Zoom

Sommarläsning: Monstersamhället – Del 34

Sommarens följetong, Monstersamhället - från förnekelse till framtid, av Herman Geijer.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. Dagens avsnitt: Vår civilisation har blivit ett monster – frågan är hur det kan tämjas, innan det löper amok. 

När Monstret lär sig mer om människor slås han av hur kluvna vi är: ”Var människan verkligen samtidigt så mäktig, så dygdig och storslagen men ändå så ondskefull och tarvlig? Han framstod ibland som blott en avkomling av ondskans princip, och ibland som allt som ligger i föreställningen om det ädla och gudalika.” Människan är unik i att vi kan skapa världar. I vår fantasi kan vi bygga de mest fantastiska miljöer och duktiga berättare kan sprida dem till andra. Men vi har också omformat den materiella värld vi lever i under lång tid. Kraften i skapandet är enorm. Medan ekomodernister ser den mänskliga kraften som i grunden god och framåtskridande tror jag att vi behöver en synvinkel som förstår att framstegstanken inte är universell utan en idé som formats för en specifik period i mänsklighetens historia. Vi människor kan göra fantastiska saker. Men det finns också en inbyggd hybris och arrogans i tankesättet – som i myten om Ikaros. Människan har separerat sig från naturen och gjort sig till något annat. Men vi har inte blivit gudar som i den abrahamitiska traditionen – goda, allvetande och allsmäktiga. Kanske är det riktigare att säga att vi är som de gamla grekiska eller fornnordiska gudarna. Mäktiga men inte allsmäktiga, kunniga men inte allvetande. Och framförallt inte goda utan styrda av känslor och nycker. Och ser vi oss själva som just det, mäktiga men inte allsmäktiga, kanske det blir lättare att acceptera att vi måste sakta ned. Inte försöka kontrollera det vi inte kan kontrollera. Eller bara gasa på eftersom det alltid går framåt. I den insikten kanske vi kan se att vi inte kan fortsätta göra allt som hitintills utarmat planeten, skapat förstörda ekosystem och döda havsbottnar. Vi måste gå tillbaka till att inte bara se oss själva som kopplade till naturen, utan som en varelse som är en del av naturen.
 Georg Henrik von Wright förespråkar en ”avmytologiserad rationalism” som ett svar på modernitetens löfte om eviga framsteg: ”Att överge tron på framsteg som en historisk nödvändighet är inte lika med att överge arbetet för framsteg som en uppgift.” Att sluta tro på att mänskligheten ständigt kommer att utvecklas innebär inte att tro på tillbakagång. På vissa områden i den rika världens materiella överflöd kommer vi tvingas att göra som tidigare, men många av de kunskaper och insikter vi skapat är absolut värda att bevara och utveckla ännu mer. Men en dräglig framtid för människorna på den här planeten kräver vad von Wright kallar arbete, och som jag snarare skulle kalla kamp. Den fossila energin som givit oss vår materiella rikedom var en engångshändelse i historien. Det finns inget vi vet idag som kan ersätta den billiga och lättillgängliga energin. Här vill jag ärligt säga att jag inte ser någon framtid utan svält, katastrofer och kriser. Jag tror att det finns ett enormt lidande i framtiden. En typ av lidande som funnits i det globala nords forna kolonier. Men jag tror att lidandet kan dämpas genom att minska vår aktivitet så mycket som det går i dag, istället för att fortsätta gasa i en elbil.

Nya förhållningssätt till världen kommer inte bara av insikter eller ord. De kommer ur de rörelser som gör att vi fysiskt kan hantera vår framtids kriser. De kommer ur kriser som tvingar oss att omvärdera och hitta nya sätt. I krisen finns möjligheterna till förändring.
 Men en sak vet vi faktiskt om framtiden. För eller senare kommer mänskligheten att vara borta. Det är lika bra att acceptera det. Det är ett öde vi delar med alla arter och allt liv. Det beräknas att 99,9 % av alla arter som funnits på jorden har försvunnit. I det mest osannolika fallet är det när solen slocknar (eller växer och förintar jorden). Troligare är att klimatet förändras till den grad att människor inte får någon plats kvar att vara på och långsamt dukar under eller att vi blir något annat. Den typen av klimatförändring riskerar vi att skapa själva eller i bästa fall när någon sten från rymden träffar jorden som hände vid den förra massutrotningen för cirka 65 miljoner år sedan. Det kan också vara en supervulkan vars stoff slungas upp i atmosfären och täcker solens strålar. Återigen: dö, det ska vi, det är en följd av att leva – som individer och som art. Du ska dö. Jag ska dö, och alla jag älskar kommer att dö. Det är inte det som är frågan. Frågan är istället hur vi lever, och vad vi gör med kunskapen och förståelsen av att livet faktiskt är ändligt. Vilken framtid vi skapar.

