Rasmus Paludan hatar islam och älskar sin egen bild i tidningen. I Danmark har han gjort mer än bort sig, så nu får han mata sitt ego på vår sida sundet. Och det har han försökt en tid, på samma enformiga vis, och med begränsad framgång. Tills i förra veckan. Om man för en gnista till en hög av ilska som torkat till fnöske av rasism, hat, segregation och kriminella strukturer – då börjar det brinna till slut.
Detta konstaterande befriar ingen från ansvar för sina handlingar, vare sig juridiskt eller moraliskt. Listan på drabbade av förra veckans händelser är lång: poliser som med alltför knappa resurser som varit satta att hantera situationen, människor som ser sitt hemma förvandlas till något slags krigszon, familjer som väntar på att en älskad ska komma hem till påskfirande eller iftar, vi alla som nu lever i ett politiskt samtal som blivit en tävling i enkla lösningar och hårda tag.
Om detta har många skrivit. Så Paludan fick som han ville. Jag har en sak till att säga, men först tänkte jag ägna några stycken åt något annat som är galet.
Det handlar om vapenimport.
Argumentet för att Sverige alls ska exportera vapen är att vårt försvar behöver en egen vapenproduktion, och en bärkraftig sådan kräver att vi också säljer till andra. Argumentet haltar rätt betänkligt numera, men det är i vart fall så det brukar låta.
Den logiska slutledningen av detta är att vapenimport innebär ett direkt stöd till det landets krigsmaskin.
I mars offentliggjorde Försvarets materielverk att man gjort en affär med den israeliska krigsmaterielproducenten Elbit. Det handlar om 250 miljoner svenska skattekronor som ska köpa ammunition, patroner och tillbehör till tanks från ett företag så inlemmat i folkrättsbrott att svenska pensionsfonderna rödlistat det.
Elbit kommenterar affären med att det är ett viktigt erkännande ”från västerländska arméer”, och har nu öppnat kontor i Sverige för att kunna expandera i Europa. Företagets produkter är populära eftersom de kan marknadsföras som ”stridstestade”. Så har de också använts i Israels attacker mot Gaza, och används kontinuerligt som en del av murbygget som klyver sönder Västbanken. När sedan europeiska arméer köper dem, blir det ett argument för att ännu fler ska köpa, och mer pengar kan investeras i att bygga nya vapensystem för att upprätthålla den israeliska ockupationen.
Det finns många lärdomar att dra av de senaste månadernas händelser. En är att Sverige behöver ett funktionsdugligt försvar. En annan är att vi har allt att vinna på att värna folkrätten och mänskliga rättigheter.
Att i detta läge köpa vapen från ett företag som Elbit gör inte Sverige eller världen säkrare. Tvärtom. (Som om inga andra argument skulle räcka, har Israel dessutom varit en av de stater som haft svårast att hålla en konsekvent linje mot Rysslands aggression och krigsbrott i Ukraina.)
Men det var ju en sak till, om våldet i Rasmus Paludans spår.
När vi alla, med rätta, förfäras över det så är det som att hela det offentliga samtalet tappar greppet om rätt och fel. En moderat riksdagsledamot twittrar en bild av en politisk motståndare med utländsk bakgrund, där han just därför framställs som apa. Moderaternas gruppledare kritiserar det, men sprider själv uttalanden som beskyller ”muslimer”, utan urskiljning, för påskveckans våld. Ett moderat kommunalråd delade texter med rasistiska tillmälen.
Många har beskrivit våldet som en attack mot oss alla, och det land vi vill vara. Jag håller med. Men då är det vår förbannade uppgift att, också när vi är förbannade, försvara de värderingar som ska vara vårt land. Och då kan inte ett till högerparti glida in i rasism utan att någon alls protesterar.
När Richard Jomshof (SD) satte likhetstecken mellan islam och förbrytelser som görs i religionens namn, kallade Ulf Kristersson det för ”avskyvärt”. Det var ett år sedan. Är det nu fritt fram för ledande moderater att saluföra samma rasistiska tankemönster?
Konsekvent antirasism.
Samtiden.
Texten är uppdaterad den 21/4 2022, kl 18.19.
