Det är upp till bevis nu, liberaler. Upp till bevis för om ni på riktigt verkligen värnar de liberala grundvärderna med mänskliga rättigheter, frihet och rättigheter för minoriteter, integritet och begränsning av statens övervakande, fri rörlighet för alla människor, fri press och så vidare.

Vi är många som tvivlar och som tycker ni redan sålt ut allt för många delar av liberalismen, och alla inser förstås vilken nästan omöjlig sits ni sitter i er. Men ändå, om ni på något sätt ska kunna fortsätta försvara valet att samarbeta med ett parti med rötterna i nazismen så är det nu ni måste visa att er strategi hade någon som helst bärighet i verkligheten. Det är nu, när ni tillsammans med SD förhandlar fram en ny regering och regeringspolitik, som ni behöver visa att allt pratet om en borgerligt liberal regering inte bara var snack. Det är nu ni måste sätta stopp för en nationalkonservativ regeringspolitik.

Jag tror fortfarande inte för en sekund att ni kommer göra det, men jag hoppas ni kan bevisa att jag har fel. En äkta liberal viker inte ned sig för fascismen.

Det kallas Slapp när journalister och aktivister stäms på stora belopp för att sätta stopp för eller misstänkliggöra deras avslöjanden. Både den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia och slovakiska journalisten Ján Kuciak jobbade med granskningar av korruption och organiserad brottslighet. Båda hade också ett flertal så kallade Slapp-stämningar emot sig när de mördades för sina avslöjanden.

Förfarandet har blivit allt vanligare enligt Coalition against Slapps in Europe (Case), ett nätverk av civilsamhällesorganisationer som ser stora hot mot demokrati och yttrandefrihet med metoden, och därför arbetar för att motverka konsekvenserna. 2022 nåddes enligt Case en kulmen i utvecklingen med 161 Slapp-stämningar.

I april samma år la EU-kommissionen fram ett förslag på hur missbruket av rättsprocesser kan hanteras, det så kallade antislapp-direktivet. Det kallas även Daphnelagen, då Caruana Galizia hade 48 stämningar mot sig när hon mördades. En av dem låg Maltas dåvarande premiärminister Joseph Muscat bakom. Och enligt tidningen Journalisten är flera av stämningarna är fortfarande aktiva, nu riktade mot dödsboet och Daphne Caruana Galizias barn. Men då det handlar om en maltesisk journalist som stämts i maltesisk domstol kommer den nya lagen sannolikt inte åt saken, eftersom den endast reglerar gränsöverskridande Slapp-stämningar.

Sveriges ordförandeskap för EU kritiserades våren 2023 för att ha vattnat ur lagförslaget. Det togs fram på uppmaning av EU-parlamentet, vars förhandlare under en nattmangling i slutet av förra veckan alltså blev överens med medlemsländernas förhandlare om hur en slutgiltig lag ska se ut.

Domstolar är ”ingen lekplats”

Enligt Timo Wölken, en tysk socialdemokrat som lett förhandlingarna från EU-parlamentets sida, stod de långt ifrån varandra från början, men lyckades nå en kompromiss till slut, rapporterar EU-portalen.

– Dessa stämningar är ett hot mot vår demokrati, sade Wölken vid en pressträff om uppgörelsen och betonade att medlemsländernas rättssystem inte ska ”användas som en lekplats för dem som försöker undvika offentlig granskning och ansvarsutkrävande”.

På andra sidan förhandlingsbordet, som representant för medlemsländerna, satt Félix Bolaños, justitieminister i Spanien.

– Våra demokratier är i fara när rika och mäktiga kan tysta kritiker i domstol bara för att de uttalar sig om frågor av allmänt intresse. Med denna nya lag försvarar EU journalister och människorättsförsvarare mot ogrundade och oegentliga domstolsförfaranden, sade han på pressträffen.

