Enligt Putin skulle angreppet på Ukraina med flera få stater att inte ansluta sig till Nato. Men hans politik har haft motsatt effekt, vilket måste ha uppmärksammats även i kretsarna omkring honom. Utvecklingen för hans oligarker är inte gynnsam och en godtagbar förhandlingslösning bör för dessa vara av intresse, skriver debattören.
DEBATT. Den omedelbara anledningen till osäkerheten i framför allt östra Europa är naturligtvis Putin-gängets aggressiva försök att återskapa Sovjetunionens grepp över detta område. Enligt flera analytiker har Ryssland inte rätt att ha Östeuropa som intressesfär, uttalanden som jag menar har ett drag av hyckleri och underskattar ryssarnas känsla av otrygghet.
Genom att till förhandlingar inte utnyttja Rysslands demokratiska utveckling under Gorbatjov och Jeltsin, utan klumpigt utvidga Nato österut mot Rysslands gränser, gav väst Putin-gänget alla argument de behövde för att för ryska folket motivera anfallet mot Ukraina och andra stater i dess närhet. Natos östutvidgning var provocerande och inte särskilt intelligent.
Även om Ukraina haft framgångar med att återta territorium kan vi nog inte förvänta oss att de kan befria alla ockuperade områden. Det måste sluta med förhandlingar där det gäller att Ukraina har en stark förhandlingsposition. För väst och Sverige gäller det att på flera sätt bidra till att stärka Ukrainas militära krafter.
Därför bör vapenleveranser och pengar till Ukrainas krigsmakt fortsätta och öka. Förband med frivilliga från hela världen bör sättas upp, beväpnas, tränas och ställas till dess krigsmakts förfogande.
Enligt Putin skulle angreppet på Ukraina med flera få stater att inte ansluta sig till Nato. Men hans politik har haft motsatt effekt, vilket måste ha uppmärksammats även i kretsarna omkring honom. Utvecklingen för hans oligarker är inte gynnsam och en godtagbar förhandlingslösning bör för dessa vara av intresse.
Ryssarna behöver någon typ av framgång för att inte förlora stödet från hemmaopinionen. Kriget har så långt inte blivit framgångsrikt och kan därför bli långvarigt, vilket inte heller är bra för Putin i längden. Pressen på honom bör alltså bli hård, både utifrån och inifrån. Det bästa vore om han avgick och ersattes med mer resonabla ryssar.
Vad kan få Ryssland, inte i första hand Putin, att inleda förhandlingar om Ukrainas framtid? Kan vissa eftergifter locka fram mer resonabla krafter i Ryssland, stärka dem och göra Putins ställning ohållbar? För att kriget inte ska bli långvarigt måste nog Putin väck.
Erfarenheterna av hur Ålandsfrågan löstes 1920–1921 kan ligga till grund för en lösning av Krims framtida ställning. Ryssland kan erbjudas överhöghet över Krim på liknande villkor som Finland fick Åland, trots att ålänningarna ville tillhöra Sverige.
Sverige gjorde anspråk på ögruppen och Finland hotade med krig. Sverige argumenterade att Åland säkerhetsmässigt var viktigare för Sverige än för Finland. Frågan överlämnades till Nationernas Förbund (NF), som beslutade att Åland skulle tillhöra Finland på vissa villkor, vilka kan beskrivas som demilitariserad autonomi.
Åland styrs än i dag i fler fall av ålänningarna själva. Vinnaren var alltså Åland. Krim kan få en liknande ställning även om den tillhör Ryssland. Ålandskonventionen kan var en utgångspunkt för förhandlingar. Krimfrågan överlämnas till FN för att föreslå och genomföra en lösning.
Även för att lösa problemen i Donbassregionen kan FN spela en viktig roll för att ordna och övervaka en folkomröstning om vilket land olika delar vill tillhöra. Resonabla ryssar kan här se en chans att folk röstar på Ryssland. Men folkomröstningen måste genomföras med vissa förutsättningar:
Alla ryska trupper måste lämna östra Ukraina, Donbass, och administrationen bör lämnas till FN under förberedelserna inför folkomröstningen. Endast FN-medlemsländer som inte är med i Nato kan delta i en sådan FN-operation. Blir Sverige och Finland anslutna till Nato kan de inte delta. Ej heller Ryssland.
En annan möjlig, men osannolik, eftergift Nato–väst kan göra är att motverka Natos utvidgning österut, vilket är grundorsaken till dagens situation. Sverige och Finland kan välja att inte fullfölja sina Nato-ansökningar. Och ännu mer osannolikt – de andra Nato-öststaterna skulle kunna ansöka om utträde ur Nato. Det skulle skapa en neutral tredje zon mellan Ryssland och Nato, tillsammans med Österrike, Ukraina och med tiden Belarus.
Det är tveksamt om Putins gäng skulle gå med på dessa förslag och Putin verkar ha ett bra stöd bland ryssarna. Visst stöd finns även i väst, Le Pen, Trump och Orban. Dessutom finns Belarus och en rad utomeuropeiska stater, som ej velat ta ställning i Ukraina-kriget.
Endast en ytterst trängd Putin kan tvingas till eftergifter. Kan ett svenskt och finskt Natomedlemskap bidra till det vore det bra, men det kan även ses som ytterligare provokation av ryssarna.
Kravet att Ryssland inte ska få ha åsikter om hur deras närområde sköts säkerhetsmässigt är naturligtvis rent hyckleri. Väst måste erkänna att Östeuropa tillhör en rysk intressesfär på samma sätt som vi erkänner att Latinamerika är en intressesfär för USA (Monroedoktrinen).
För Sverige och Finland är Norden och Östersjöländerna en självklar intressesfär. Som exempel kan tas hur det till slut blev Finlands beslut att ansluta sig till Nato som mer eller mindre tvingade Sverige att överge en mer än 200 år gammal alliansfrihet.
De nordiska staterna skulle med Sverige och Finland i Nato i bästa fall kunna bilda en egen grupp baserad på geografi och gemensamma värderingar. Norden skulle därmed kunna driva en gemensam politik för att förändra Natos inställning i olika konflikter.
Sverige och Finland ansluter sig för övrigt till Nato för att bland annat bidra till stödet för Ukrainas självständighet. I konsekvensens namn borde den nordiska gruppen i Nato på samma sätt arbeta för ett erkännande av Västsaharas självständighet. Den nya svenska utrikespolitiska deklarationen borde ange detta klart och tydligt, samtidigt som Sverige erkänner Västsaharas självständighet.
