Energi

Xpan-projektet – avsnitt 123

Nisse är med Freddy och hjälper till på sjukstugan i Kio, Joel försöker förhöra Angus och Max ska opereras. Ida passar på att bekanta sig med staden under tiden.

– Ska du cykla? Allt är ledigt på trean och fyran. Ska jag visa dig?

Tjejen bakom disken precis innanför ingången till Ögat hade en stor sjal och en stickad tröja – det var svalt där inne. Man skulle väl cykla sig varm, tänkte Ida.

– Ja tack. Hur går det till, ska jag …

Visa leg, hade hon tänkt säga. Eller skriva upp sig nånstans. Men hon skulle bara följa med uppför den långsamt stigande spiraltrappan. Långsamt stigande. En ordbok hade angivit det som motsatsen till brant. Flack eller platt fanns som alternativ. Ingetdera stämde på en trappa, inte långsamt stigande heller. Den som gick uppför trappan steg i och för sig långsamt, men när man gick ner, då? En långsamt sjunkande trappa …

Hon valde plan fyra framför plan tre, hon kunde ta vilken cykel hon ville, och gick långsamt runt glastornet för att se om hon någonstans kunde skymta världen utanför Kio. Kanske till och med plattformen där de hade landat med vingen från Xpan 7. Men alla våningsplanen låg under kupolen, det enda hon tydligt kunde se av yttervärlden var den grå himlen, eftersom taket var av klart glas. Grå himmel och regndroppar som landade i en sned vinkel som tydde på att det busväder utanför. Inget man gärna ville gå ut i.

Cyklarna var av alla möjliga sorter, nya och gamla, några såg ut att vara från 1900-talet, och hon valde en av dem. En mormorscykel med stor cykelkorg, vad man nu skulle ha i den när man motionscyklade. En kaffetermos och några mackor? En vattenflaska?

Det var skönt att cykla och det var vilsamt att se folk gå omkring eller sitta på bänkar och prata med varann. Eller cykla. I Xpan 7 hade de mest haft sparkcyklar, här hade de vanliga cyklar. Kanske för att de faktiskt kunde gå ut. Hon måste fråga någon om det – Kio var ju en Xpan-stad, och var inte hela idén med Xpan-städer att man skulle hålla sig där inne och vänja sig av med att kunna röra sig fritt?

Sen blundade hon och tänkte att hon var hemma, och började tänka alldeles för mycket på dem därhemma och bestämde sig för att öppna ögonen, men innan hon hann göra det lade någon en hand på henne. På axeln. Hon spratt till så att hon nästan for av cykeln.

Det var Pirjo som stod där, stor och stadig, med regn i håret och orange parkas.

– Blev du rädd? sa hon.

– Ingen fara, sa Ida.

Pirjo höll upp ett litet krokigt metallspröt med en liten plastbit på, eller något som liknade en plastbit. Ida hade sett sådana förut, när Camilla och Ante hade mixtrat med roboten. De kunde överföra nervimpulser, lagra minnen … och Freddy hade sagt att Angus hade tappat en.

De hade hittat den i transportdrönaren från Xpan 7, sa hon. De hade genomsökt vingen för att se om det fanns explosiva ämnen i den, eller vapen. Då hade den här legat på golvet och hon undrade om Ida visste vad det var.

– Det är nog Angus. Vi tyckte att han verkade ha en skruv lös, men det här liknar ju mer en häftklammer, sa Ida.

Det var menat som ett skämt, men Pirjo bara nickade allvarligt.

– Vi tror att det är en biod, sa hon. De används bland annat i kognistift, en sorts kognitiva reservdelar som sätts in i många högt uppsatta äldre personer i Xpan 7.

Ida tänkte på Lydia, vad hette hon, Petersén. Hennes blandning av närvaro och frånvaro. Men Pirjo fortsatte prata, hon sa att styrelsen för Kio hade kommit fram till att den här bioden borde undersökas innan de återlämnade den. För om det trots allt fanns några fientliga planer från Himmelska fridens sida ville de veta det innan infran och det gemensamma elnätet gick igång igen.

– Vi har en biodavläsare, men vi skulle behöva hjälp med att tolka innehållet. Och helst av nån som inte är Angus underlydande eller tillhör Himmelska friden på annat sätt. Jag skulle gärna vilja att du följer med genast. Du kan komma tillbaka och cykla lite senare, sa Pirjo och log en aning.

Så Ida följde med nerför trapporna och sa till tjejen med tofsen att hon gärna skulle komma tillbaka senare, men just nu … och tjejen med tofsen bara log och återvände till sin bok. Ida försökte se vad det var för bok, det skulle finnas ett bibliotek som hon gärna skulle fördjupa sig i sen.

Vid ett bord i vaktlokalen satt Ulla och en annan vakt, som presenterade sig som Markus. På bordet stod ett litet instrument av metall och lyste. Det skulle ha sett helt vardagligt ut i Xpan 7, men på vaktkontoret i Kio verkade det lika främmande som ett litet rymdskepp. Varför hade de en sån grej?

Ulla förklarade vad de ville att hon skulle göra. Det var meningen att hon skulle tala om för dem vad det osorterade innehållet i Angus tappade biod betydde. Inte bara för att söka efter hot utan också efter svar på frågorna om explosionen i Nordan.

– Jag får väl försöka, sa Ida. Men jag har aldrig använt en sån där grej.

Det var lite som om de hade utsett henne till orakel, och det kändes som om det kunde vara ett misstag. Ulla mörklade rummet så att innehållet i bioden effektivt skulle kunna projiceras på väggen. Pirjo placerade de små metallspröten i lika små hål i läsaren, och så kom en hel ström av små orangea tecken farande ut i luften. De bildade en solfjäder av bokstäver som hela tiden rörde sig, och Ida begrep inte ett jota.