Populism, vad är det? Folkliga rörelser eller demagogi? Occupy Wall street eller Ny demokrati? Veckans En syl i vädret vandrar runt i ordets ursprung och omgivningar och finner rötter långt bakåt i tiden till det motsägelsefulla som finns i ordet i dag.
I en debattartikel nyligen läste jag om systemkritisk vänsterpopulism, och var nära att höra av mig till skribenten och fråga om de inte borde kalla det något annat. Jag är knappast ensam om att koppla populism till spekulativa rörelser som talar till fördomar, hämndlystnad och antiintellektualism och bygger sin politik på att hetsa mot någon grupp i samhället.
Såna rörelser kallar sig sällan själva populistiska, det är något som andra kallar dem. En del av dem säger att de är ”verklighetens folk” eller något liknande. De anser sig stå på folkets sida mot eliten, och eliten verkar de definiera som människor som tänker längre än näsan räcker.
Tydliggör konflikter
Men den här skribenten hade uppenbarligen en annan bild av saken. Han är medlem i Vänsterpartiet, delvis kritisk, men anser att partiet har blivit ”bättre på vänsterpopulism”. De ”samlar många människor bakom vardagsnära frågor där många håller med och tydliggör konfliktlinjen mellan vanligt folk och den ekonomiska eliten”. Sen tar han exempel som kampen mot ”marknadshyror, försämringar i arbetsrätten och marknads-skolan”.
Folket och eliten, där finns en likhet med det som brukar kallas populism. Men ska inte ett populistiskt budskap vara extremt förenklat?
Debattartikeln handlar om klimat, kritik mot kapitalism och konsumism och inte minst visioner. Det är klart att det finns förenklingar, det är ju politik, men det han skriver om är inte okomplicerat. Man får tänka till och tänka om. Sånt sysslar väl ändå inga riktiga populister med?
Folk, pöbel och publik
Populism är ett ord med bakgrund i latinska populus, liksom populär, population, engelska people, franska peuple, spanska pueblo och italienska popolo, som i Avanti popolo.
Publik kommer också från populus, men på omvägar. Det latinska publicus betyder att något är folkets, allmänhetens -eller statens, och från början hette det poplicus.
Sedan ändrades det, enligt Etymology online troligen på grund av inflytande från latinska pubes, som är den vuxna befolkningen, vi som har hunnit få pubeshår och kan gå på pub – public house.
Public har också använts i betydelser som vanlig, allmän, vulgär. En ganska nedlåtande syn på allmänhet eller allmoge, alltså, där allmän och vulgär kanske inte är synonymer, men ändå har med varandra att göra. Att brittiska privatskolor kallas public schools verkar motsägelsefullt, men det har en historia. Man ville skilja skolor för vem som helst som kunde betala från de skolor som kyrkan drev.
Pöbel kommer från samma ord, via franska, tyska och danska, och det är rejält och entydigt nedsättande. Den historiska ordboken SAOB börjar med en mer neutral definition, pöbeln är de breda lagren, de fattiga och okunniga. En exempelmening handlar om en kull rävungar (!) som oroade ”den der i kring boende Pöbelen så häftigt, at ingen om nattetiden tordes gå vägen fram”.
Med ett kors vid ordet anger SAOB att den betydelsen inte längre är aktuell, och sen kommer definition 2: ”starkt nedsättande: (samling av) människor tillhörande de i socialt o. moraliskt avseende lägsta skikten, samhällsdrägg, mobb, pack, slödder”, vanligen i samband med upplopp och liknande, ”råa l. asociala element i städer o.d”. Klassförakt är bara förnamnet.
Alla de här orden kommer från en tankevärld där eliten står och ser ner på folket. Ibland har även ordboken svårt att skilja mellan det neutrala och det nedsättande.
Det som är populärt är det som många gillar, som popmusik, eller det som många kan ta del av, som populärvetenskap. Ibland kan det ha en nedlåtande ton, och populasen är ett ganska föraktfullt ord för vanligt folk.
Höger och vänster
Hannes Anagrius, som har skrivit debattartikeln, är långt ifrån först med att använda populism som något positivt. Göran Greider och Åsa Linderborg, som gav ut Populistiska manifestet 2018, var inte heller först. Det var kanske de fattiga amerikaner i Texas, sydstaterna och mellanvästern som organiserade sig i det kooperativa och folkbildningsinriktade Farmers’ alliance och sedan i The peoples’ party. ”We are the populists!” var ett slagord, och i vår tid har till exempel Bernie Sanders och Occupy-rörelsen gått i deras fotspår.
Göran Greider och Åsa Linderborg beskriver populism som en politik för de många, som är folket, mot de få, som är eliten. Men för högerpopulismen, skriver de, är folket ”något etniskt homogent, rent och gott”. Eliten är ”vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget”.
För vänsterpopulismen är det enligt Greider och Linderborg mer binärt, för den är folket ”alla som förlorar på klassamhället” och eliten är de som ”äger, förvaltar och försvarar kapitalet” – kapital är förresten ett annat ord att ta upp någon gång.
I mitt huvud är eliten, oavsett hur den definieras, också en del av folket. Men motsättningen mellan de många och de få finns ju där.
Är ordet så viktigt?
Ändå – är det verkligen meningsfullt att tala om vänsterpopulism? Är ordet så viktigt att man vill tala om att bli ”bättre på populism” eller skriva ett populistiskt manifest även om det kommer att göra många av dem man vill nå skeptiska?
Ibland är det nog det. Ord är viktiga, en diskussion om ordet populism kan sätta fingret på viktiga saker och öppna dörrar till både historia och nutid. Men det beror ju på vad man vill ha sagt.
