiliens är inget statiskt, utan färdigheter som kan tränas upp. På individnivå drabbas alla av motgångar och kriser. En viktig del i att hantera dessa på ett bra sätt är att kunna anpassa sig till yttre hot och händelser, det vill säga att kunna vända det negativa till en situation att lära sig av. Precis som i naturen där en stor artrikedom ger ett mer motståndskraftigt ekosystem, ger en bred arsenal av strategier för att hantera problem en större psykologisk resiliens. Både personlighetsdrag och miljö anses påverka människors motståndskraft. Ett av de viktigare fundamenten för psykologisk resiliens är socialt stöd, alltså att du inte upplever att du är ensam och isolerad utan har människor i din närhet som vill och kan hjälpa dig. En känsla jag tror de flesta känner igen. När du har det svårt så behöver du andra.
Victor Frankenstein gjorde tvärtom. Både när han skapade Monstret och när han försökte förgöra det tog han avstånd från andra människor. Han skapade distans vilket ledde till att han blev mindre mänsklig och mer målinriktad. Ensamheten är en viktig del i boken Frankenstein. Alla protagonisterna – Victor, Monstret och Robert Walton – belyser ensamheten på något sätt. Walton och Monstret söker vänner och gemenskap, Walton redan på de första sidorna i boken:
”Men jag har en önskning som jag hittills aldrig lyckats uppfylla, och som jag nu upplever som en svår olycka. Jag har ingen vän…”.
I slutet av boken när han plockat upp Frankenstein från de isiga vidderna ser han honom som en vän (det kan knappast ses som besvarad vänskap eftersom Victor är allt för upptagen av sin hämnd för att kunna hantera andra känslor). För Monstret är sökandet efter vänskap och gemenskap ett genomgående tema. Victors upptagenhet vid först sitt forskningsprojekt och sedan på att söka hämnd är sorgligt. Trots sina gränslösa kunskaper, sitt blixtrande intellekt, sin vältalighet och sin självkänsla saknar han redskap för att gå vidare i sin sorg.
Psykologisk resiliens involverar tankar, känslor och handlingar som kan läras och utvecklas hos alla människor. Vill du klara de kommande utmaningarna bättre finns det goda skäl att försöka utveckla de sidorna hos dig själv. Den amerikanska psykologföreningen (American Psychological Association) har tagit fram ett tiopunktsprogram för att utveckla psykologisk resiliens.
1. Ha goda relationer med nära familjemedlemmar, vänner och andra.
2. Undvik att se kriser och stressande situationer som outhärdliga problem.
3. Acceptera att vissa omständigheter inte går att påverka.
4. Sätt upp realistiska mål och arbeta för att uppnå dem.
5. Agera beslutsamt vid motgångar.
6. Sök efter utveckling och självkännedom i förluster och motgångar.
7. Bygg självförtroende.
8. Tänk långsiktigt och placera stressfyllda händelser i en större kontext.
9. Visualisera det du önskar samt fortsätt hoppas och förvänta dig att det ska hända.
10. Ta hand om sinne och kropp genom att träna regelbundet och var uppmärksam på dina behov och känslor.
Det finns också goda skäl att lära sig mer om Acceptance and Commitment Therapy (ACT). ACT är en beteendeterapeutisk modell vars mål är att hjälpa människor hitta ett annat förhållningssätt till tankar och känslor för att kunna ge en bättre och mer meningsfull tillvaro. Det handlar mindre om att ta bort problem och mer om att kunna hantera dem. Många problem, som kronisk smärta eller ångest, kanske inte kan försvinna, men det går att hitta strategier för att hantera problemen för att kunna leva ett bättre liv. För människan i antropocen innebär det att lära sig leva med ovisshet och en svunnen ”normalitet”. Vi kommer ha svårare att planera och förutse vad som händer och behöver förhålla oss till det. För det kommer på vissa sätt bli sämre rent materiellt. Så vi behöver hitta metoder för att kunna vara glada för det som går att vara glad över, och kämpa för att det ska bli bättre. Sörja och organisera. Det är en balansgång som inte är helt lätt. Att släppa de negativa känslorna samtidigt som du använder dem som energi för att försöka göra saker bättre. Att fokusera på det som faktiskt gåt att påverka.
I till exempel behandling av kronisk smärta är själva ordet acceptans svårt att använda på ett bra sätt. Att be någon acceptera en situation leder sällan till att något blir bättre – tvärtom kan det ses som hotfullt och signalera att det inte finns någon lösning på ett problem, vilket det är lätt att reagera starkt på. Men ACT är mer än så. Att acceptera en jobbig händelse görs inte en gång utan det är en lång process som måste göras om och om igen. Du behöver kunna leva med sorgen och vara i den, men samtidigt inte resignera utan försöka vara personen du vill vara. Istället för att leva smärt- eller symptomfritt, försök hitta sätt att leva meningsfullt – att hitta den riktning du vill gå mot men samtidigt betala priset för det. När det handlar om katastrofer kan vi inte göra något åt själva situationen vi hamnat i, den ligger bortom vår kontroll, men vi kan försöka göra det bästa vi klarar av. Det går såklart inte att jämföra komplexa politiska processer med smärta, eller att bara acceptera försämringar, men vi behöver acceptera att vi lämnat den förhållandevis stabila värld vi levt i. (Fotnot 40)
Visshet och ovisshet
Studenternas IP i Uppsala färdigställdes 1909. Senaste nybyggnationen gjorde den till en modern arena i betong och glas. Den ligger fint belägen vid den lummiga stadsparken vid Fyrisån i Uppsala. Otaliga matcher i bandy och fotboll har spelats sedan stadion invigdes. Jag är mest intresserad av fotboll (bandyn har jag inte förstått mig på) och har sedan 1999 gått på matcher regelbundet. När jag går på matcher spelar det egentligen inte så stor roll vilken division jag tittar på. Det är inte kvaliteten på fotbollen som är det avgörande. Många av de viktigaste och roligaste matcherna att gå på har varit i Division ett norra eller Superettan. Matcher som Sirius haft två eller tre mål bakåt, men lyckats hämta upp det. Matcher som vunnits med flera mål och aldrig blivit osäkra är inte lika kul att se på. Ok, den här parallellen kanske haltar, jag vet ju att mitt liv är som vanligt utanför arenan. Om det gäller allt jag ser som normalt i mitt liv är det svårare att omfamna osäkerheten. Men jag tror inte att vi har något val. Livet kommer att förändras, den värld vi haft är borta. Vad jag vill komma till är att det går att värdesätta ovissheten i det lilla.