En skiss för något annat – ett enklare liv

I sitt sista ögonblick i livet vänder Victor Frankenstein sig till Robert Walton och berättar om sina lärdomar om att leva ett gott liv. Han har skapat Monstret och ägnat sina sista år åt att försöka förgöra det, utplåna det han skapat, men har själv malts ned och krossats i processen. ”Sök lyckan i lugnet och undvik ambitioner, till och med om det bara är den till synes oskyldiga ambitionen att utmärka sig inom vetenskap eller upptäcktsfärder. Men varför säger jag detta? Mina egna förhoppningar har grusats, men andra kan lyckas.” Upplysningsmänniskans slutord till en framtida generation. När vi misslyckas med att förstöra Monstret återstår att släppa taget. Att försöka leva på ett annat sätt, inte besatt av Monstret utan av livet som det är. Monstret hade dödat flera av Victors älskade, men i sina sista andetag kunde han ändå släppa taget om hämndbegäret. Han hittade logiska förklaringar till det som hänt och menade att han inte agerat klandervärt, men att det gått fruktansvärt snett. Precis som människans kreativitet och vilja att upptäcka nya saker, hitta lösningar på tidigare problem inte går att klandra. Vi visste inte vad vi satte igång och vi visste inte när det var dags att sluta. För det fanns inget vi inte kunde göra.

Att sia om framtiden är som sagt knepigt. Men jag vill ändå försöka ge en riktning. Jag hittade ett citat av litteraturvetaren och författaren Nina Björk i en katalog för en filmfestival. Björk skriver: ”Om vi avstår från att beskriva vår utopi, vår längtan och våra drömmar, avstår vi från att se sambandet mellan det vi gör i dag och det vi drömmer om att vi ska göra i morgon. Vi vandrar då utan kompass. Och när vi vandrar utan kompass vet vi inte heller när vi går vilse.” Slutmålet för mig är inte helt klart, men jag har mina drömmar. Ett samhälle där vi inte är isolerade från varandra, där vi brukar det gemensamma tillsammans. Där människor inte döms efter prestation. Det är min riktning. Och utgångspunkten är att skapa ett bra liv som är generaliserbart – alltså som i alla fall i teorin kan levas av alla på planeten. Hoppet handlar om att staka ut en riktning och börja röra sig ditåt, för det kan vi göra redan nu. Vi vet att dagens system inte kan ge ett bra liv för alla. Att det finns fysiska begränsningar för vad vår jord kan ge, särskilt om vi tänker bort de fossila bränslena som är som anabola steroider för samhällskroppen. De hjälper kroppen att växa, men kan också skapa ett monster. Men om vi istället börjar i änden vad som är ett gott liv kanske vi kan komma någonstans. Från Aristoteles och framåt har olika filosofer och tänkare försökt definiera vad som får oss att må bra. Vad det goda livet egentligen är.
 Men jag tror att vi har tagit ut civilisationens båt på för djupt vatten. Vi lastade den för tungt. Den kommer att sjunka. Victor Frankensteins trolovade Elisabeth berättar om framtiden i relation till deras historia: ”Svåra olyckor har drabbat oss, men låt oss bara hålla fast hårdare vid det som finns kvar och överföra vår kärlek från dem vi har förlorat till dem som fortfarande lever. Vår krets kommer att vara liten, men tätt sammanknuten av tillgivenhetens och den gemensamma olyckans band. Och när tiden har mildrat din förtvivlan kommer nya och kära föremål för våra omsorger att födas och ersätta dem vi så grymt har berövats.”

Ordfront förlag 2022