”Min förhoppning är att Sverige drar tillbaka sin Natoansökan”

Svenska politiker som tidigare har sagt tydligt nej till Nato svängde på endast några veckor till att istället ha omvärderat sin syn på vad som är bäst för Sverige: ett medlemskap i militäralliansen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har på mycket kort tid raserat gamla sanningar om att alliansfrihet tjänar Sverige bäst. Det såg ett tag ut som att vägen in i Nato skulle vara spikrak för både Sverige och Finland. Fram till att Turkiet i slutet på maj satte stopp. I medierna såg det ut att ha kommit som en blixt från klar himmel.

Agnes Hellström – som precis avgått som ordförande för Svenska freds och i dag är talesperson – menar att hon har en intensiv vår bakom sig. Svenska freds har ofta varit den enda kritiska rösten i debatten som Hellström menar har varit skev. Beslutet att inte ställa upp för omval till ordförandeposten tog hon redan förra året – långt innan krigsutbrottet. Att sluta nu gör hon med blandade känslor.

– Svenska freds har alltid varit och är fortfarande kritiska till ett svenskt Natomedlemskap. Att ingå i en militärallians med flera länder med demokratiska problem är komplicerat. Det har varit en häpnadsväckande låg nivå på debatten och kritiska röster marginaliserades fram tills det var för sent. Det är djupt problematiskt. Nu ser vi konsekvenserna av att inte ha en nyanserad process där olika argument tas upp och analyseras, säger Agnes Hellström och tillägger att Svenska freds under våren fått tusentals nya medlemmar. Något hon ser som ett tydligt bevis på att det finns ett stort stöd för den linje de som fredsorganisation driver. Samtidigt har de arga mejlen varit många.

Vad tänkte du när Turkiet kom med sina krav?

– Jag tycker att det på många sätt illustrerar hur otroligt snabbt och ogenomtänkt det här beslutet var. Och hur alla kritiker under våren har förlöjligats av Natoförespråkare. Det har från media och politiker framställts som att inträdet i Nato skulle ske helt friktionsfritt. Nu ser vi att det inte blev så. Min förhoppning är att det leder till en ny debatt och att Sverige drar tillbaka ansökan.

Syres ledarskribent Lennart Fernström skrev nyligen en ledare med samma uppmaning: att Sverige bör ta sin chans att dra tillbaka ansökan. Finlands statsminister Saiuli Niinistö har i en intervju som citerats av bland annat Svenska dagbladet sagt att om Turkiets krav hade varit kända vid tidpunkten då de skickade in ansökan så skulle de aldrig ha gjort det. Ännu har inget svenskt statsråd uttalat någonting liknande. Men Niinistö sa också att han inte ser det som sannolikt att de nu drar tillbaka sin önskan om att gå med.

Listan på krav är lång

Sedan Turkiet i maj annonserade att de inte tänkte ge Sverige och Finland grönt ljus att gå med i militäralliansen har flera olika krav cirkulerat. Bland annat på att Sverige och Finland ska dela underrättelseuppgifter, utelämna ett antal personer, skärpa tonen mot kurdiska PKK och återuppta vapenexport.

Turkiet har gått hårdare åt Sverige än Finland. Bland annat har fem svenska politiker, varav en av dem är EU-parlamentarikern Evin Incir (S), anklagats ha kopplingar till PKK. Något Incir beskrev som både ”sårande” och ”oacceptabelt”. Sverige var hösten 2019 – efter att Turkiet invaderade nordöstra Syrien – drivande i att införa ett frivilligt vapenembargo mot Turkiet inom EU. Stödet till de kurdiska styrkorna som strider mot IS i nordöstra Syrien är en vattendelare mellan Turkiet och många andra länder, inte minst USA. Turkiet ser dessa kurdiska miliser som en förlängning av PKK, något de är ganska ensamma om.

