Krönikor

Världen tar form på nytt 

Plötsligt tar orden slut. Eller läget är, rättare skrivet, alltför utmattat och kaotiskt för att jag ska kunna skapa vettiga meningar av dem. Det är som om världen inuti löses upp i en explosion av bilder och tankar, parallellt med att rapporterna om hur världen utanför står i brand haglar över oss. Inga formuleringar kommer. Jag som annars, på mitt autistiska vis, går omkring med ordslingor som melodier på repeat i huvudet, söker förgäves.

I vanmakt börjar jag virka. Disktrasa på disktrasa. Någonstans måste oron få ett utlopp. Det funkar ganska bra, men orden vill ändå inte infinna sig. Vad är det jag känner? Jag ställer mig på randen till avgrunden i mig själv. Hittar outsäglig, obeskrivlig sorg.

Sorg över världens tillstånd på så många nivåer, i så många hänseenden. Det jag sörjer är ingenting nytt. Våld, plundring och girighet är ingenting nytt. Krig, skövling och förtryck är ingenting nytt. Men att se och veta det hjälper inte, tvärtom gör det mig bara ännu mer ordlös. Att ens försöka skriva de enklaste rader är omöjligt. Och plötsligt är det som om jag inte kan lyssna ordentligt heller. Jag hör ord och meningar, de sveper in i mig som en dimma, lägger sig på olika platser, men löses upp, blir till endast tomhet. Det är inget fel på mina öron, det är något annat som är trasigt. Vad i himlens namn ska jag ta mig till?

Som en skänk från ovan kommer möjligheten att få vara kattvakt över en helg. En vän med ett hus uppe på skogen ska resa bort några dagar. Hon frågar om jag vill komma och bo där, i hennes hus, hos katterna. Jag tackar ja utan att blinka.

När jag efter en kort resa landar i huset är det kväll och fåglarna sjunger som galningar i träden. Det är så alldeles underbart att jag blir sittande i över en timme på förstubron, trots att jag ännu inte ätit någon kvällsvard. Under de kommande två dagarna blir det mycket tid där, på förstubron, i den omedelbara närheten till fåglarna, humlorna och träden. Katterna pysslar på med sitt, men dyker upp emellanåt för mat och kel.

Den andra kvällen hittar jag en död rödhake i gräset. Lägger den varsamt på en bit bark och begraver den med en liten ceremoni. När jag kommer ut nästa dag sitter en annan rödhake på en kvist just utanför ytterdörren. I åtminstone en kvart sitter den där och låter mig sitta intill sig på bara ett par decimeters avstånd. Aldrig förut har jag hängt på det viset med en frisk vild fågel. Med ens händer något i mig; ur den värkande splittringen och ordlösheten tar helheten form på nytt. Träden, humlorna, fåglarna, katterna. Bergen, gräset, vitsipporna och vinden. Fjolårslöven som rasslar över marken. Närheten till allt detta. Närheten till livet.

Efter hand kommer det också några ord, men mest av allt en känsla av stillhet. Ur stillheten en känsla av försiktig förtröstan. En strimma solsken faller in mellan grenar, den lilla rödhaken lägger huvudet på sned och tittar på mig innan den flyger sin kos och försvinner bland björkarna. En bortomspråklig välsignelse.

Tumme ner:

Den högljudda och historielösa pro-Nato-hetsen.

Tumme upp:

Vårens blommiga skönhet och livskraft.