Leontine Olsbjörk: ”Vi har rätt att få veta vårt genetiska ursprung”

– Min mamma är dålig. Det är rasbiologiskt att söka sina rötter. Jag är hjärntvättad av heterosamhället…

Leontine Olsbjörk listar fördomar hon fått höra efter att hon började efterforska sitt ursprung med hjälp av ett dna-test för två år sedan. Hon kallar sig DCP, som står för donor conceived person, alltså en person som kommit till med donerade könsceller.

– Man brukar säga ”donatorbarn”, men jag är inte så förtjust i det. För vi är inte barn för alltid. Jag vill prata om oss som vuxna människor, som saknar våra rättigheter, säger Leontine.

Hon är 24 år, queer och feminist enligt Instagramprofilen, där hon i egen utsago delar ”tankar om att vara DCP, personligt men alltid med ett barnrättsperspektiv i fokus”. Leontine har tagit rast från jobbet i en vegansk skoaffär vid Slussen i Stockholm. På ett lugnt fik en mulen promenad därifrån beställer hon kaffe och en vegansk croissant, som länge blir liggande på fatet.
Det var aldrig någon hemlighet att Leontine och hennes tvillingbror kommit till med hjälp av spermadonation.

– Mamma berättade det innan vi var stora nog att förstå. Det är en naturlig del av vår uppväxt, att ”mamma åkte till Danmark och fick hjälp av en läkare”, förklarar hon med låg men engagerad röst.

Sina första 22 år i livet visste Leontine inte mer än så. Hon förstod att hon rimligtvis har halvsyskon, men tänkte inte så mycket på det.

– Jag har alltid vetat att jag aldrig kommer få veta nånting.

Men efter att en vän gjort ett dna-test och tipsat Leontine om att göra detsamma, blev hon nyfiken. I februari 2020 kom testresultatet.

– Först visade det sig att jag hade sju syskon, sen 14 och nu har det kommit två till. Min syster har ringt kliniken och legat på, och fått ut att det bekräftats 50 graviditeter. På den tiden fanns ingen spärr för hur många barn det kunde bli. Så vissa har uppemot 150 syskon.

Aldrig önskat sig en pappa

I dag känner Leontine till identiteten på 16 halvsyskon.

– Att se deras ansikten… två bodde i samma stad. Jag kan inte förklara den känslostormen. Folk tror att det var jättedåligt, men det var det inte, det var dubbelt. Både himla skevt och spännande, säger Leontine.

Hon vill träffa syskonen, men beskriver att det tar mycket kraft.

– Var ska vi börja? Det är ju inte som några andra människor. Jag är ganska introvert, bara att börja i en ny klass kan vara utmattande. Och att då få veta att man har en halv skolklass som syskon och det finns ännu fler…

Pappan har livslång anonymitet. Leontine skriver i ett inlägg på Instagram: ”Jag har aldrig önskat att min familj såg annorlunda ut, jag har aldrig önskat mig en pappa, men det gör inte mitt ursprung mindre viktigt.”

– Många verkar tro att jag och min mamma har en väldigt dålig relation, i och med att hon tog ett beslut som jag tycker var dåligt. Men hon är fortfarande den bästa människan i världen, och mitt största stöd. Hon har aldrig ångrat mig och min bror, men hon har erkänt att det inte var ett rimligt beslut att använda en anonym donator. Hon hade tagit andra beslut i dag, säger Leontine.

Först 2016 tilläts ensamstående kvinnor bli gravida med insemination i Sverige, så för Leontines mamma fanns inte det alternativet. 

Politisk fråga

Barn som blir till genom spermadonation i Sverige har rätt att få veta vem donatorn är, när de kommer upp i vad lagen kallar ”mogen ålder”, vilket ofta tolkas som 18 år. Anonyma donatorer används fortfarande på kliniker utomlands, bland annat i Danmark – men borde förbjudas, enligt Leontine.

– Alla människor har rätt till sitt genetiska ursprung. Sätter man barn till världen har man ett ansvar att möta dem. Det är en mänsklig rättighet att få veta varifrån man kommer.

Men personligen är hon fortfarande inte särskilt intresserad av sin egen bakgrund, säger Leontine.

– För mig är detta mer en politisk fråga. Att vara en vuxen människa och ett företag i Danmark sitter på de uppgifterna men jag har inte tillgång till dem – det är väldigt skevt.

”Jag har varit ett perfekt ’donatorbarn’ ”, skriver Leontine på Instagram, och syftar på att hon länge inte brytt sig om sitt ursprung.