– Det turkiska perspektiv är att de inte får gehör för vad de ser som ett existentiellt säkerhetshot. Turkiet har länge klagat över detta. YPG och YPJ strider tillsammans i alliansen SDF som är en huvudaktör i kampen mot IS, i vilken Turkiet paradoxalt ingår. Frankrike och USA samarbetar nära SDF och Turkiet har länge varit upprörda över det. Från Ankaras håll är det som att man bekämpar en terrororganisation genom att samarbeta och ge vapen till en annan, säger Paul Levin, chef för Centrum för Turkietstudier vid Stockholms universitet.

Sverige terrorstämplade PKK tidigt

PKK grundades av den sedan länge fängslade kurdiska aktivisten Abdullah Öcalan 1978 och sedan dess har Turkiet och PKK legat i strid med varandra. Över 50 000 människor har dött i striderna och försök att komma fram till en lösning har misslyckats. PKK har även utfört terrordåd utanför Turkiets gränser och är inga änglar. EU och USA har båda terrorstämplat dem. Men en del kurder ser trots det organisationen som en kurdisk befrielserörelse.

Enligt Paul Levin har Turkiet sedan fredsförhandlingar med PKK misslyckades 2015 kommit att behandla frågan om PKK enbart som en terrorfråga.

– Man har använt antiterrorlagstifting i Turkiet för att gå efter politiska motståndare. En del borgmästare har också avsatts. Sverige och många andra länder har en bredare syn på kurdfrågan, säger Paul Levin.

Man kan få intrycket av att Turkiet buntar samman alla kurder och hävdar att de ingår i terrorklassade PKK.

– Vad Ankara säger är nästan det motsatta: att PKK representerar inte alla kurder. De  brukar de lyfta fram att det tidigare funnits APK-ministrar som har varit kurder och  säga att PKK representerar inte alla kurder. Det finns fortfarande många kurder som stödjer och är parlamentariker för AKP, säger han.

Vill ha nåt tillbaka innan det är försent

Att Turkiet har satt sig på tvären nu är för att man ser sin chans att få någonting i utbyte.

– Men det finns gränser för hur mycket man som medlemsland kan ”pusha” det utan att göra sig helt omöjligt i alliansen, säger Paul Levin.

Paul Levin menar att många Natoländer trots sitt medlemskap har kunnat kritisera bland annat Turkiets invasion av nordöstra Syrien 2019.

– Det är därför som Turkiet inte vill ha med Sverige som medlem. Då får de ännu ett medlemsland i Nato som inte stödjer deras agenda.

Självständigheten påverkas

För Svenska freds Agnes Hellström är det å andra sidan redan tydligt att Sveriges möjlighet att föra en självständig utrikespolitik kommer att påverkas av ett Natomedlemskap.  Hon tar utrikesminister Ann Lindes nya utrikesdeklaration – som slår fast målen för Sveriges utrikespolitik det kommande året – som exempel. I den säger Linde att ”Natomedlemskap kan också förändra förutsättningarna för krigsmaterielexport inom vårt nationella regelverk”.

– En stor farhåga jag har är att försäljning av vapen till andra Natoländer kommer att prioriteras framför respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarlandet. Att Sverige går med i Nato innebär även att vi måste acceptera kärnvapen genom Natos kärnvapendoktrin. Möjligheterna att verka för nedrustning blir mycket svårare, oavsett vad regeringen påstår, säger Agnes Hellström.

Paul Levin tror inte det var enkelt för Socialdemokraterna att ge upp alliansfriheten och säga att man vill gå med i Nato.

– Vi går mot val och Socialdemokraterna har vänstern och Miljöpartiet att tänka på. De kan säga ”vad var det vi sa” om en socialdemokratisk regering gör för stora uppoffringar. Man har också hört ledande S-debattörer säga att ”jag är för ett medlemskap i Nato men de här kraven får mig att fundera”. Min gissning är att det finns tydliga gränser för vad Socialdemokraterna kan göra, säger han.