Livet är ovisst. Det har det alltid varit i någon mån. Det är naturligt att vi gör saker fast vi inte är helt säkra på om det ska sluta bra. Det kan handla om graviditeter, att våga säga ”jag älskar dig” för första gången till en ny människa, men också om sjukdom, olyckor och död. Ovisshet är obehagligt, nagelbitande men kan vara ack så belönande, som den första tiden i en förälskelse. Men i och med att vi träder in i antropocen så kommer mycket av det vi är vana vid, det ”normala”, att förändras. Vår värld kommer att bli mer oberäknelig, och frågan är om vi inte själva också borde börja omfamna ovissheten i det större perspektivet. Det är att kasta sig ut i det ovissa (och klara det) som gör att vi mår bra och utvecklas. Att ta steget ut på tunn is gör att vi kan förändras om vi också litar på vår förmåga att klara utmaningen. Ovissheten tvingar oss också att vara i nuet på ett sätt som trygghet inte gör. Att just omfamna den tunna isen är något som duktiga improvisatörer ofta pratar om. Improvisationsteater blir inte bra om aktörerna inte vågar riskera något. Det kan vara obehagligt att släppa taget, att släppa kontrollen och inse att det kanske inte alltid är vårt medvetna jag som styr. Till slut så blir det mindre obehagligt eftersom vi litar på vår förmåga att lösa de problem som dyker upp.
I sin bok Tänk om – En studie i oro lyfter sociologen Roland Paulsen fram hur aversionen mot det vi inte kan kontrollera får märkliga konsekvenser. Barn tycker ofta att skolans monotona struktur och tvång är jobbigt. Men i övergången till vuxenlivet kan det motsatta ske. Jobbet är det som är lätt, relationer är det jobbiga. Veckorna är för många tråkiga och monotona, men de är förutsägbara. Vi vet vad som händer och vi finner oss i det. Problemen på arbetsplatser är oftast av relationell karaktär. ”Mellan barndom och ålderdom blir det som först tedde sig så outhärdligt, en trygghet. Vanan omstöper. Barnets allt för yviga förmåga att sysselsätta sig, tämjs tills tanken på att skapa sin dag väcker större bävan än lust.” Paulsen nämner en studie på ett amerikanskt företag där de anställda fick möjlighet att gå ned i tid för att kunna tillbringa mer tid med familjen. Få nappade. Anledningen var antingen att arbetet var mer intressant än livet med familjen, eller att det på jobbet gick att slappna av på ett annat sätt. Jag hatar att erkänna det, men jag känner igen mig i känslan. Det är något som känns bekant med det.
För att psykologiskt hantera framtiden på ett bra sätt måste vi kunna släppa tanken på att kunna lösa vissa problem eller ens göra något åt problem som uppstår. Vi måste lära oss hantera att de finns där och acceptera att vi faktiskt kanske inte kan göra något åt dem. Det är en svår konst för många. På samma sätt som att många har svårt för att bara lyssna på andras problem utan att komma med lösningar. Ofta är behovet inte att problem ska lösas utan att få berätta att något är jobbigt just nu. Jag tror att vi, både i vår kultur och i vår biologi, har tanken att vi hela tiden ska lösa problemen som uppstår. Det är en av anledningarna till att människor ältar saker. Vi går igenom problem igen och igen för att hitta en lösning. Är det torka på en plats behöver du kunna leda dit vatten. Läcker det in vatten i båten måste du laga hålet. Har du fått en sjukdom måste du hitta ett sätt att bota den. Det har naturligtvis varit positivt och är det på många plan fortfarande. Men samtidigt behöver du våga tänka tanken att det kanske inte finns någon medicin eller botemedel mot din sjukdom. Att det är ett kroniskt tillstånd som inte går över, men som kan hanteras. Du kommer att vara tvungen att leva med den, hantera den och acceptera att den finns där och att din möjlighet att göra något åt den är minimal eller rent av lika med noll. På samma sätt som att vi behöver acceptera att det inte finns en lösning på det förändrade klimatet. Att det kommer att bli sämre, även om vi gör allt som krävs (vilket i praktiken kan vara att göra mindre av allt). Vår kultur säger att vi ska kunna påverka våra liv och att vi är herrar över planeten. Men i antropocen kommer problem som vi inte kan kontrollera bli allt vanligare
Ordfront förlag 2022
Fotnoter
40. Jag har också mina tveksamheter kring ACT som terapimetod. I sin vulgärtolkning riskerar den att individualisera samhälleliga problem och ger människor frikort att bete sig hur som helst så länge det följer deras ”värderade riktning”, alltså det de tycker är viktigt. Men det kan också leda till tolkningar om att vi är maktlösa och måste acceptera försämringar som vi faktiskt har möjlighet att påverka.