Möjliggör kompensation

Såväl journalister och medieorganisationer som aktivister, akademiker, konstnärer och forskare omfattas av uppgörelsen. I den finns regler om möjlig kompensation den som utsätts för en Slapp-stämning, i form av finansiellt, rättsligt och psykologiskt stöd.

Medlemsländerna får enligt uppgörelsen inte erkänna Slapp-domar från tredje land, så länge de inte skulle erkännas i medlemlandet i fråga. Europaportalen skriver att det är vanligt att stämningar mot journalister görs från länder där de har svagare skydd. Som exempel lyfts Monacoregistrerade affärsmannen Svante Kumlin, som stämde journalisterna Per Agerman och Annelie Östlund på finanstidningen Realtid sedan de granskat hans företag.

Med hjälp av den nya lagen ska den som utsätts för Slapp-metoden kunna be en domstol att avskriva uppenbart ogrundade stämningar. Och domstolen ska kunna ålägga den som ligger bakom att stå för samtliga rättegångskostnader, inklusive försvarets.

Daphne Caruana Galizia-stiftelsen välkomnar beskedet i ett inlägg på X, tackar initiativtagaren Vera Jourova, vice ordförande i EU-kommissionen, och skriver vidare att man tillsammans med Case-nätverket ser fram emot att analysera den slutliga direktivtexten.

Nu väntar det formella antagandet av lagen, som sedan ska införas i medlemsländerna inom två år.

Under helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens  kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri-och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

Hur tänker de? Tidöregeringen ställer nu kravet att den asylsökande – för att få uppehållstillstånd – ska leva ett hederligt liv. Det handlar inte om grova brott, terrorism eller krigsbrott, sådana regler finns redan. Nej, nu ska gränsen gå ”vid ett hederligt levnadssätt”. Det som tidöarna tidigare kallade ”god vandel”. Och visst, det kan ju låta bra i förbigående. Alla tycker väl att alla bör leva hederliga liv. Men det finns alltid komplikationer.

För att få uppehållstillstånd i Sverige ska man ha vad Tidöregeringen kallar ”ett hederligt levnadssätt”. Att lyda svensk lag räcker inte – men vad ska då räknas? Och ska man verkligen inte ta hänsyn till vilka chanser någon har haft att leva hederligt? skriver Karolina Danielsson.

SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling säger svepande i Lunchekot den 21 november att ”det finns en ganska stor mängd faktorer som man kan ta hänsyn till”. Till exempel, säger han, om den asylsökande blivit omhändertagen upprepade gånger enligt lagen om omhändertagande av berusade personer. Vad jag vet är det inte olagligt enligt svensk rätt att vara berusad, och kanske borde man till och med lättare förlåta en asylsökande en hederlig bläcka, men nej. Inte när Ludvig Aspling får råda. 

Dessutom frågar jag mig – när ska detta hederliga levnadssätt börja mätas? En asylsökande har väl oftast knappt börjat sitt liv i Sverige ännu?

Ska livet innan ankomst till Sverige inkluderas i mätningen? Hur ska svenska myndigheter veta om en person som kommer och söker asyl har haft en hederlig livsstil i sitt hemland? Och vems regler ska gälla då? Borde man inte också ta hänsyn till att asylsökanden är personer som flyr från krig och förföljelse?

De har sannolikt varit tvungna att leva hårda liv. De kan ha stått utan någonting, förlorat nära och kära i de mest fruktansvärda omständigheter. De är per definition utsatta, och utsatta människor kan för att överleva i vissa fall behöva begå brott. Migrationsminister Malmer Stenergard säger att reglerna om “hederligt levnadssätt” inte ska drabba utsatta. Dessa regler, säger hon, “tar inte sikte på att sätta dit utsatta människor”. Men reglerna krockar ju med intentionerna. Om en utsatt begår ett brott på grund av sin utsatthet – gills det inte då? Är det det hon säger? Jag hoppas det. Men jag tror det inte. 