– Hela grundupplägget är att donatorn inte vill ha med barnet att göra. Föräldrarna använder en anonym donator för de inte vill ha med donatorn att göra. Jag vet DCP som tar reda på information utan att säga det till sina föräldrar. Personer med heterosexuella föräldrar kan säga att ”min pappa blir jätteledsen om jag pratar om det”.

Rädsla att föräldrarna döms

Att föräldrar reagerar så starkt på att deras barn vill veta sitt ursprung tror Leontine har flera orsaker.

– Antingen vill man inte ha en man i sin familj. Eller har man kämpat med fertiliteten och det är en påminnelse om att det inte gick som man ville. Men jag tror också att det finns en föreställning att om man bara ger tillräckligt mycket kärlek kommer barnet inte bry sig. Och att om ett barn bryr sig så är det nåt fel på en som förälder. Så är det ju verkligen inte, säger hon.

– Det är ju inte nån som frågar pensionärer som släktforskar om de har fått för lite kärlek från sina föräldrar, tillägger hon med ett leende.

Rädslan hos barn att deras föräldrar kommer att dömas kan göra att man inte vågar gräva i sitt ursprung, menar Leontine.

– Ickenormativa föräldrar har extremt höga krav, både självstående och lesbiska föräldrar.

Tror du att det finns en rädsla för att lyfta det genetiska ursprunget, för att det kan uppfattas ”ickeprogressivt”, som att man ifrågasätter till exempel samkönade pars föräldraroll? 

– Ja, verkligen. Men det måste vara okej att vilja veta sitt genetiska ursprung – utan att behöva ha argument eller behöva förklara sig för sina föräldrar.

Föräldrar kan vara lika mycket föräldrar utan att vara genetiska föräldrar, understryker Leontine – men den genetiska speglingen i personlighetsdrag och utseende kan samtidigt betyda något.

– Det blev så tydligt när jag såg mina syskon. Jag har alltid trott att jag har mina ”egna ögon”. För mamma har blå ögon och jag har bruna. Och sen fick jag upp alla mina syskon och vi har alla samma ögon. Då blev det så himla tydligt att det kommer från någon. Att det finns nåt mer i mig, som jag inte har nån information om.

Känd donator

Det genetiska ursprunget kan även ge viktig information om eventuella ärftliga sjukdomar.

– Donatorn var ju frisk för 25 år sedan, men han kan ha blivit sjuk. Om jag får barn och mitt barn blir sjukt och vården frågar om det finns i släkten kan jag inte svara. Är det ansvarsfullt?

Leontine och hennes partner, som är adopterad, har själva funderat kring att ta hjälp av en spermadonator för att få barn, och ställt frågorna som de anser att andra missar.

– Kan vi stå för att vara föräldrar till ett barn som när den är 13 säger ”varför får inte jag veta vilka mina genetiska släktingar är?” Och då kände vi att det kan vi inte stå för. Vem är vi att ta det ifrån någon? Både jag och min partner har mycket i vårt genetiska ursprung som är okänt – ska vårt barn då ha ytterligare? Det känns inte bra.

Ett annat möjligt alternativ vore att använda sig av en donator hon och partnern känner, säger Leontine.

– Men det kräver extremt mycket. Folk tror att jag menar att ta en kompis, utan att snacka igenom det – så är det ju inte alls. Man ska nog gå i en del terapi ihop.

Spermabankerna tjänar på anonymitet

Alla som ska använda sig av donerade könsceller borde gå en föräldrautbildning, där DCP-perspektivet kommer fram, tycker Leontine. I kommentarsfälten på hennes Instagram uttrycker många föräldrar tacksamhet, och beskriver det som ett uppvaknande.

– Många donationsföräldrar skriver till mig att de aldrig har hört en vuxen prata om detta innan. Vi har inte fått komma till tals. Vården borde verkligen lyfta fram de här rösterna.

De intervjuer med barn som spermabanker utomlands presenterar är ensidiga, enligt Leontine.

– Det är på nivån ”jag älskar mina föräldrar och min familj betyder allt”. Vi behöver få in mer kritiska röster. Vi kan älska våra föräldrar men ändå vilja ha våra rättigheter. Spermabankerna har byggt upp hela sin affärsverksamhet på att genetiskt släktskap inte är viktigt. Och de tjänar enormt mycket pengar på att föräldrar skiter i att deras barn har hundra syskon.

Under de senaste två åren har Leontine kommit i kontakt med många andra DCP via forum på internet.

– Jag tror inte jag hade fixat det annars, med tanke på alla fördomar och antaganden. Det har betytt jättemycket att få ha samtalsgrupper där vi för en diskussion på en helt annan nivå. Att få prata med folk som inte dömer ens föräldrar och som är helt okej med att man har mixade känslor. Man behöver inte förklara sig eller försvara sig. Det är där man kan få andas lite.