Ska levnadssättet börja mätas och vägas i Sverige? Då kanske regeringen först ska se över omständigheterna som Sverige låter de asylsökande hamna i här. Ett exempel: de afghanska ungdomar som kom 2015 fick vänta i år (en del väntar än) på beslut och under tiden förväntades de leva under existensminimum. Kanske regeringen borde fråga sig om de fick förutsättningar att idka ett hederligt levnadssätt? Många fick inte arbetstillstånd. Dessutom kunde de skrivas upp i ålder ena dagen och dagen efter kastas ut på gatan från de boenden de hade.

Kanske till och med Malmer Stenergard, om hon hamnade i den sitsen, skulle kunna övervägt att leverera ett paket för att slippa spendera vinternatten hoprullad i en dålig sovsäck i en lekpark? Att det gått så bra för de afghanska ungdomarna under dessa omständigheter visar bara hur stark önskan att leva ett hederligt liv trots allt är. Men kan man kräva av alla att ha den styrkan? Många har strukit med också. Tagit sina liv. Flytt på nytt. Eller kanske hemfallit åt kriminalitet. Är det ett brott att inte vilja frysa ihjäl på en parkbänk och i stället ta den enda hjälp som finns där – kriminaliteten?

Men det handlar ju inte om bara om asylsökande. Det handlar om människor som redan beviljats asyl, och som numera var tredje år måste ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Människor som aldrig tillåts känna sig trygga. Ensamma mammor vars liv hänger på hur deras barn beter sig. Till exempel. Kalla dem inte asylsökande. De bor här. Välkommen in i kylan, säger svenska staten. Om din ungdom lyckas bli omhändertagen enligt lagen om berusade personer upprepade gånger kan han eller hon hälsa hem, tycker SD:s talesperson. Vad som händer mamman förtäljer inte historien.

Det är väldigt lätt för politiker som sitter trygga med höga löner att vara hederliga (och inte ens då lyckas det alltid), men existerar en utanför marginalen är det inte lika lätt.

Det finns en bok jag tycker varje politiker som orerar om hårda tag och vandel bör läsa. Ståuppkomikern Trevor Noahs självbiografi, Born a crime. Han skildrar i den sin uppväxt, ett barn av en olaglig allians i Sydafrika under apartheid. Hälften vit, hälften svart blev han en anomali i sitt eget land. Det var där och då olagligt att vara av ”blandad” härkomst. Han beskriver hur han i sin ungdom krängde stöldgods i Alexandra, en fattig svart stadsdel i Johannesburg. Han skriver:

”In the hood, even if your’re not a hardcore criminal, crime is in your life in some way or another. There are degrees of it. It’s everyone from the mom buying some food that fell off the back of a truck to feed her family, all the way up to the gangs selling military-grade weapons and hardware. The hood made me realize that crime succeeeds because it does the one thing the govenment doesn’t do: Crime cares. Crime is grassroots. Crime looks for the young kids who need support and a liftning hand. Crime offers internship programs and summer jobs and opportunities for advancement. Crime gets involved in the community. Crime doesn’t discriminate.”

I översättning av Kjell Waltman i den svenska utgåvan Frukten av ett brott:

”I orten är brottsligheten på ett eller annat sätt en del av livet, även om man inte är en förhärdad förbrytare. Det finns olika grader. Det gäller alla från mamman som köper mat som trillat av lastbilen för att försörja familjen hela vägen upp till gängen som säljer vapen och krigsmaterial. Orten fick mig att inse varför brottslighet lyckas med det som staten inte lyckas med: brottsligheten bryr sig. Brottsligheten är gräsrötter. Brottsligheten letar efter de ungdomar som behöver stöd och en hjälpande hand. Brottsligheten erbjuder praktikantprogram och sommarjobb och tillfällen till avancemang. Brottsligheten blir involverad i samhället. Brottsligheten diskriminerar inte.”

Det tål att tänka på, tänker jag. Särskilt de sista orden. Brott diskriminerar inte. Det borde svenska staten inte heller göra.